Utrikesminister Tobias Billström nämnde i den utrikespolitiska debatten i riksdagen att regeringen under sitt ordförandeskap 2024 för Nordic-Baltic Eight, som inkluderar de nor­diska länderna samt Estland, Lettland och Litauen, ämnar »stärka våra nordisk-baltiska band« [1]. Passande nog undersöker aktuella forskningsprojekt medicinska och naturvetenskapliga kontakter i Östersjöregionen med frågor som: På vilka nivåer äger forskningsutbyte i norra Europa rum? Vilka faktorer underlättar samarbetet, och vilka sätter käppar i hjulet? 

Holger Crafoord och Nils Alwall vid den första kommersiella konstgjorda njuren, en spiraldialysator med kontrollenhet AK-1 på väggen (cirka 1968). Bildkälla: Håkan Westling-arkivet på UB i Lund. Ursprunglig bildkälla AB Gambro. Fotograf okänd/.www.creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/legalcode

Ett historiskt exempel med internationell relevans är det svensk-baltiska samarbetet som bidrog till dialysens utveckling [2]. Vid en tysk njurläkarkongress i Rottach-Egern vid Tegernsee i södra Tyskland 1985, berättade Nils Alwall i talarstolen vilka alternativ som fanns för att behandla svår njursjukdom fram till 1940-talet:

»When I started working at our University Medical Department in the mid-1930s, the treatment of uremia followed the traditional European or even international pattern: bed rest and diet. The uremic patient suffered from sickness, poor appetite and vomiting. The therapy was largely palliative to relieve the patients’ suffering. The possibility of dialysis was not mentioned in the textbooks« [3].

Det var ingen slump att Nils Alwall bjudits in som kongressens hedersgäst. Alwall, född 1904 i Kristianstad, började 17 år gammal sina medicinstudier i Lund. Där disputerade han 1936 med en avhandling på tyska [4]. Alwalls konstgjorda njure blev grundstenen i medicinteknikföretaget Gambro (grundat 1964 av Holger Crafoord) och sedermera en global ledare inom dialysbehandling. Ungefär så brukar historien sammanfattas i läroböcker och i medicinhistoriska översikter. Men det var ingen enmansshow.

Publikation i Lancet 1948

Knappt tre sidor för en inledning, fem patientfall och en sammanfattning fick Alwall och två kollegor i Lancet 1948 för att förklara dialys i teori och praktik [5]. Uppmärksamheten ledde till inbjudningar att presentera rönen internationellt. En resa gick till tyska urologikongressen i München 1949, där nestorn inom tysk njurmedicin Franz Volhard satt i publiken. 

Enligt Alwalls biograf Håkan Westling var Volhards omdöme efter föredraget tydligt: »Den svenska metoden är den rätta« [6]. Även i DDR var ledande medicinare hänförda. Alwall blev en återkommande gäst, han utnämndes till hedersdoktor vid universitetet i Rostock 1961, och blev hedersmedlem i östtyska medicinska sällskap. 

Nils Alwall, Lembit Norviit och Adolfs Martins Steins.

Medförfattare till Lancet-artikeln »Clin­ical extracorporeal dialysis of blood with artificial kidney« var två forskare från Estland respektive Lettland, Lembit Norviit (1913–1967) och Adolfs Martins Steins (1911–1996). Vilka roller spelade de? Med hjälp av arkivmaterial från Tallinn, Tartu och Riga kan vi ge några biografiska pusselbitar. 

Lembit Norviit och Adolfs Martins Steins

I en nekrolog 1967 beskrev Heinrich Laretei, den tidigare estniske ambassadören i Sverige, Lembit Norviit: »Namnet Norviit har inte förknippats med den konstgjorda njuren på länge. Denna ära gick till svenskarna. Jag träffade Dr Norviit en gång och frågade honom om detta, och han svarade: ’Den konstgjorda njuren är i bruk och har räddat många människors liv. Vem som uppfann den har ingen betydelse för vare sig patienter eller läkare’. Detta svar var mycket karakteristiskt för Dr Norviit« [7]. 

Norviit föddes 1913 i Helsingfors, men växte upp i Tallinn. Han avslutade sina medicinstudier i Tartu precis i början av andra världskriget. I slutet av kriget flydde den då drygt trettioårige Norviit över Östersjön till Gotland. Bara några månader senare började han som »arkivarie« på Lunds universitetssjukhus, där han inledningsvis arbetade med trämodeller av njurar. Samarbetet med Nils Alwall ledde fram till flera gemensamma artiklar, som bidrog till att Norviit kunde lägga fram sin doktorsavhandling om dialys i Lund. 

I början av 1950-talet bytte Norviit bana och fick tjänster på ett sanatorium i Öster­sund och senare på sjukhus i Gällivare, för att därefter arbeta ett drygt decennium på Bolidens gruvbolag. Norviit dog 1967, 54 år gammal. 

Till skillnad från Norviit finns knappt några källor i Sverige om Adolfs Martins Steins, född 1911 i Vidriži i Lettland. Han tog sin läkar­examen i Riga 1944. Där arbetade han först som militärläkare – knuten till tyska Waffen-SS – men samma dag som de tyska trupperna kapitulerade, den 8 maj 1945, lämnade han landet. Som skäl uppgav han att Moskvas seger omöjliggjorde en framtid i Riga. Senare kunde han läsa att flera av hans kollegor som stannat kvar hade deporterats till Sibirien. 

Steins blev medförfattare till fem artiklar om dialys, men redan 1948 lämnade han Lund för arbete i Sundsvall, Vejby­strand och Söderhamn. Därefter fick han en tjänst vid Kingston General Hospital i Ontario, Kanada. 

Brev från Nils Alwall till Adolfs Martins Steins, Kingston, Ontario (Kanada), daterat den 31 januari 1953 [2].
Via Steins släktingar i Kanada har vi kunnat ta del av ett rekommendationsbrev daterat 1953. I det betonar Nils Alwall att Steins »huvudsakliga sysselsättning [vid medicinska kliniken, Lunds universitet] var att samarbeta i experimentella studier kring den konstgjorda njuren«. Alwall lade till att Steins »var en mycket värdefull, hårt arbetande, skicklig och pålitlig medarbetare«.

Trots att Östersjötrion skrev tongivande artiklar om dialysens utveckling är Alwalls kollegor Norviit och Steins i stort sett bortglömda i historiska översikter. De saknade viktiga förutsättningar för att sätta spår i nefrologins historieskrivning, såsom doktorander, stora forskningsanslag, priser eller starka nätverk inom fältet. Exemplet visar att en Lancet-artikel även relativt tidigt i karriären, som många i dag anser vara ett erkännande, inte var tillräckligt för att fortsätta forskarkarriären.

Andra Östersjösamarbeten fram till i dag

I ett aktuellt forskningsprojekt analyserar vi vetenskapliga förbindelser över Östersjön under kalla kriget och åren därefter. Syftet är dels att studera (i vissa fall medelst intervjuer) [8, 9] hur forskare kunde upprätthålla och utöka sina nätverk på andra sidan järnridån, dels att presentera porträtt av medicinska »brobyggare«, som till exempel neurokirurgen Herbert Olivecrona [10] eller genetikern Lore Zech. Flera av dem är okända för en svensk allmänhet, men det är inte deras forskning, som resulterade i banbrytande upptäckter, som utvecklingen av metoder inom hjärnkirurgi och färgningen av kromosomer. Kanske finns här lärdomar att dra nytta av inför framtida nor­disk-baltiska akademiska samarbeten. Tips om fler Östersjösamarbeten att undersöka är välkomna!