»Jo, därom kan jag ge besked, Om herrn så vill, ty jag var med«
(Ur J L Runeberg: »Fänrik Stål«)
Många 30- och 40-talister har upplevt vår nuvarande kungs hela livstid. Antalet läkare som på nära håll upplevt hans farfar Gustaf VI Adolfs sista fyra veckor på Helsingborgs lasarett, och som fortfarande lever, är troligen bara fyra. Sannolikt är ingen av de läkare som ansvarade för beslut och åtgärder under de här veckorna kvar i livet. Någon historisk dokumentation, utöver lasarettets journal, om vad som tilldrog sig gjordes heller aldrig.
Anestesiologer och kirurger fanns på plats för att ta emot kungen när han kom i ambulans till Helsingborgs lasarett den 18 augusti 1973.
Kungens förste livmedikus, professor Gunnar Biörck, valde att för en tid framåt lämna chefskapet på Serafimerlasarettet och leda det administrativa arbetet, innefattande även sittronder med överläggningar med en stor stab av läkare samt ansvaret för kommunikation med medier och allmänhet. Varje dag under vårdtiden skrev han bulletiner – en form av dag-anteckningar – om konungens tillstånd. Dessa kommunicerades ut till medierna från sjukhustrappan eller ringdes in till TT av Gunnar Biörck själv eller av ansvarig kirurg Albert Broomé. Professor Biörck bestämde att en narkosläkare skulle finnas i kungens omedelbara närhet alla tider på dygnet.
Den här dygnet runt-uppgiften kunde inte fullgöras av lasarettets egna anestesiologer. Vi var sex yngre narkosläkare som fick uppgiften att dygnet runt finnas i kungens omedelbara närhet. Fyra av oss tjänstgjorde i Lund, alla tämligen erfarna drygt 30-åriga anestesiologer: Ingvar Gustafson, Magnus Hägerdal, Dick Thomson och Christer Carlsson. Två yngre Helsingborgsanestesiologer deltog också i denna grupp: Hans Huldt och Leif Berntman. Klinikchefen i Lund, Eric Nilsson, kallades dessutom omedelbart in för att delta i den »inre kretsen« av beslutsfattare.
Vår uppgift blev att i ett rullande schema ständigt övervaka kungen. Under morgonsamlingarna i ett konferensrum samlades ett stort antal läkare, framför allt den »inre kretsen« av kirurger, narkosöverläkare, internister, röntgenläkare, laboratorieläkare och infektionsläkare. Vi yngre förväntades ge en kort rapport om vad som eventuellt hade hänt Hans Majestät under kvällen och natten. Morgonsamlingarna kunde ofta bli mycket detaljerade, med komplicerade frågor som kunde kräva omedelbar kontakt med utomstående superspecialister.
Det som här relateras är hämtat från en bevarad kopia av den första veckans nedskrivna bulletiner från Gunnar Biörck, vilka delgavs medierna och därför inte är sekretessbelagda journalhandlingar, samt våra egna hågkomster.
Konungen insjuknade lördagen den 18 augusti på sitt sommarresidens Sofiero med blodkräkningar och påverkat allmäntillstånd och och fördes med ambulans till Helsingborgs lasarett. Där inleddes den första vården med provtagning och övervakning, medan en kirurgavdelning utrymdes och en sal inrättades som intensivvårdssal. Under det närmaste dygnet gavs blodtransfusioner och vätsketillförsel. Kungens tillstånd såg ut att stabiliseras: han var vid fullt medvetande och kunde kommunicera med personalen.
Vid 22-tiden den 20 augusti inträffade en ny kraftig blödning från magsäcken; blod- och vätsketillförsel kunde inte häva tillståndet och blodtrycket påverkades. Kirurgteamet beslöt att ett kirurgiskt ingrepp var nödvändigt. Kungen var vid medvetande och förklarade sig införstådd med beslutet.
