Svensk läkare om sin volontärresa till krigets Ukraina

Jag är bara en av flera svenska läkare som har engagerat sig i kriget i Ukraina. När jag utgår från mig själv är ett fullskaligt krig något av det allra värsta som skulle kunna hända. Det näst värsta därefter skulle vara att omgivningen står tyst och tittar på och accepterar pågående övergrepp. Tigandet signalerar att lidandet inte är värt att kämpa emot. 

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina inleddes den 24 februari 2022 har jag därför försökt att bidra så gott jag kan genom att uppmärksamma frågan, skänka pengar och samla in och skicka dit förnödenheter. En kollega till mig har både själv och genom insamling köpt in tre robusta bilar som har byggts om till fältambulanser. När hen skulle köra en ambulans till Kramatorsk bad jag om att få följa med för att äntligen få se landet där jag den senaste tiden har befunnit mig mentalt.

Vi blir snabbt varse att Ukraina är ett land fyllt av kontraster. Så fort vi har passerat gränsen från Polen blir jag lite nervös över att för första gången faktiskt vara i ett land som befinner sig i krig. Emellertid märks kriget förvånansvärt lite, förutom frekventa vägspärrar med tungt beväpnade men väldigt snälla militärer. 

Vi stannar och äter lunch på ett kafé i Lutsk ett par timmar med bil från gränsen. Kaféet skulle kunna vara beläget i vilken europeisk stad som helst, med samma välbekanta fikautbud, klientel och inredning. Efter lunchen ser vi att det bildas en större folksamling längs med huvudgatan. Ett par ögonblick senare kommer en kortege med många tutande bilar draperade i ukrainska flaggor samt en ambulans. Stämningen är allvarlig och folk bokstavligen springer fram till vägkanten för att knäböja. Kortegen är för en stupad soldat som har förts tillbaka till hembygden för den sista vilan, och invånarna visar sin respekt och tacksamhet för hen som offrat sitt liv för deras frihet. Med smaken av caffelatte och croissanter fortfarande kvar på tungan får vi en brutal påminnelse om att Ukraina utkämpar ett grymt krig där människor dör varje dag. Ukrainarnas önskan om frihet har ett väldigt högt pris.

På kvällen når vi Kyiv, som huvudstaden heter på ukrainska. Att använda stav­ning transkriberad snarare än ryska är att ytterligare frigöra sig från Ryssland. Vi bor precis vid Maidantorget och känner historiens vingslag. Stora delar av Ukrainas vägval mot demokrati och frihet bort från rysk underkastelse har skett här. Vid den orangea revolutionen 2004–2005 och Euro­maidan 2013–2014 offrade 105 människor livet för att Ukraina skulle kunna vända blicken västerut och självt bestämma över sin framtid. Jag undrar i mitt stilla sinne om jag skulle våga stå på barrikaderna och kämpa för frihet och demokrati om det gällde liv och död. 

Innan vi lämnar Kyiv möter vi en volontär på plats för den första leveransen av medicinskt material. Han stöttar ett veteransjukhus som vårdar soldater med svåra skador,  till exempel amputationer. Han åker även ut till stridande förband med utrustning de kan behöva, både medicinsk och militär. 

Jag är någorlunda medveten om svårigheterna med frontnära vård och att det råder brist på relevanta läkemedel och smärtlindring, men när vi får se några filmer direkt från fronten så blir jag ändå mållös. Det vänder sig i magen när jag ser en soldat som precis fått benen avskjutna. På riktigt. Den här resan började åtminstone delvis som något självförverkligande, för att få se Ukraina och ge mig bekräftelse på att jag gör goda gärningar. Men det här handlar inte om mig, utan om liv och död. 

De människor som skadas i det här grymma kriget får inte ens adekvat smärtlindring, och de som stupar omkommer i plågor. Detta är omänskligt. Jag svär tyst på att göra mitt yttersta för att hjälpa till så mycket det går och så länge det behövs. 

Samma dag lämnar vi Kyiv. Vi kör österut och hamnar i Poltava (svensk anknytning de luxe), där vi hittar ett fint hotell att sova på. Precis när jag ska krypa ned i sängen så händer det för första gången: flyglarmet går. En surrealistisk upplevelse, och det känns som att vara med i en krigsfilm. Tanken på att en raket från Ryssland passerar över oss och kanske kommer att slå ned och skada någon är helt enkelt skrämmande. Men efter att kallt ha insett att den statistiska risken för just mig är minimal (och stoppat in öronproppar) somnar jag ändå. 

Nästa dag passerar vi Charkiv och områdena österut som varit ockuperade av ryssarna, och kriget blir väldigt mycket mer påtagligt. För första gången ser vi sönderskjutna hus, och längs vägen finns regelbundet skyltar som varnar för minor. Risken för minor eller odetonerad ammunition gör det livsfarligt att ens ta ett steg utanför den asfalterade vägen: vid behov får man helt enkelt kissa på asfalten. 

Ukraina är nu ett av världens mest minerade länder, vilket i högsta grad påverkar både civila och militärer. Tragiskt nog kommer minorna att bli kvar även för flera kommande generationer. 

Vi åker vidare och når Izium, där så mycket är förstört. Befolkningen har varit med om otroliga grymheter, och man har här i trakten efter befrielsen hittat både massgravar och tortyrkammare. Männi­s­korna har ändå något slags vardag: föräldrar är ute med sina barn och det finns både små kaféer och affärer. Att fortsätta leva sitt liv som vanligt är också att vägra låta sig kuvas.

