Valde en äventyrlig läkargärning i stället för den akademiska banan

Albert Schweitzer föddes 1875 i Kaysersberg i övre Elsass (Alsace), som efter det fransk-preussiska kriget (1870–1871) låg under tyskt styre. Familjen flyttade under hans barndom till det närliggande samhället Günsbach (i dag Gunsbach), där han uppfostrades i en stark protestantisk reli­giös familjemiljö. Han ansågs vara en något »livlig« pojke. På en bild från 1882 anar man en sträng och resolut blick, utstrålande självsäkerhet och beslutsamhet.

Efter skolgång och tysk studentexamen (»Abitur«) i Mulhausen och piano- och orgellektioner kom han 1893 till Stras­bourg, ett kulturellt centrum i Europa, för att påbörja parallella universitetsstudier i teologi och filosofi. Han ägnade tid åt forskning om Jesu liv och fördjupade sig i Immanuel Kants och Johann Wolfgang Goethes tankesätt. Det utmynnade i en serie verk publicerade på tyska (se bibliografi på läkartidningen.se).

Parallellt med studierna ägnade sig Schweitzer åt orgelmusik. Han gick som elev bland annat hos den berömde Charles-­Marie Widor, professor vid Pariskonservatoriet, och skulle på några år bli erkänd som en av världens främste tolkare av Johann Sebastian Bachs musik, som han enligt kritikerna uttryckte med en »unik känsla«. Han författade och publicerade en berömd bok om Bach, »Le musicien-poète«, med förord av den franske läromästaren. Därtill skaffade han sig ett tekniskt kunnande om orgelinstrumenten, publicerade regler och riktlinjer om deras handhavande och blev kallad att se över en rad instrument i Europa. 

Vidare utbildning och giftermål

Redan 1896, vid 21 års ålder, hade Schweitzer beslutat sig för att efter 30-årsåldern arbeta i en medmänsklig tjänst (»… von da an einem unmittelbaren menschlichen Dienen zu weihen«). 

Under de första åren på 1900-talet hade de franska evangelistiska missionärerna i Ekvatorialafrika börjat beskriva det förfärliga hälsoläget hos befolkningen, där sjukvården i stort sett var obefintlig. Man vädjade till den medicins­ka kåren att följa med i missionens spår. Schweitzer bestämde sig för den medicinska vägen och motiverade sitt val i ett brev till sina föräldrar 1905 (fri översättning från tyskan):

»Jag ville bli läkare för att kunna arbeta utan ord. För så många år har jag använt mig av ord … min nya sysselsättning skulle bli att inte tala om evangeliets kärleksbudskap utan att verkställa det i praktisk mening.«

Han bedrev de nya studierna parallellt med undervisning vid protestantiska teologiska institutet i Strasbourg och predikande i Saint Nicholas-kyrkan. Vidare publicerade han ett flertal teologiska och filosofiska arbeten och gästspelade vid orgelkonserter. Efter framgångsrika teoretiska studier genomförde han praktisk tjänstgöring under ett par år (medicin och kirurgi) och gick kurser i tropikmedi­cin, en specialitet som hade börjat växa fram.

Den 18 juni 1912 gifte sig Albert Schweitzer med Helene Bresslau. Hon föddes i Berlin i en familj av judisk börd, men till följd av den rådande antisemitismen döptes hon till protestantismens lära. Efter skolgången vistades hon i en krets runt den humanistiska universitetsvärlden i Strasbourg, där hon lärde känna Albert Schweitzer. Hon var en självständig, driftig och kritisk kvinna som tidigt engagerade sig i socialt arbete. Schweitzer och Bresslau skulle först välja att leva i en okonventionell vänskapsrelation som tillät båda att utveckla sina respektiva professionella intressen. Det var först inför beslutet att resa tillsammans till Franska Ekvatorialafrika* och efter tio år av intensiv brevväxling och sparsamma möten som de ingick äktenskap. Under dessa år hade Helene Bresslau rest och bott i flera europeiska länder och utbildat sig i språk, konst, musik och socialt arbete och till sjuksköterska, för att kunna möta den afrikanska nöden. Hon matchade sin blivande mans intellekt. Redan som barn drabbades hon av lungtuberkulos och skulle livet igenom lida av dess följder, men med vilja och kraft övervann hon begränsningarna. 