Ur bulletin nr 1 den 21/8, inringd från Sofiero till TT kl 10.55: »En operation företogs vid 1-tiden på natten till tisdagen den 21/8, varvid blödningskällan befanns vara ett färskt sår inom ett område med gamla förändringar i tolvfingertarmen. Man verkställde en ventrikelresektion, vilket innebär att c:a halva magsäcken jämte så mycket av tolvfingertarmen avlägsnades, att sårområdet borttogs. Härvid upphörde blödningen, och hjärtverksamheten förbättrades. Ingreppet varade c:a 3 timmar. … Konungen vårdas f n i respirator på lasarettets intensivvårdsavdelning.«
Ur bulletin nr 3 den 21/8 kl 18.05: »Konungen har vaknat upp och respiratorbehandlingen har avslutats. Konungen har även suttit på sängkanten. Hjärtverksamheten, blodcirkulationen och andningen fungerar tillfredsställande. Drottning Ingrid har avlagt ett besök hos sin fader och haft ett samtal med honom.«
Ur bulletin nr 5 den 22/8 kl 09.42: »Prinsessan Christina och riksmarskalken har under kvällen på Konungens önskan avlagt besök hos honom. Konungen har sovit lugnt större delen av natten. Utvecklingen under det första dygnet efter operationen har varit tillfredsställande. Konungen får nu börja inta flytande föda. (Uppläst och godkänt av Konungen själv)«
Under resten av detta dygn var tillståndet stabilt. Kungen fick besök även av kronprinsen och riksmarskalken. Laboratorieprov och övriga undersökningar visade tillfredsställande resultat. Detta skulle dock ändras.
Ur bulletin nr 7 den 23/8 kl 03.45: »Under de sena kvällstimmarna onsdagen den 22/8 inträffade oväntat en påtaglig försämring i Konungens tillstånd. Temperaturen, som det senaste dygnet varit normal, steg till 38,7, puls och blodtryck ökade. Konungen fick andningssvårigheter och visade tecken på uttröttning. En lungröntgenbild vid midnatt visade nytillkomna förändringar, som gjorde det sannolikt att lunginflammation tillstött. Ytterligare antibiotikabehandling insattes och hjärtverksamheten understöddes. Då effekten av dessa åtgärder visade sig otillräcklig, och då vi bedömde att Konungen icke mycket längre skulle orka med andningsarbetet, ansåg vi oss tvingade att på nytt tillgripa respiratorbehandling. Denna inleddes vid 03-tiden natten till 23/8. Det uppkomna läget måste bedömas som mycket allvarligt.«
Ur bulletin nr 9 den 23/8 kl 18.40: »Vi har fått svar på den mikroskopiska undersökningen av den borttagna delen av tolvfingertarmen. Diagnosen blev ’uttalad erosiv och ulcerös duodenit’, vilket innebär en akut utbredd inflammation med sårbildning i tolvfingertarmen. Denna sjukdom måste betecknas som direkt ovanlig och väsentligt allvarligare än ett vanligt sår på tolvfingertarmen.«
Efter två dygn komplicerades tillståndet med tecken på lunginflammation och behov av återupptagen respiratorbehandling. De ansvariga läkarna måste ha fruktat att slutet redan då var nära med tanke på att kungen var över 90 år gammal och hade genomgått en omfattande operation. Händelseförloppet skulle dock bli ett annat och sträcka sig mer än tre veckor framåt.
De närmast följande dagarna stabiliserades tillståndet något, och en trakeotomi gjordes. Lungförändringarna gick i regress och vakenhetsgraden ökade.
Ur bulletin nr 14 den 25/8 kl 19.00: »Respiratorbehandlingen har givit åsyftad effekt, lungfunktionen har förbättrats och urinproduktionen har åter ökat. Till följd av ett minskat behov av lugnande medel kan man nu få en bättre kontakt med Konungen. En sammanfattande genomgång av tillgängliga kliniska iakttagelser och laboratoriedata ger nu anledning till en försiktig optimism.«
Men ett knappt dygn senare, i bulletin nr 16 den 26/8 kl 14.45, skriver professor -Biörck: »Vid tolvtiden idag började Konungen få ökande andningsbesvär, och i samband därmed uppträdde en snabb oregelbunden hjärtverksamhet (förmaksflimmer). Ur tarmen tömde sig en mindre mängd delvis färskt blod. Trots intensiv blodtillförsel och andra åtgärder har det varit svårt att hålla blodtrycket uppe. Vi måste nu bedöma Konungens tillstånd som kritiskt.«
Inte ens dessa nya komplikationer ledde dock till kungens snara frånfälle. Intensivvården, de regelbundna Biörckledda samlingarna och diskussionerna om tänkbara nya åtgärder fortsatte och fortsatte. Överläggningarna i den inre kretsen kunde bli intensiva och utdragna. Var kungen över- eller undervätskad, magsond eller inte, vilka antibiotika?
