Begreppet narrativ medicin tycks figurera allt oftare i den medicinska litteraturen och avser den berättelsebaserade delen av patient–läkarrollen. Ett möte mellan läkare och patient föregår i det närmaste alltid en utredning, behandling och utvärdering. Det biologiska systemet binds därmed ihop med en berättelse, en speciell livssituation, som läkaren genom samtalet och sin lyhördhet kan få ta del av och ta avstamp i när det gäller den enskildes hjälpbehov.
Samtalen, förståelsen och sedermera undersökningen av patienten leder oftast till någon form av kontrakt, ett avtal om hur fortsättningen ska se ut. I denna överenskommelse finns förväntningar från båda parter, i synnerhet från patienten. Läkarens ord kan ha fått fäste, gett en förhoppning om hjälp och stöd. Om dessa löften ges alltför lättvindigt kan de, i stället för att hjälpa, äventyra inte bara behandlingen och förtroendet, utan också individens livs- och drivkraft.
Under en svår tid i mitt yrkesverksamma liv som läkare blev jag sjuk och behövde hjälp av den sjukhusanknutna vården. Det bar mig emot att söka hjälp, jag upplevde skam och rädsla. Till slut hade jag inget val. Jag träffade flera sympatiska och trevliga kollegor, specialister inom sina respektive fält, sakområden som låg långt från mitt eget specialistkunnande.
Jag upplevde mig omedelbart både sedd och förstådd. Vi förde flera goda samtal om medicinsk behandling och eventuella medicinska åtgärder. Det som tilltalade mig mest i kontakten med kollegorna var deras uttryckliga vilja att ge mig stöd rent kollegialt under min sjukskrivningsperiod, kollega till kollega – ett extra stöd när det svåra hade hänt. Ett stöd som jag givetvis inte efterfrågade, men som kändes som en stor gåva, kanske för stor att bära men som jag ändå tacksamt tog emot. Jag fick förtroende för dem, min skam försvann och min hjälpsökande inre kärna blev bekräftad. I den stunden kunde jag släppa känslan av otillräcklighet och vara mig själv i den patienthistoria som jag hade skildrat.
Det var en enorm känsla av befrielse, förståelse och lindring. Jag fick löften om ett kollegialt stöd under min sjuktid på ett sådant sätt att jag verkligen trodde att det var möjligt, att löftena var sanna och att kollegorna genuint menade det som sas.
Så blev det dock inte. Orsakerna och förklaringarna kan vara många och lika naturliga som många andra skäl och orsaker i livet. Initialt funderade jag inte så mycket över de uteblivna samtalen. Det gjorde inte någon skillnad för mig, just då. Jag hade utlovats ett stöd som sträckte sig längre än så och utanför det som utgör normal form. Kollega till kollega. Jag litade på det.
Vad är det då som gör att löften av denna typ ges i vissa situationer som min? Jag förväntade mig inte det utlovade, men tog emot förhoppningarna med öppna armar när de gavs, likt halmstrån att hålla fast vid när allt var kaos. När stödet uteblev, eller egentligen aldrig etablerades, kände jag mig enormt övergiven i stunden. Sveket blev oerhört destruktivt i sjukdomsfasen, och i stället för att bli buren av löftena som jag hade fått sänktes jag av en upplevd oärlighet och rädsla kollegor emellan.
Det kollegiala sveket gjorde ont, mer ont än andra svek i livet. Jag tänker att det kan finnas mängder med förklaringar till det skedda, men slutsatsen måste ändå bli att det aldrig finns argument för att lova något som med säkerhet inte kan eller vill hållas. Förtroendekriser eskalerar ur brutna löften; vårdinsatser kräver förtroende mellan utövare och patient och får inte under några omständigheter äventyras.
Vår identitet och ärlighet som professionella och som medmänniskor bestäms av de löften vi ger, liksom de löften vi sviker eller bryter. Materiella saker är övergående, men ordet och löftet vi ger är den enda personliga ägodel med värde som vi har. Hantera den väl och omsorgsfullt. Låt den definiera dig.