På väg mot det okända

Paret lämnade Günsbach den 21 mars 1913 och steg på ångbåten »Europe« i Bordeaux mot Libreville vid Franska Ekvatorialafrikas västkust, med planen att starta ett unikt sjukhus för den lokala befolkningen intill en fransk protestantisk missionsstation. Från Port Gentil seglade de vidare uppströms på floden Ogooué på paddel­ångaren »Alémbé«. Den 16 april nåddes den evangeliska missionen Andende i Lambaréné, där de mottogs av missionärsparet Morel. På väg mot det okända, vid randen till den afrikanska mörka djungeln, skrev Schweitzer: »… flod och urskog … vi tror vi drömmer. Bilden av antediluvianska scener …« 

Inre Afrika karakteriserades vid den tiden mest av elände. Den polskfödde författaren Joseph Conrad skildrar i den ikoniska romanen »Mörkrets hjärta« (1902) livet och kolonia­lismens mörkaste sidor under en resa uppför Kongofloden. När Kurtz, en av huvudpersonerna i romanen, ligger på sin dödsbädd utrycker han sin upplevelse (och ånger?) efter sin delaktighet i Belgiens kung Leopold II:s våldförelse längs Kongofloden med orden »Fasa, fasa« (»The horror, the horror«). 

Beskrivningen av hälsoläget var bristfällig, men medellivslängden har bedömts ligga runt 30–32 år. Närmare hälften av alla levande födda barn dog före 5-årsåldern (enligt Gapminder.org). Mödradödligheten var mycket hög. Sjukdomspanoramat karakteriserades av extrem fattigdom och dominerades av undernäring och anemi, akuta infektioner (tetanus, diarré­sjukdomar, tyfoidfeber, hemorragiska feb­rar, med flera) samt kroniska invalidiserande infektioner såsom tuberkulos och lepra. Till det kom bördan av de tropiska parasitära infektionerna som malaria, trypanosomiasis och filarioser, sexuellt överförda infektioner samt svårläkta sår och trauman. Mot alla dessa tillstånd fanns inte mycket bot och ingen tillgång till kirurgi. Dödligheten bland europeér som vistades en längre tid i den miljön var också mycket hög.

Den första sjukstugan i projektet var en hydda i anslutning till missionsbyggnaden, med enkla träväggar och halmtak. Från första början bildades långa köer av patienter. Men snart skulle verksamheten begränsas på grund av första världskrigets utbrott, och som tyska medborgare i en fransk koloni sattes paret Schweitzer under husarrest. Efter fyra år i Lambaréné internerades Albert Schweitzer som krigsfånge i södra Frankrike. 

Föredrag, predikan och konserter

Under de följande åren, 1918–1924, skulle Albert Schweitzer vistas och resa runt i Europa, hålla föredrag och predika i kyrkor och genomföra ett flertal orgelkonserter. Han turnerade i Tyskland, Frankrike, Schweiz, Danmark, Storbritannien och inte minst i Sverige. Det var ett tillfälle att samla in pengar och förbereda den andra satsningen på sjukhuset i Lambaréné. Därtill färdigställde han ett flertal autobiografiska och filosofiska skrifter om civilisationens och mänsklighetens vilkor.

Ärkebiskop Nathan Söderblom bjöd 1920 in Schweitzer till Uppsala för en serie före­läsningar och konserter. Det blev mycket uppskattat och följdes av en sex veckor lång turné. Utfallet blev också ekonomiskt fördelaktigt för den kommande satsningen. En liten anekdot är att den unge medicine kandidaten Stig Holm fick äran att vända notbladen för Schweitzer när han höll orgelkonsert i Lunds domkyrka. Som ögonläkare skulle Holm senare resa ned till Lambaréné och skriva en avhandling om ögonsjukdomar hos lokalbefolkningen. Det skulle bli fler turnéer, och Sveriges betydelse för driften av sjukhuset och den humanitära medicinska insatsen ska inte underskattas. 

»Vördnad för livet«

Albert Schweitzer återvände 1924 ensam till Lambaréné för att starta bygget av det nya sjukhuset på en ny jordlott, skilt från och oberoende av missionärerna. Helene Schweitzers hälsa ansågs för svag för att hon skulle kunna följa med. 

Det nya sjukhuset hade större kapacitet och även utrymme för operationer. Albert Schweitzer skulle med tiden få mer hjälp av frivilliga läkare och sjuksköterskor från Frankrike och Schweiz, som förstärkte verksamheten. Han varvade sin tid i Lambaréné och utbyggnaden av sjukvården med vistelser i Europa för att medverka i konferenser och konserter och göra en serie inspelningar av orgelmusik i London och Strasbourg. 

