Om screening av (min) prostata

Så kom den då till slut. Den där dagen. Jag hade självfallet hört talas om den stundande screeningen för prostatacancer för 50-åriga män i Stockholm, och precis här, ja just här, hade det fallit sig naturligt att berätta att jag skjutit saken framför mig, om det inte vore så att verkligheten är precis annorlunda, ja helt tvärtom, då jag redan för flera veckor sedan samtalade med min gode, men i just detta sammanhang anonyme, vän urologen om just detta. Frågan man som frisk 50-årig man naturligtvis ställer sig är ju just denna, om det är nödvändigt, eller ens hälsosamt, att tacka ja till detta blodprov (PSA) när man vaknar med morgonstånd en vanlig tisdag i november och pissar som en flodhäst, om uttrycket, eller kanske snarare överdriften, tillåts. 

Det finns alltid en risk att fråga sina vänner om allvarliga ting, då de inte vill bli trängda, inte vill svara fel, och, gud förbjude, kanske till och med i ett senare skede behöva ta ansvar, eller i värsta fall skuldbeläggas, om ett vänskapligt råd skulle falla helt fel ut, och just denna fråga, det inser vi nog alla, inrymmer ju en faktisk risk för just ett sådant händelseförlopp. Men min goda, men fortsatt anonyma, vän har alltid varit rak och modig till sin karaktär och såg inga hinder för handfasta råd. Rådet blev då, så som många lärda män (och kvinnor) talar, formulerat som en fråga. Det hade förstås varit outsägligt irriterande om inte just denna fråga var helt och hållet begriplig: Om utredningens slutsats blir att du förvisso har en liten cancer, men att denna olägenhet sannolikt inte kommer påverka, och än mindre avsluta, din levnad, kommer du då att med sinnesfriden (någorlunda) i behåll kunna acceptera detta faktum, eller kommer du, i motsats till alla rekommendationer och vetenskap, att insistera på behandling, ja i värsta fall en operation, för att kunna lägga frågan bakom dig, så att säga? Om du lutar åt det senare, och alltså löper en risk, om än en mycket liten sådan, att bli sittande med blöja och vakuumpump helt utan orsak, utan giltigt skäl, då bör du avstå denna screening. Om du lutar åt det förra, och alltså kan leva gott med ett litet (ja, för det blir i sådana fall mycket litet, intygar min vän) frågetecken i kalsongerna, då tar du detta prov i morgon!

Så där befinner jag mig nu, och frågan är ju i allt väsentligt redan avgjord. Om det inte vore för detta infall från Region Stockholm hade jag fortsatt mina dagar utan test och eventuell oro, men nu är saken annorlunda, och vi alla som fått detta erbjudande med posten är redan utsatta för en intervention, eller kupp, beroende på från vilken vinkel saken betraktas. Ty om vi backar bandet en smula, och antar att brevet aldrig anlänt, och jag framlevt mina dagar utan tankar på just denna oroshärd, och så en dag, plötsligt i steget, kommer en smärta, så när som på olidlig från höften, och domen faller tungt och hårt att dagarna nu kan börja räknas en efter en, så hade detta på alla sätt och vis varit tragiskt och förfärligt. Men att tänka sig samma öde, fast denna gång föregånget av ett »nej tack«, jag säger nej tack till er screening, att tänka sig detta är ju närmast olidligt, ja rentav omänskligt. Så beslutet är, åtminstone i någon mening, fattat åt oss, eller i detta fall mig.

Sålunda kommer provet att tas och har man då olyckan att testet utfaller positivt, det vill säga negativt enligt mer allmänt språkbruk, så har man kvalificerat sig för en MR-undersökning, då nästa utmaning infinner sig, nämligen den att undertecknad lider av klaustrofobi. Detta problem är dock inte fullt lika allmängiltigt som ovanstående (alltså än längre upp) varför krönikan avrundas precis här.