Under maj och juni 1963 gick jag den två månader långa epidemikursen på dåvarande Roslagstulls sjukhus. Justus Ström började sin föreläsningsserie med en målande historik över infektionssjukdomarna. Om smittkoppor lärde han oss ett föga känt men patognomont symtom. Det bestod i att koppor kunde vara lokaliserade till mjuka gommen.
Drygt någon vecka in på kursen var det så dags att gå kandidatjour. Jag var först i alfabetet och fick börja. Efter middagen fick jag undersöka en vuxen ung man med sprängande huvudvärk. Han var högfebril och lätt omtöcknad, men företedde inga hudutslag. »Aha«, tänkte jag, »det rör sig nog om hjärn- eller hjärnhinneinflammation«. Men han var inte nackstel. Oralt då? Hoppsan, vad hade han där, om inte en plita på mjuka gommen? Nå ja, det var nog bara jag som var ovan.
Efter undersökningen begav jag mig till jourhavande underläkare för avrapportering. Jag nämnde att jag var lite konfunderad över plitan, men just då reagerade han inte så mycket på det. Kandidater hade ju sådan fantasi.
När sedan även han undersökte patienten och tittade på plitan, tog han sig bekymrat om hakan. Han ringde sin bakjour, som den dagen råkade vara just Justus Ström. Han tog sig till sjukhuset från hemmet, fastän det var kväll. Jo då, han blev hastigt allvarlig. Han nappade på min förflugna kandidatmisstanke och tillkallade docenten och experten på tropiska sjukdomar, Elias Bengtsson.
Där stod vi, tre erfarna infektionsläkare och så lilla jag. Patienten måste ha undrat varför vi var så intresserade av hans mun. Där kunde väl inte orsaken till den djävulusiska värken sitta? Elias Bengtsson höll med om dia-gnosmisstanken och prov togs. Jag tillfrågades omgående om jag var vaccinerad mot smittkoppor och hur jag hade reagerat, det vill säga om den hade slagit an.
Under hela min journatt blev det stor cirkus. I min anamnes hade jag penetrerat och noterat att patienten hade nämnt en rätt nära släkting som nyligen hade insjuknat allvarligt och vårdats på Mörby lasarett (numera Danderyds sjukhus) och en anhörig, som nyligen avlidit på Södersjukhuset efter en tids sjukdom.
Vi ägnade oss åt att kontakta stadens övriga sjukhus med dåtidens analoga trådtelefoner och stressad väntan i sjukhusväxlar. Taxibud blev en kommunikationsform. Fram på morgonen fick vi äntligen kontakt med statsepidemiologen, och spåren ledde slutligen till den svenska sjöman som beskrivs i Svenungssons artikel.
