»Skuggan«, ur en av H C Andersens sagor, illustrerad av Vilhelm Pedersen.

En av H C Andersens sagor, »Skuggan« (1847) handlar om en lärd man på resa i det heta Södern. En kväll ser han hur hans skugga lösgör sig för att försvinna in i det gåtfulla huset mitt emot hans tillfälliga bostad. Med tiden växer en ny skugga ut på honom; han återvänder till Norden, där han i obemärkthet ägnar sig åt lärda mödor. En dag knackar det på hans dörr. Det visar sig vara hans forna skugga, som det har gått väl för, vilket diamantringar på fingrarna och guldkedja runt halsen vittnar om. Han avslöjar vad som fanns i huset mitt emot. Jo, där fanns poesin, och där blev han människa. Småningom skiftar rollerna: den lärde mannen tar tjänst som sin skuggas skugga och tjänare. Han följer honom på en resa som slutar i en kurort. Där träffar de en kungadotter, och tycke uppstår mellan henne och den forna skuggan. Inför bröllopet utkräver den senare ett löfte av den lärde mannen, nämligen att han ska tiga om deras gemensamma förflutna, vilket han vägrar. Det vore att bedra »hela landet och kungadottern med«. I stället hotar han att avslöja allt för kunga­dottern, men då låter den forna skuggan fängsla honom. Denne berättar därefter för sin blivande gemål att hans skugga blivit galen: han tror sig vara människa. Kungadottern beklagar och säger att det vore en välgärning att befria hans skugga från hans »smula liv«. Bröllopsfesten hålls i den lärde mannens frånvaro – »ty honom hade de tagit livet av«.  

H C Andersen framhöll ofta, inte minst i sin självbiografi från 1855, vilken lycklig saga hans liv hade varit, styrt av Guds godhet. Men ska man läsa »Skuggan«, »Den fula ankungen«, »Den lilla sjöjungfrun«, »Flickan med svavelstickorna« och »De röda skorna« – för att ta ett axplock av hans 156 sagor – som personliga vittnesbörd inser man hur mycket av utanförskap, otillfredsställd längtan och utsatthet hans liv rymde. 

Han föddes under fattiga omständigheter i Odense den 2 april 1805, som enda barnet till en skomakare och en illitterat tvätterska. Fadern lämnade familjen när H C Andersen var sju år för att dra ut i kriget som Danmark utkämpade på Frankrikes sida. Han återkom efter två år utan att ha varit i strid, men ändå förvandlad till vrak av alla umbäranden. Två år därefter avled han. Med början i denna barndom rörde sig H C Andersens enastående levnadslopp. Som 14-åring bröt han upp från Odense för att pröva sin lycka vid teatern i Köpenhamn. Han fick stöd av ledande kulturpersoner, ja samhällets allra högsta kretsar – inklusive kungen – och fick med tiden också erkänsla långt utanför Danmark för ett författarskap som inte bara omfattade sagor, utan även romaner, reseskildringar, poesi, dramer, operalibretton, komedier och »vaudeviller«. 

För att återgå till »Skuggan« så är den mångtydig: å ena sidan är skuggan intimt förknippad med människan som kastar skuggan, å andra sidan är skuggan och människan inte identiska med varandra. Det understryks i berättelsen genom att skuggan frigör sig från sin herre. Ändå ligger det nära till hands att uppfatta skuggan som en dubbelgångare. Om man antar att H C Andersen sagt något om sig själv i berättelsen är förmodligen den människoförvandlade skuggan en symbol för dubbelheten i hans eget väsen. Han hade klivit ut ur en skugglik fattigtillvaro, och just därför var mycket av hans förflutna förknippat med elände som han ville distansera sig från. Han hade en halvsyster i Köpenhamn efter sin mors tidigare utomäktenskapliga förbindelse. Systern levde i armod; vid ett tillfälle sökte hon upp honom för att be om pengar. Han gav henne pengar, men blev mycket illa berörd och rädd för att hon skulle återkomma. Han hade också en moster som han själv sökte upp för att få hjälp, då han som yngling kommit till Köpenhamn för förs­ta gången. Det visade sig att hon drev en bordell; hon ska ha beklagat att hennes syster inte sänt en flicka, underförstått: som kunde placeras i hennes affärsrörelse. Han chockerades av hennes »råhet«. 

