Jag gjorde, olegitimerad, mitt första vikariat som provinsial­läkare i gruvsamhället Boliden i norra Västerbotten sommaren 1965. 40-timmarsvecka var inte införd, inte heller månadslön. Den kom med 7-kronorsreformen 1970, uppkallad efter patientens kostnad för standardbesök (87 kronor med dagens penningvärde); förnyat recept kostade tre kronor. Av patientens utlägg återbetalade Försäkringskassan 50 procent. Cirka hälften av min lön kom från landstinget, resten från patientarvoden.

Alla patienter som sökte vård undersöktes och behandlades samma dag. Ibland gjorde jag hembesök efter mottagningens slut, vanligen efter klockan 18, till exempel till en åldrig patient. Var tredje helg var jag jour, även för två–tre stora kringliggande distrikt. Men två av tre helger slutade jag fredag klockan 17 och jag, min fru och vår nyfödde son kunde åka hem till Umeå.

En kritisk situation uppstod en sådan fredageftermiddag, då en kvinna i 30–40-årsåldern kom på återbesök för oförklarlig trötthet sedan någon månad tillbaka. Eftersom hon såg ut som hälsan själv, och jag inte funnit någon förklaring, hade jag till sist på prov skrivit ut ett lugnande medel. Psykosomatisk sjukdom var ett nytt och omtalat område. Men patienten hade blivit ännu tröttare. 

Jag tog status på nytt, nu extra noga. Såg att gingivan hade mörkare fläckar. En titt på handflatorna, och visst: fårorna i huden var lätt brunpigmenterade. Det är tecken på Addisons sjukdom, som jag kände igen från kursen i invärtesmedicin på Sahlgrenska. 

Jag gick min läkarbildning på Umeå–Göteborglinjen innan Umeå hade kompletta kurser. Av olika skäl blev det även medicinkurs i Göteborg – fastän Umeå hade sådan – med placering på endokrinologen på Sahlgrenska. Där fanns tre personer som utgör en epok inom VG-regionen: docent Björn Sjögren var chef, arbetsmyran Ingrid Ernest hans högra hand och syster Ester skapade god stämning och höll ihop verksamheten.

Där hade jag till exempel sett patienter med Cushings syndrom och akromegali, men även ett flertal patienter med Addisonkris, binjurebarkssvikt, beskriven av Thomas Addison i mitten av 1800-talet. I dag är tbc inte längre orsak, utan oftast autoimmunitet, med en prevalens i Sverige på cirka 130 per miljon invånare. Jag kom ihåg att patienterna var yngre personer, jourfall som såg friska och solbrända ut men var mycket trötta. De hade sjunkande blodtryck, som snabbt kunde förvärras, med kräkningar eller diarré som utlösande faktor. 

Då jourläkaren kommande helg fanns flera mil inåt landet remitterade jag min trötta patient till Skellefteå lasarett vid kusten, 30 km bort, med risk för att bli betraktad som överspänd nybörjare.

Strax efter ankomsten till akuten sjönk patientens blodtryck till nära noll. En titt på remissen gav tips om adekvat terapi: livräddande kortison. Detta har berättats av en kurskamrat från Göteborg, som råkade vara sommarvikarie på medicinkliniken i Skellefteå. 

Patienten jobbade i stora kiosken i Boliden, och den smått mirakulösa händelsen spreds troligen vidare. Jag upplevde, sant eller inbillat, förhöjd status »på byn«. Fast egentligen hade patienten Sahlgrenska att tacka för hjälpen.