Distriktsläkaren, som var min chef och handledare, hade börjat att få förtroende för mig när jag arbetat på vårdcentralen i nästan ett halvt år. Han visste att jag kunde en del om barns sjukdomar, då jag före min AT hade vikarierat ett halvår på barnkliniken i Karlstad.
En eftermiddag hade jag förstått att en 5-årig flicka, som kom ostadigt gående in på vårdcentralen tillsammans med sin mamma, var på väg in i en hjärnhinneinflammation. Hon hade inte så hög feber, men en kokard på ena kinden, som jag sett tidigare vid Haemophilus influenzae influense. Sådana infektioner träffar man inte längre på, då alla barn i Sverige numera vaccineras mot den bakterien.
Min handledare var tveksam, men jag stod på mig, vi rekvirerade ambulans och jag följde med till infektionskliniken i Uddevalla. Det räddade sannolikt flickans liv.
»Kanonbra«, sa min handledare nästa dag. »Förresten tror jag att du kan sköta kliniken själv på fredag eftermiddag, så att jag för en gångs skull kan få lite ledigt.«
På fredagen, redan vid lunchtid, gav han sig i väg, glatt vinkande, och önskade lycka till. Sjuksköterskorna blinkade försiktigt åt mitt håll, och när min handledare var utom synhåll sa de att han alltid försökte komma iväg tidigt på fredag eftermiddag om det var möjligt.
Som tur var kom det bara några få patienter. Men just innan vi skulle stänga för dagen kom två poliser, som undrade om doktorn kunde följa med för att kontrollera något märkligt uppe på skogen. Så fick det bli.
På smala, isiga och slingriga vägar körde först en man på moped, sedan polisbilen och sist i kön jag själv i min gamla Volvo Amazon. Hur mannen på mopeden kunde hålla sig upprätt på den isiga och snöiga vägen var en gåta.
Efter en kvart stannade vi på en höjd och såg ned över ett fält med ett nästan omålat hus i skogsbrynet. Det stod en grå häst fastspänd framför en släde lastad med ved, och längst bak på vedhögen låg en fastfrusen död gammal man. Vi lyckade lyfta av honom, men det gick inte att räta ut honom, då han frusit fast i en krokig ställning. Poliserna, som hade kommunikationsradio, kontaktade sjukhuset i Trollhättan som skulle sända en bårbil.
En av poliserna var van vid hästar, selade av och började gå mot stallet. Efter några meter föll hästen ned, ryckte till några gånger och dog.
Då frågade vi mannen på mopeden om den döde mannen levde ensam eller om han hade en hustru. Jo, det hade han, men hon hade brutit lårbenet och var intagen på kirurgkliniken i Trollhättan. För säkerhets skull bad jag polisen kontakta polisstationen i Trollhättan och be dem kontrollera med sjukhuset. Då visade det sig att kvinnan hade skickats hem till torpet två dagar tidigare.
Vi gick in i det iskalla och mycket medfarna torpet, som inte verkade ha renoverats sedan andra världskriget. Köket hade stampat jordgolv, men vardagsrummet och sovrummet hade brädgolv. Det fanns en järnspis i köket som var utbrunnen och iskall. Vi började leta efter kvinnan i sovrummet och i vardagsrummet, men hittade henne inte.
»Hon hade nog inte kommit hem ändå«, sa mannen med mopeden.
Men just som vi skulle lämna huset tyckte jag att det hördes ett svagt ljud under soffan i köket. Där låg kvinnan, stelfrusen men vid liv och alldeles skräckslagen. Vi lindade in henne i filtar och lade henne i baksätet på polisbilen, som sakta körde tillbaka på skogsvägen för att möta en ambulans.
När jag hörde mig för med sjukhuset nästa dag, visade det sig att den gamla kvinnan hade dött i sjukhussängen under natten. Det blev sammanlagt tre döda – mannen, kvinnan och deras gamla häst.
Nästa dag, som var en lördag, fick jag se att Göteborgs-Tidningen (GT) hade ett stort reportage om händelsen. På tidningens förstasida fanns en bild på mannen med mopeden. Han höll mopeden med ena handen och pekade med den andra rakt upp mot himlen, och under bilden stod det:
»Jag fick en ingivelse från Gud att åka till det gamla paret i skogen.«
Det var ett riktigt hjältereportage, alla dödsfallen till trots.
På måndagen kom min handledare in på vårdcentralen, mycket upprörd.
»Det var då fanken också. Här har jag jobbat i tjugo år. När jag för en gång skull tar ledigt någon timma så inträffar decenniets märkvärdigaste händelse och det får du vara med om, din jägarns kandidat«, sa han.
Där blev jag degraderad, en månad före min läkarlegitimation.
