Utvecklingen av arbetet med Nobelpris vid KI

Genom Alfred Nobels handskrivna testamente, som öppnades efter hans död den 10 december 1896, fick Karolinska institutet (KI) ansvaret för att årligen dela ut ett stort internationellt pris för upptäckter inom områdena fysiologi eller medicin. På grund av legala brister i testamentet dröjde det ända till 1901 innan institutet kunde dela ut det första Nobelpriset. 

Genom tillskapandet av Nobelstiftelsen som mottagare av det samlade  legatet, med framtida ansvar för ekonomiska, juridiska och ceremoniella verksamheter, skapades förutsättningarna för att påbörja en prisutdelning. De oberoende prisgivande organen var utöver KI [1] Kungl Vetenskapsakademien, Svenska akademien och en kommitté vald av norska Stortinget.

KI var vid denna tidpunkt inte ett oberoende universitet. Det fick rätt att utfärda doktorsexamen 1906, och två år senare fick det självständig akademisk status, som övriga oberoende universitet. Formell universitetsstatus fick institutet inte förrän på 1960-talet, och då övergick lärarkollegiet, som fram till dess hade varit det styrande samlade organet, till att bli en medicinsk fakultet. Det slutliga beslutet om Nobelpris fattades således under mer än 60 år av lärarkollegiet. I början av seklet bestod det av ett 20-tal professorer, för att sedan gradvis utvidgas. Under 1970-talet skedde ytterligare principiella förändringar vid universiteten, och för att skydda Nobelprisets behov av absolut sekretess tillskapades Nobelförsamlingen. Det underliggande arbetet gjordes av högskoledirektör Margareta Almling, och det bestämdes att antalet ledamöter skulle vara 50. Emellertid fanns vid denna tidpunkt 54 professorer vid institutet, så det dröjde innan en förnyelse av församlingen kunde inledas. 

Arbetet med att välja Nobelpristagare togs redan från början på stort allvar. Rektorn vid KI, Karl Hampus Mörner, tog på sig ordförandeskapet i kommittén och var även dess sekreterare. Han skötte denna verksamhet ända till sin död 1917. 

De arbetande kommittéerna var små, med totalt fem–sex ledamöter, och detta gällde ända fram till början av 1960-talet. Så småningom utkristalliserades tre ordinarie ledamöter, vilka valdes för en tid av tre år med möjlighet till omval i ytterligare tre år, och tre årligen valda adjungerade ledamöter. Nästan uteslutande användes medlemmar av lärarkollegiet som sakkunniga. En stor förändring i kommitténs arbete skedde 1918, då Göran Liljestrand anställdes som sekreterare. Han blev professor i farmakologi vid KI 1927, en tjänst han innehade till 1951. Han fortsatte dock sitt deltagande i Nobelarbetet och satte inte punkt för det förrän 1960, efter 42 års engagemang. 

En annan person av speciell betydelse för Nobelarbetet vid KI var Jöns Johansson. Han var professor i fysiologi vid KI 1901–1927. Redan som ung fysiolog tillbringade Johansson fem månader under åren 1890–1891 i Paris tillsammans med Alfred Nobel. Deras gemensamma experiment torde ha haft ett stort inflytande på Nobel när det blev aktuellt att skriva det slutliga testamentet.

Jöns Johansson kom av naturliga skäl att bli nära involverad i det tidiga Nobel­arbetet vid KI. Han var ordförande i kommittén 1918–1926. Han markerade stor respekt för ordet »upptäckt«, som används i Nobels testamente. Detta koncept har fortsatt att vara en ledstjärna i Nobelarbetet. Han visade också stort intresse för etablering av Nobelinstitutet på KI:s område. Så småningom blev byggnaderna förstatligade, vilket måhända var en nackdel. Det skulle kanske ha varit till glädje för svenska akademiska institutioner om det parallellt med uppbyggnaden av dessa hade skett en utveckling av ett Nobelinstitut i Sverige, i analogi med de framgångsrika Max Planck-instituten i Tyskland.

Antalet förslag till Nobelpristagare i fysiologi eller medicin har ökat med tiden och är i dag uppe i över 700. Bara inbjudna förslagsställare har rätt att nominera kandidater. Dessa förslag ska vara levererade till Nobelkansliet senast den 31 januari. Det är givetvis en mycket grann­laga uppgift att varje år vaska fram 1–3 pristagare i varje prisområde. Dessutom har det blivit allt vanligare att kandidater nomineras inom mer än ett område. I modern tid har det blivit regel att de tre kommittéerna inom de vetenskapliga områdena har ett gemensamt avstämningsmöte i april–mars varje år. 

Formerna för arbetet har emellertid utvecklats – inte minst under 1960-talet, under

ledning av den skicklige och effek­tive kommitté­sekreteraren Bengt Gustafsson, vars verksamhet sträckte sig över 12 år från 1966. 

I mina hittills utkomna böcker om Nobel­pris ger den första från 2010 [2] en generell överblick över »Nobelsystemet« och diskuterar några speciella Nobelpris inom fysiologi eller medicin. De följande fyra böckerna går i treårsintervall igenom Nobelpris främst i fysiologi eller medicin, men också några i kemi, för årsperioderna 1960–1971. Med utgångspunkt från de olika utredningar som har gjorts, och som blir tillgängliga efter 50 års sekretess, har progressivt följts hur insikter som samlats genom åren gett underlag för val av pristagare. 