Frågor om rena petitesser kunde leda till utdragna debatter. Någon gavs uppdraget att kontakta en farmakolog i Lund för att få veta halveringstiden för Lasix. Kungens blödningstendens ledde till att professor Inga-Maria Nilsson från Koagulationslaboratoriet i Malmö tillkallades.
Under den här tiden strömmade också en mängd förslag in från verkliga eller självutnämnda experter. Det kunde röra sig om allt från gamla huskurer eller mystiska droger till seriösa förslag om nya läkemedel. Ett speciellt inslag var när Jörgen Lehmann, upptäckare av paraaminosalicylsyra (PAS) som tbc-medicin, erbjöd sig att komma för att pröva en infusion med tryptofan på kungen. Tillstånd gavs av läkarstaben. Såvitt känt uppnåddes ingen effekt av behandlingen. Drottning Ingrid hade uppfattat att någon kirurg nämnt att ansjovis kunde ha gynnsam effekt på tarmmotoriken, vilket ledde till att hon medförde en burk mosad ansjovis från Köpenhamn. Efter tillstånd från de ansvariga kirurgerna gavs också detta i kungens magsond.
Nu var ingen kontakt med kungen längre möjlig, njurfunktionen blev allt sämre och tröttheten bland läkarna i den inre kretsen blev påtaglig. Det blev ont om förslag till åtgärder och nya idéer. Vi yngre kunde endast glädja oss åt att få se en rad av kungens barn och barnbarn (kronprinsen och prinsessan Christina) och en del hovfunktionärer på tysta besök hos kungen. En av oss minns när tre av barnen – drottning Ingrid av Danmark, greve Carl-Johan Bernadotte och prins Bertil – samtidigt kom in från Sofiero. Den storvuxne prins Bertil stod i dörröppningen, tittade på sin pappa som låg på 10 meters avstånd i den stora salen och yttrade med svag stämma: »Far, det är Nalle.«
Ur bulletin nr 15, den 25/8 kl 19.00: »Till detta vill vi framhålla att det är en samfälld uppfattning bland dem som deltagit i vården av Konungen att såväl Han som Hans familj varit anspråkslösa och samarbetsvilliga på ett sätt som i hög grad underlättat vårdarbetet, och de familjemedlemmar som besökt Honom har på intet sätt ställt anspråk på sjukhusets personalresurser.«
Kungens dagliga blodprov avsändes med en motorcykelordonnans som i olagligt hög hastighet transporterade proven till Lund. En morgon efter morgonronden när en av oss skulle köra hem till Lund föreslog han att han själv skulle kunna ta med sig proven till Lund. Detta förslag ledde till en intensiv diskussion som slutade med att han fick ta dem med sig, och då noterade att de angavs vara från en »Gustav Berntsson«. Vid ett nattligt tillfälle hade kungen kräkts och en sond förts ned i magsäcken. Detta renderade en utskällning från professor Biörck för att ett sådant djärvt beslut tagits utan att först fråga ansvarig bakjour.
Ju längre tiden gick, desto mer fruktlösa blev alla insatta åtgärder, och en uppgivenhet blev alltmer uttalad i stabsgruppen. Efter hand kom frågan upp huruvida det var dags att avsluta intensivvården och acceptera det oundvikliga slutet. Professor Biörck var dock oemottaglig för dessa synpunkter, vilket bland annat ledde till att Eric Nilsson valde att lämna gruppen. Respiratorbehandlingen avslutades inte, och basal monitorering och allmän omvårdnad fortsatte på samma sätt som vid all intensivvård.
Den 15 september avled Gustaf VI Adolf, Sveriges, Götes och Vendes konung, i en ålder av 90 år, 10 månader och 4 dagar, på Helsingborgs lasarett. Kungen efterträddes av sin sonson kronprins Carl Gustaf, som i och med farfaderns bortgång uppsteg på tronen som Carl XVI Gustaf.
Den utdragna vårdprocessen kan ur dagens perspektiv på vårdetik te sig tveksam. Vi är överens om att utgången med stor sannolikhet kunde förutses redan efter ungefär en dryg veckas intensivvård. Det togs dock aldrig något gemensamt beslut att minska resurserna eller att avstå några vårdinsatser, vilket kanske speglar den tidens entusiasm för den avancerade intensivvårdens relativt nyvunna framsteg och möjligheter. Till denna hållning bidrog självfallet vetskapen att patienten inte bara var rikets monark utan också bedömdes vara i bättre fysiskt skick vid ankomsten till sjukhuset än vad som motsvarade hans höga ålder.
