Lennart Kaij var med och moderniserade psykiatrin

Våren 1965 gick jag kursen i psykiatri i Lund, som den sista av de så kallade fria kurserna. Lennart Kaij var kursledare, och jag blev kandidatplacerad på hans avdelning. Jag hade före kursen inte landat i mitt val av specialitet, men blev fängslad av föreläsningarna, patientsamtalen och inte minst de efterföljande diskussionerna i kafferummet. Jag fick möjlighet att göra den frivilliga assistenttjänstgöringen på Lennart Kaijs avdelning och återkom 1967 för att påbörja min specialistutbildning.

Lennart Kaij föddes i Halmstad 1924. 1952 blev han underläkare och amanuens vid psykiatriska kliniken i Lund. Chef för kliniken var Erik Essen-Möller, som också var genetiker och hade byggt upp ett register över alla tvillingar födda i Skåne efter 1890, där han eftersträvat att i största möjliga mån särskilja enäggstvillingar från tvåäggstvillingar. Detta register utnyttjades av bland andra Lennart Kaij, som 1960 disputerade på avhandlingen »Alcoholism in twins. Studies on the etiology and sequels of abuse of alcohol«. Avhandlingen ledde till en docentur och tjänst som överläkare och klinisk lärare vid kliniken.

Forskning kring kvinnors psykiska hälsa

Under senare delen av 1960-talet samarbetade Lennart Kaij med Lennart Jacobsson på kvinnokliniken och initierade en rad forskningsprojekt kring psykisk ohälsa hos kvinnor i anslutning till barnafödande, abort, missfall och sterilisering. Även i denna forskning kunde tvilling­registret komma till användning, bland annat i en publikation tillsammans med Ann Malmqvist, som jämförde den psykiska hälsan hos kvinnliga enäggstvilling­par där endast den ena fött barn. Förvånande nog hade de som fött barn en signifikant högre somatisk och psykisk sjuklighet än de som inte gjort det. Denna forskning genererade också en rad doktorsavhandlingar. Lennart Kaij handledde Åke Nilsson till dennes avhandling 1970: »Para-natal emotional adjustment. A prospective investigation of 165 women«. Åke Nilsson handledde sedan Nils Uddenberg om kvinnors personlighetsutveckling och anpassning till barnafödande, och Nils Uddenberg i sin tur Per Nettelbladt på en studie av fäder och bakgrundsvariabler av betydelse för psykisk anpassning och relationer till hustru och barn.

Forskning kring LSD

I början av 1960-talet intresserade sig Lennart Kaij för möjligheten att behandla vissa neurotiska störningar med LSD, och 1962 besökte han under några veckor en kollega på Powick Hospital i Worches­ter i England för att ta del av dennes behandlings­erfarenheter. Han publicerade sedan en artikel i Läkartidningen, »LSD-behandling av neuroser«, och senare en artikel i Nordisk Psykiatrisk Tidsskrift, »Om psykolyticas terapeutiska verkningssätt«.

Lennart Kaij använde LSD främst i behandlingen av tvångssyndrom, och fortfarande 1965 var ett rum på avdelningen avdelat för LSD-behandling. Det blev dock omöjligt att bedriva fortsatt behandling när LSD kommit ut på den illegala marknaden och alla risker förknippade med missbruket blev kända. När jag återkom till kliniken 1967 hade LSD-behandlingarna upphört. Någon samlad utvärdering av behandlingsresultat har mig veterligen inte kommit till stånd.

Tog Balintgrupper till Sverige

Lennarts insikter om betydelsen av läkarens relation till sin patient för att uppnå ett gott behandlingsresultat ledde honom att under några månader 1967 besöka Tavi­stock-kliniken i London och delta i de seminarier som leddes av den ungerska psykoanalytikern Michael Balint. Syftet var att ge deltagarna, mestadels allmänläkare, möjlighet att i en tillåtande atmo­sfär reflektera över sitt förhållningssätt och bemötande, särskilt av de patienter som upplevdes som besvärliga. Lennart förvaltade erfarenheterna från Tavistock genom att själv starta Balintgrupper, den första med oss underläkare på psykiatriska kliniken. Han var sedan aktiv med att utbilda nya Balinthandledare och initierade en översättning av Balints bok, »The doctor, his patient and the illness«; han skrev också förordet och använde sedan boken flitigt i medicinarutbildningen. 