Från 1963 och framåt växte insikten om behovet av att ha en större arbetande kommitté. Med gradvisa höjningar har kommittén från 1964 kommit att innefatta fem ordinarie ledamöter valda på 3 plus 3 år och 10 årligt valda ledamöter. Vid val av de senare kan hänsyn tas till speciellt kritiska nomineringar. 

Min företrädare i ämbetet, professorn i virologi Sven Gard, var mycket inflytelserik i Nobel­arbetet. Han hade 1948 fått en personlig professur från riks­dagen för att ta upp kampen med de skrämmande polio­epidemierna [3]. 

Sven Gards vetenskapliga engagemang präglades av akribi, och hans många kritiska utredningar för Nobelkommittén blev legendariska. Han gjorde den kritiska utredningen som låg bakom 1951 års pris till Max Theiler för utvecklingen av det levande vaccinet mot gula febern. Emellertid tog avgående rektorn Hilding Bergstrand hand om presentationen vid priscere­monin, medan Sven Gard stod för det personliga värdskapet.

1954 var Sven Gard adjungerad ledamot i kommittén och lyckades då få lärarkollegiet att inte följa kommitténs förslag, utan i stället samlas kring forskarna som hade lyckats odla polio­virus i cellkulturer. Denna upptäckt öppnade möjligheterna för utveckling av vaccin. Detta år var första gången Sven Gard var presentatör vid prisceremonin. Genom sitt stora inflytande fick han detta förtroende ytterligare fyra gånger, senast 1972 (det år han pensionerades), då han introducerade Gerald Edelman och Rodney Porter, som belönats för upptäckter rörande immunkropparnas kemiska byggnad. 

1973 hade jag förmånen att efterträda Sven Gard som professor i virologi vid KI, och jag blev omgående engagerad som adjungerad ledamot i Nobelkommittén. Jag kan inte se det på annat sätt än att kommittén helt enkelt ville pröva mig baserat på Gards imponerande insatser i Nobelarbetet. Att få bli delaktig i det arbetet var en unikt berikande erfarenhet. 

När jag i början av februari i år fick tillfälle­ att granska boken där allt material för val av pristagare 1973 samlats, upplevde jag en hisnande känsla. Femtio år gamla dialoger kom tillbaka. Att få delta i detta arbete och under kamratliga former umgås med institutets bästa forskare, ta del av deras kunskap och forma en konstruktiv dialog var oerhört givande. Här handlade det inte om konkurrens om materiella och ekonomiska resurser eller behov av akademisk självhävdelse. I stället byggdes kamratskap och respekt för det ömsesidiga kunskapsutbytet. Känslan av ett fantastiskt kammarspel kom tillbaka till mig. Jag blev bokstavligt påmind om de protokollsanteckningar och förberedande prövningar jag bidragit med, inte minst de två särskilda prövningar jag hade fått på min lott. 

Jag utredde Renato Dulbecco, som två år senare delade priset med David Baltimore och Howard Temin för deras upptäckter om tumörvirus samspel med cellens arvsmassa. Jag gjorde även en särskild prövning av Carleton Gajdusek, som tre år senare fick dela priset med Baruch Blumberg för upptäckterna av nya mekanismer för infektionssjukdomars

uppkomst och spridning, en prisceremoni där jag själv hade förmånen att få vara presentatör. 

Slutresultatet av 1973 års arbete med Nobelpriset blev en stor överraskning för mig. Prisförslaget kom att bli Karl von Frisch, Konrad Lorenz och Nikolaas Tinbergen. Prismotiveringen var: »… för deras upptäckter rörande organisation och utlösning av individuella och sociala beteendemönster«. Jag hade inga tidigare insikter i kunskapsfältet etologi, men uppenbart bedömde de som var närmare bekanta med ämnet att det hade stor potential för framtiden. Psykiatriprofessorn Börje Cronholm deltog under detta år i kommitténs arbete som adjungerad. Han fick ansvaret att presentera priset vid ceremonin i Konserthuset [4]. Därefter har inget ytterligare Nobelpris givits inom det beteendevetenskapliga fältet fram till i dag. Frågan är om AI, som nu stormar fram, kan ändra på det. 

Min utmaning nu är att samla material för en sjätte bok om Nobelpris. Den kommer att omfatta Nobelprisen i fysiologi eller medicin 1972–1974 och även kemipriset 1972 för upptäckter av mekanismer för proteinveckning. De arkivmaterial som finns vid KI:s Nobelsekretariat är en världsunik tillgång, på samma sätt som arkiven för handlingar om Nobelprisen i fysik och kemi vid Centrum för vetenskapshistoria, Kungl Vetenskapsakademien, innehåller det material som ger en exceptionell tidsbunden insikt i kunskapens utveckling. Det är kvaliteten hos dessa utredningar, ursprungligen utförda enbart av kunniga och engagerade svenska forskare, som gör att valet av pristagare håller högsta internationella standard. 

Nobelprisen inom naturvetenskaperna ger en unik beskrivning av de olika disciplinernas kraftfulla utveckling, markerad genom olika »milstolpar«, och de val som gjorts är en källa till nationell stolthet. Den ger också en utmärkt möjlighet att föra ut vetenskaplig kunskap till den breda bildade allmänheten.