Barnet flögs från hemorten i helikopter under gårdagen. Eftersom jag är barnläkaren lämnas tolktelefonen över till mig. Jag antar att hon inte orkar med mer svårbegripliga medicinska fakta och att hon mest vill veta vad som händer den närmaste timmen. Jag undrar, via tolk, om hon har några frågor. Då får jag veta att hon inte ätit sedan hon landade i går, hon är hungrig. Hon småler.
Mamman anlände som flykting till Sverige ett par månader tidigare med sina tre barn. Den 7-åriga mellansonen, med ett sagonamn, insjuknade i en svår bukinflammation. Komplikationer tillstötte och sagopojken behövde akut vård som bara kan ges här, på universitetssjukhuset som är ansvarigt för alla barn i landet med den typen av komplikation. Därav helikopterresan från staden i en annan del av Sverige till Stockholm. Syskonen är väl omhändertagna av vänner och socialtjänst, har vi fått veta.
Det blir en dryg veckas vård på barnavdelningen. Solen gassar utanför sjukhusfönstret, men sagopojken har svåra smärtor som kräver morfindropp. Mamman får inte lämna deras rum, utan måste få allt hon behöver inburet på rummet, till exempel mat. När vi behöver hennes namnunderskrift förstår vi att hon är analfabet. På sjätte dagen sövs barnet, och det kirurgiska ingreppet görs för att lindra smärtan i buken. Direkt efteråt kan hans smärtlindring minskas, och när jag tre dagar senare kommer för rond sitter barnet i sängen och skrattar åt något på mobilen.
Samma telefontolk har följt oss i dagliga samtal under hela vårdtiden. Nu fokuserar jag tolksamtalet på information om hemtransporten, att sondmaten ska fortsätta via en slang i näsan, att magen behöver komma i gång och att sagopojken ska komma tillbaka till oss när sommaren blir höst för uppföljande undersökningar och ingrepp.
Avslutningsvis undrar jag om mamman har några frågor. Hon börjar storskratta, har svårt att sitta still när hela kroppen skakar, och när tolken till slut hör vad mamman säger, förstår jag att hon är jättehungrig. Hon har inte fått någon mat på hela dagen – och inget te.