Omorganisation med teamorientering

Hemkommen från Tavistock påbörjade Lennart Kaij en mångårig egen psykoanalys som följdes upp med seminarier i Stockholm en dag i veckan, vilket ledde till handledarkompetens i psykoterapi. 

Han var aktiv i tillkomsten av det så kallade Hookmanifestet 1970, som blev startskottet för den statliga psykoterapiutbildningen. Han verkade sedan också för att få en psykoterapiutbildning förlagd till Malmö, vilken senare också kom till stånd.

Mot slutet av 1960-talet initierade Lennart Kaij en förändrad vårdorganisation på kliniken i Lund. Denna omfattade fyra vårdavdelningar under ledning av de biträdande överläkarna, och med de yngre läkarna som avdelningsläkare. De mera erfarna underläkarna arbetade med öppenvårdspatienter på polikliniken. Lennart Kaij insåg vikten av kontinuitet i relationsbygget med patienten och organiserade läkare och annan personal i team kring varje avdelning, som då också ansvarade för sina patienter i såväl sluten som öppen vård och även fick ansvar för en fjärde­del av nybesöken. På läkarsidan innebar det att vi var tre fasta läkare i varje team: överläkaren, en yngre och en mera erfaren underläkare. Samtidigt initierade han utbildningsinsatser och handledning för alla medarbetare i teamen.

Denna socialpsykiatriskt präglade modell, med betoning på kontinuitet, tillgänglighet och samverkan i team, genomfördes i Lund redan 1968. Nackaprojektet, som ju innebar genombrottet för en socialpsykiatriskt och psykodynamiskt präglad psykiatri på nationell nivå, började planeras först 1972 och sjösattes två år senare. Man kan alltså med fog hävda att Lennart Kaij var en av de verkliga pionjärerna, tillsammans med de mera namnkunniga företrädarna för den »nya psykiatrin«, som Bengt Berggren, Johan Cullberg och Clarence Crafoord.

Professorsstrid i Lund

När Erik Essen-Möller gick i pension 1967 förväntades allmänt att Lennart Kaij skulle efterträda honom. Den mest meriterade medsökande var den ett par år äldre Lennart Nilsson, också fostrad på kliniken, men sedan några år tjänstgörande på den så kallade forskningskliniken på S:t Lars sjukhus. 

Det blev en infekterad och långdragen strid, som till sist avgjordes genom att fakulteten följde Erik Essen-Möllers rekommendation att förorda Lennart Nilsson. Efter denna bittra strid kändes det ogörligt för Lennart Kaij att i längden arbeta vidare på kliniken i Lund. Han sökte samma typ av tjänst i Malmö, som biträdande överläkare och klinisk lärare, avtackades och lämnade Lund i september 1969.

När Lennart Kaij tillträdde i Malmö präglades kliniken av den traditionella inriktningen i svensk psykiatri med ett huvudsakligen farmakologiskt behandlingsutbud. Flertalet kliniker i Malmö hade tidigare blivit universitetskliniker med professorer i ledningen, men vad gällde psykiatrin avvaktade man med att utannonsera professuren – som Lennart så småningom erhöll – till 1974, i samband med klinikchefen Karl-Gustav Dahlgrens pensionsavgång. Men i och med Lennart Kaijs tillträde som klinisk lärare kunde kandidatundervisning nu komma i gång.

Rivstart i Malmö 

Lennart Kaij fick mandat av klinikchefen och genomförde ganska omgående en modell med team liknande den i Lund, så att de fyra biträdande överläkarna ansvarade för var sitt team och för en fjärdedel av nybesöken. Parallellt inleddes också ett omfattande arbete för att stärka teamens övriga medarbetare genom utbildningsinsatser och handledning. 