På väg söderut lämnar vi medicinsk materiel på ett sjukhus och blir givetvis inbjudna på lite mat. Det är fint att få se ett sjukhus och träffa ukrainska kollegor. På väggarna sitter massor av teckningar som barn har gjort för att muntra upp patienterna. Standarden på sjukhuset är överlag otroligt enkel. I en korridor ligger en katt och sover på en bår, vilket läkarna bara verkar uppskatta. 

Språkförbistringen är stor, men värdarna är mycket bättre än gästerna på att använda moderna metoder för översättning, så vi lyckas ändå kommunicera, om än lite stappligt. Jag frågar om de arbetar mycket och får svaret »Now is not the time to rest«, vilket säger allt. 

Det här sjukhuset tar emot både civila och militära patienter och är särskilt inriktat på skador på extremiteter, både skelett- och mjukdelsskador. Jag blir förvånad och förvirrad när det framkommer att de inte har någon C-båge. En DT vågar de inte ens drömma om. Vi har så olika förutsättningar, men de har så många fler utmaningar. 

Efter ett omtumlande men givande besök på sjukhuset fortsätter vi mot Kramatorsk. Vi kommer fram sent på kvällen och får lära oss den hårda vägen att det inte finns något hotell kvar här. Efter lite pulsökning, då utegångsförbudet närmar sig, kan vi till slut få sova hos några andra volontärer på plats. En av dem erbjuder både säng och mat med de lakoniska orden »Vi får alla hjälpas åt här«. 

De kommande dagarna träffar vi eldsjälarna och de allmänt underbara Tilde Addenbrooke och Johan Thyr, som båda har lämnat sina vanliga liv i Sverige för att hjälpa till med det som behövs, där det behövs som mest. Både Tilde och Johan har bott i Kramatorsk i cirka ett år och gör fantastiska insatser för både civila och militärer. Trots att vi nu inte befinner oss mer än 25 kilometer från fronten så märks inte kriget mer än genom konstanta flyglarm, den stora militära närvaron och avsaknaden av barn. Flyglarmen väcker ingen reaktion alls här, och jag acklimatiserar mig snabbt och lär mig att sålla bort ljudet. Något som däremot stör mig är den totala avsaknaden av stora välgörenhetsorganisationer. Läkare utan gränser är på plats, men övriga lyser med sin frånvaro. 

I Kramatorsk har vi privilegiet att möta Seema och hennes team av ytterligare tre volontärer. Seema är en 23-årig läkarstudent, ursprungligen från Ukraina, som studerade i Kanada – fram till dess att hon tog studieuppehåll och startade en mobil vårdcentral, som besöker människor på fronten. Vårdcentralen kan inte ha en fast position eftersom den då skulle bli en måltavla för ryssarna, som tyvärr gärna riktar in sig på sjukvårdsinrättningar. 

Seemas team besöker och undersöker patienter som inte har någon annan möjlighet till sjukvård. Patienterna träffar engelskspråkiga läkare digitalt med hjälp av ukrainsk tolk och Seema delar sedan ut ordinerade läkemedel, och inte minst ingjuter hon hopp. Ibland inträffar artilleribeskjutning alldeles intill, men då packar de helt enkelt ihop sina saker för att återkomma en annan dag. De är helt beroende av donationer utifrån, men dessa har tyvärr minskat över tid. Det är fantastiskt att vi får lämna över mycket materiel till dem. Jag kan inte undgå att notera att Seema är så ung. Jag blir rörd och djupt imponerad över hennes mod. Hon är 20 år yngre än jag, men kan lära mig så mycket.

Sista anhalten på resan är att vi tillsammans med Tilde och Johan överlämnar bilen. Den ska till en specialenhet inom ukrainska polisen i Donetsk, som evakuerar civila från fronten och kör ut förnö­denheter till dem som inte kan eller vill lämna sina hem. Under slaget om Bachmut hjälpte de till med evakueringen därifrån. Med en sådan arbetsmiljö riskerar de hela tiden livet, och de blir kontinuerligt utsatta för beskjutning. Organisationen hade en bepansrad ambulans som blev sönderskjuten, med konsekvensen att de fick evakuera sjuka människor sittande på stolar när de saknade bår. De hjälper också till att utföra den mycket betydande men farliga uppgiften att evakuera stupade soldater. Ytterligare exempel på imponerande människor som vägrar ge upp och som jag har turen att få träffa.

Resan hem går utan missöden. På tåget i Ukraina visas en animerad varningsfilm riktad till barn för att lära dem att inte leka med minor. Filmen kommer att behöva visas för barn, deras barn och barnbarn de kommande hundra åren. Det är i skrivande stund nästan två år sedan Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. Det är lätt hänt att vi i Sverige vänjer oss vid kriget och att det blir slentrian med nyheter från Ukraina. Till skillnad från ukrainare har vi lyxen att kunna fokusera på annat. Men det gör fortfarande lika ont att få sina ben bortskjutna. 

Jag vill med det här reportaget påminna om att kriget är verkligt och att det pågår för fullt varje dag. Jag kommer att fortsätta att hjälpa så mycket jag kan, och räknar med att åka tillbaka inom en inte alltför avlägsen framtid. Så länge Ukraina orkar kämpa vidare måste vi orka fortsätta att stötta dem. De betalar med människoliv, både liv som släcks och liv som slås i spillror. Det minsta jag kan göra är att ge lite av min tid.