Som vuxen besökte han vid ett fåtal tillfällen sin mor. Han gav pengar till hennes underhåll, men eftersom hon var alkoholiserad gavs pengarna inte direkt till henne utan till ansvariga för vårdinrättningen där hon bodde, för att undvika att de gick till brännvin. I självbiografin från 1855 nämns inget om allt detta. Däremot förekommer reminiscenser av de mörka sidorna av hans liv i hans författarskap i övrigt, liksom i dagböcker och almanac­kor. Han är också mer öppenhjärtig i en tidigare självbiografi från omkring 1832, som publicerades postumt 1926.

En av Danmarks största författare, som inte bara var sagoberättare. Porträtt av H C Andersen från 1869. Foto: Thora Hallager

Hur var H C Andersen? Jo, självcentrerad, fåfäng med sitt yttre, ja närmast prålig. Han ville gärna dra till sig uppmärksamhet och han var äregirig, lättkränkt samt extremt känslig för kritik. Han var vidare hypokondrisk och kinkig med mat – vissa maträtter väckte ångest. Han var också känslig för väderleken. Till detta kom rädslor, exempelvis för att bli levande begravd, för att bli innebränd, mördad eller att drunkna; vidare led han av agorafobi. Han hade perioder av nedstämdhet, men samtidigt var han rastlös, vilket kanaliserades i en extrem litterär produktivitet och långa resor över Europa. Periodvis drack han madeira och porter för att dämpa sin oro. Men i sällskapslivet kunde han underhålla med högläsning och genom att klippa siluettbilder som han strödde omkring sig.

Det har spekulerats mycket över hans sexuella läggning. Han var en inbiten ungkarl, en »pebersvend« (om en sådan berättar han i »Pebersvendens nattmössa«). Trots detta var han flera gånger förälskad, bland andra i den svenska sångerskan Jenny Lind. Men förälskelserna var obesvarade: på sin höjd, som i Jenny Linds fall, att hon kallade honom sin bror. Det är inte en tillfällighet att syskonpar förekommer så ofta i hans sagor, exempelvis Kaj och Gerda i »Snödrottningen«. Av almanackorna framkommer att han onanerade, något som gav honom ångest. Man har framkastat hypotesen att han var homosexuell, men stödet för det är klent. Vänner och läkare rådde honom att vända sig till prostituerade för att bryta sin sexuella frustration, men sannolikt ledde det aldrig till en fullbordad sexual­akt. Efter ett bordellbesök skriver han i dagboken, att han gick därifrån »utan att ha syndat i gärning, men väl i tanken«. 

En ångestfylld ambivalens gentemot sexualitet kommer till uttryck i »Dykungens dotter« (1858). I den sagan berättas om en vacker kungadotter från Egypten, som kommit flygande i svanhamn till en jylländsk mosse för att hämta ett läkande kärrblomster åt sin sjuke far, då Dykungen drog ned henne naken i dyn. Resultatet av våldtäkten – ett litet flickebarn – påträffas av ett storkpar vilande på ett näckros­blad som skjutit upp ur mossens djup. De lämnar henne i en god men hednisk vikingafrus vård. Hon får det uppfordrande namnet Helga, men är en kluven varelse: om dagen vacker efter sin mor och vild som sin far, och om natten en ful padda efter sin far och mild som sin mor. Hon når emellertid harmoni efter mötet med en tillfångatagen kristen präst, som hon först hyser blandade känslor för; hon befriar honom för att sedan med kniv försöka göra honom till ett blodsoffer. Han är emellertid starkare: i stället för att själv offras, döper han henne med vatten från en skogskälla. Religiös och sexuell symbolik vävs in i varandra. Prästen mördas senare av rövare, men återuppstår som en okroppslig ljusgestalt; tillsammans med honom väcker Helga sin mor, som vilar djupt i mossens dy. Mor och dotter flyger slutligen i svanhamn till Egypten med kärrblomstret för att bota den sjuke kungen.  

H C Andersen har fått olika psykiatriska diagnoser. En av de senaste kommer från den irländske barn- och ungdomspsykiatern Michael Fitzgerald, som menar att han hade Aspergers syndrom. Flera av hans personliga egenheter, som jag redogjort för, passar väl in i den diagnosen. Men en diagnos som Aspergers syndrom eller autismspektrumstörning, ställd på en person som föddes för mer än 200 år sedan, framstår ändå som en anakronism. Vi möter ju inte personen direkt, utan genom andrahandskällor som sedan tolkas enligt vår tids psykiatriska referensramar.

»Fru Tandvärk« är en galghumoristisk berättelse om en ung student som en natt plågas av tandvärk. När sedan smärtan viker nedtecknar han sin upplevelse. Det blev H C Andersens sista saga – ett självupplevt tema om lidande och skapande. Tre år senare – den 4 augusti 1875 – avled han efter ett utdraget förlopp av levercancer.