Omläggningen innebar också införandet av en ny modell för konsultationer och samverkan med sjukhusets somatiska kliniker. De fyra biträdande överläkarna fördelades efter egna preferenser och intressen och i samråd med de somatiska klinikerna så att de ansvarade för konsulter, samråd, handledning och utbildningsinsatser på »sina« kliniker. De personliga kontakterna och den muntliga kommunikationen kring gemensamma patienter uppskattades mycket av de somatiska kollegerna. Konsultationspsyki­atri blev senare ett vedertaget begrepp och ägnades betydande intresse på 1970-talet, då bland annat symposier arrangerades på den medicinska riksstämman.

I Malmö fortsatte Lennart Kaij att arbeta med Balintgrupper. Han bjöd in distriksläkare att delta, vilket väckte stort intresse, och han arbetade också med att utbilda nya handledare. Kandidatutbildningen reformerades också i grunden, delvis utgående från Balints bok, som jämte viss skönlitteratur var obligatorisk kurslitteratur. Föreläsningar och patientsamtal via videolänk kompletterades med seminarier och gruppsamtal med reflexioner kring läkarrollen och förhållningssätt i patientmöten. 

Lennart Kaij engagerade sig också i en förändring av den grundläggande utbildningen för medicinstudenter, så att kurser i bemötande, samtalsteknik och terapeutisk hållning kom in på ett tidigt stadium i utbildningen. Han utsåg Jan Dock att medverka i en styrgrupp, som tillsammans med Sten Theander i Lund utarbetade kursplanen för det nya ämnet »Medicinsk psykologi och etik«.

Forskningen i Malmö

Då Lennart Kaij tillträdde tjänsten i Malmö bedrevs ingen forskning där, men gans­ka snart kom sådan i gång. Tillsammans med psykologen Tom McNeil ini­tierade han en omfattande studie där kvinnor, som hade eller hade haft en psykosdiagnos, följdes under graviditet och förlossning, och interaktionen mellan mor och barn följdes upp under barnets sex första levnadsår. Inger Blennow var den första att disputera på denna forskning och följdes senare av bland andra Ylva Laurell-Borulf. Under 1970- och början av 1980-talet publicerade forskargruppen kring Lennart Kaij, Tom McNeil, Inger Blennow och Ann Malmqvist ett 15-tal artiklar i vetenskapliga tidskrifter kring liknande teman, där man bland annat identifierade den förhöjda risk som kvinnor med tidigare psykossjukdom löper och som påkallar extra stödinsatser både för mödrarna – inte minst i samband med kommande graviditeter – och för deras barn. 

Det sista projekt som Lennart gav sig i kast med var att starta ett behandlingskollektiv som fick namnet Bryggan. Det var beläget i en större villa och var inriktat på yngre patienter med schizofrenidiagnos som varit inlagda långa tider på mentalsjukhuset Malmö Östra. Sysslorna, som matlagning, tvätt, trädgårdsskötsel med mera, sköttes gemensamt av personal och patienter. Man eftersträvade att minimera medicindoserna för att optimera den emotionella kontakten med patienterna.

Mitt sista möte med Lennart var i början av 1985, då Psykiatriska föreningens möte var förlagt till Malmö. Jag visste att han flera år tidigare hade drabbats av en tumörsjukdom, som initialt framgångsrikt behandlats. Han verkade vid detta möte fullt vital, berättade om Bryggan och ville intressera mig för att, som utomstående, medverka i en utvärdering av behandlingsresultaten. Någon sådan kom dock inte till stånd, då Lennart strax efteråt drabbades av ett cancerrecidiv med metastaser, och han avled i slutet av året, bara 61 år gammal.

Som person var Lennart Kaij energisk, entusiastisk och oerhört engagerad i allt han företog sig. Han var frispråkig och kunde upplevas som provokativ. Men för oss som under någon period varit verksamma i hans närhet var det svårt att inte ryckas med av hans engagemang och hängivenhet.