Under en båttur på floden Ogooué tidigt i hans afrikanska liv fann Albert Schweitzer valet av ord för sin gärning: »Vördnad för livet« (Ehrfurch vor dem Leben). Därefter skulle nästan allt han företog sig i ord och gärning ligga i den andemeningen, vare sig det hade humanistisk eller humanitär inriktning. I det ingick även respekt för djuren och naturen, där han fann frid för själen. 

Albert Schweitzer tilldelades Nobels fredspris 1952 för sitt outtröttliga humanitära arbete och kampen för fred. Då han var upptagen av planeringen av byn »Village lumière« för leprasjuka i Lambaréné tog han emot priset först året därpå. Pengarna gick oavkortat till att färdigställa byn. Helene Schweitzer satt vid hans sida vid utdelningen, och hennes insats och gärning borde, kan man tycka, ha meriterat henne till ett delat pris. I ett senare skede skrev Schweitzer: »Utan Helene hade inget av mina projekt nått sitt mål.«

Utöver Nobels fredspris fick Schweitzer ett stort antal utmärkelser och hedersmedlemskap i ordnar och universitet. Två av dessa var »Paracelsus Medaille« (Tyskland, 1952) och »Order of Merit« (Storbritannien, utdelad av drottning Elizabeth II, 1955).

Under kalla kriget oroade sig Schweitzer mycket för utvecklingen av atomvapen. Han hade flera samtal med Albert Einstein, Robert Oppenheimer och andra fysiker och författade ett flertal brev till världsledande politiker. Från Oslos radiostation, och med stöd av Nobelkommitén, sände han 1957 ut ett internationellt uppmärksammat tal om faran med kärnvapenproven och risken för atomkrig (»Declaration of conscience: Peace or atom­ic war«, 1958) som väckte en hel rörelse mot atomvapen och kärnvapenprov. Den skulle i förlängningen bidra till begränsningsavtalen. 

Kritiska röster

Under årens lopp gjorde sig kritiska röster hörda. Det har bland annat sagts att Schweitzers livsstil och attityder mot sin omgivning var av »gammal« kolonial stil och att den medicinska verksamheten var undermålig, omodern och inte följde med i tidens utveckling. 

Schweitzer var en man av sin tid, och det kan säkert finnas en viss sanning i kritiken. Men det tål att påpekas att allt började för över 110 år sedan, att verksamheten blev kraftigt påverkad av två förödande världskrig, följt av störningar under det kalla kriget. Självständighetsprocessen över hela den afrikanska kontinenten medförde också turbulens. Det går heller inte att bortse från betydelsen av att denna altruistiska verksamhet var helt beroende av donationer, låg geografiskt långt bort och var logistiskt svårtillgänglig. Därmed blev också leveranserna och tillgången till medicinsk utrustning sannolikt oregelbunden och osammanhängande.

Livskamrater till slutet

Albert och Helene Schweitzer förblev livskamrater, trots att Helene av hälsoskäl periodvis fick vistas i Europa. Hon avled svårt lungsjuk 1957, 78 år gammal. 

Albert Schweitzer återvände till Lambaréné 14 gånger, den sista vid 84 års ålder, och dog sedan där 1965, 90 år gammal. Paret fick en dotter, Rhena (född 1919), som skulle gå i föräldrarnas humanistiska och humanitära spår.

Schweitzer var en stor humanist och under sin tid högt uppskattad som teolog, filosof och orgelspelare. »Vördnad för livet« sammanfattar inriktningen på Schweitzers gärning. Männis­kan, endast en liten varelse som vistas en kort tid i universum, måste respektera varje enskilt liv. »Vördnad för livet« bygger på en respekt för den fria tanken, mänskliga rättigheter och en kamp mot ondska och destruktiva krafter. Hans syn är fundamentet för all högre etik och är lika giltig i dag – inte minst i ljuset av att världen nu åter igen skakas i sina grunder. 

Paret Schweitzer var pionjärer,  och deras insatser var en inspirationskälla för den medicinska världen och var tidigt ett steg mot den moderna »gränslösa« humanitära verksamheten. 

Albert Schweitzer föddes tysk och dog som fransman. Han var en europé och världsmedborgare. Albert och Helene är begravna sida vid sida intill det sjukhus de grundade, som fortfarande drivs som ett undervisningssjukhus.