Averroës (arabiska: Ibn Rushd) föddes år 1126 i Córdoba i Andalusien, i dagens Spanien, och dog 1198 i Marrakech i nuvarande Marocko. Han skrev om många ämnen, som filosofi, teologi, astronomi, fysik, psykologi, islamisk lag, lingvistik och medicin. Sammanlagt publicerade han över 100 volymer, främst översättningar av och kommentarer till Aristoteles.
Averroës tankar om medicinen byggde på den antike läkaren Galenos läror. Galenos utvecklade humoralpatologin och ansåg att människans kropp var ett komplext system, som följde givna naturlagar, och att läkarens roll var att förstå dessa lagar och att använda sig av dem för att behandla sjukdomar. Averroës accepterade grunderna i Galenos tankegods, men ansåg att de borde uppdateras omsorgsfullt.
Averroës viktigaste skrift inom medicinen kallades »Al-Kulliyat fi al-Tibb« (»Colliget« på latin), som han skrev mellan 1153 och 1169. »Colliget« översattes till latin och hebreiska 90 år senare och användes som lärobok, först på de medicinska fakulteterna i Montpellier, Oxford och Paris, sedan i övriga Västeuropa fram till 1700-talet.
»Colliget« bestod av sju delar:
1. Tashrih al-a’lda’ (»Anatomi«)
2. al-Sihha (»Hälsa«)
3. al-Marad (»Sjukdom«)
4. al-’Alamat (»Symtom«)
5. al-Adwiya wa al-aghdhiya
(»Läkemedel och föda«)
6. Hifz al-sihha (»Hygien«)
7. Shifa al-amrad (»Terapi«).
Averroës betonade att den medicinska vetenskapen inte bara syftade till att beskriva och behandla sjukdomar, utan också till att bevara hälsan. Bland hans främsta bidrag till medicinen var ståndpunkten att hjärtat var centralt för blodcirkulationen, inte levern, som Galenos gjort gällande. Vidare påvisade Averroës att retina (näthinnan) var den del av ögat där ljuset förnimmes, inte linsen, vilket dessförinnan varit den gängse uppfattningen.
Han menade vidare att stroke kunde bero på cirkulatoriska eller cerebrala faktorer, och ansåg att det orsakas av hinder i blodflödet från hjärtat till hjärnan. Averroës ska också ha varit först med att beskriva både symtom och tecken på Parkinsons sjukdom, 700 år innan James Parkinson gjorde det. Vidare utvecklade Averroës nya teorier för andningens fysiologi, där han framhävde betydelsen av det respiratoriska membranet. Han anmärkte också att man endast kunde drabbas av smittkoppor en gång under livet.
När Averroës utvecklade sina tankar om medicinen utgick han från filosofin. Han systematiserade dåtidens medicinska kunskap, och samtidigt var han en stark förespråkare för att kunskap borde baseras på observationer och experiment snarare än blind tro på auktoriteter. Han förespråkade också närmare samarbete mellan olika professioner inom sjukvården.
Averroës samarbetade med sin kollega och vän Avenzoar (Ibn Zuhr, 1094–1162) från Sevilla, som i mycket var Averroës motsats. Medan Averroës var teoretiker, var Avenzoar en empiriker, som bland annat introducerade djurexperiment i större skala inom medicinen. Trots de närmast diametralt olika utgångspunkterna tycks de båda ha uppfattat sina idéer som komplementära.
Averroës kritiserade i sina skrifter de politiska systemen på den iberiska halvön, och argumenterade också för att kvinnor borde tillåtas spela en större roll i samhället. Detta förorsakade problem, särskilt under de sista åren av hans liv. 1195 fördömdes hans läror, hans skrifter brändes på bål och han förvisades. Han fick emellertid upprättelse strax före sin död i Marrakech 1198, där han begravdes. Senare flyttades dock hans kropp till Córdoba för att begravas i familjegraven där.
Hans eftermäle inom filosofin har varit enormt. Han figurerar i Dantes »Den gudomliga komedin«, i Geoffrey Chaucers »Canterbury tales«, på Rafaels tavla av skolan i Aten och i Victor Hugos »Ringaren i Notre Dame«. Jorge Luis Borges skrev 1947 en novell om honom, och 1997 gjordes den egyptiska filmen »Destiny«, en dramadokumentär om Averroës, i samband med 800-årsminnet av hans död.
Averroës var en av de främsta filosoferna i det medeltida Europa som gjorde att studier av den mänskliga kroppen kom att anses både värdefulla och aktningsvärda, och som gjorde medicinen till en respektabel intellektuell verksamhet. Han var visserligen mer filosof än läkare, men borde vi inte ge honom ett något större utrymme i de medicinska läroplanerna än vad som är fallet i dag?
