År 1924 fanns för första gången ett insulinpreparat på den svenska marknaden, Insulin Leo, som importerats från Nordiska insulinlaboratoriet, dagens Novo Nordisk. Insulinet var i tablettform, så kallade injektionssolubletter, som skulle slammas upp i vatten före injektion. Leo var ett dotterbolag till danska Lövens Kemiska fabrik. Produktionskapaciteten var begränsad, och Leos ansvarige för insulinmarknaden fick kritik: »Läkarna äro i fullständigt raseri, vartenda comafall med dödlig utgång tillskrivs oss och oftast då, huru löjligt det än låter, mig personligen.« 

Redan 1923 hade professor Israel Holmgren vid Karolinska institutet (KI) fått personliga leveranser för försöksverksamhet och året dessförinnan hade Hilding Berglund, senare medicinprofessor vid S:t Eriks sjukhus, efter en rundresa i USA berättat för svenska läkare om insulinets verkan och framställning.

Samma år som Insulin Leo kom på marknaden startade Sveriges apotekares kooperativa förening insulintillverkning i en lokal på Drottninggatan 86 i Stockholm, där den ryska ambassaden tidigare huserat. 

Erik Jorpes var professor i medicinsk kemi vid Karolinska institutet 1947–1963.

Tillverkningen var ett initiativ från Medicinalstyrelsen för att trygga inhemsk produktion. Den följde en annan modell än Insulin Leo och var utarbetad av National Institute for Medical Research i London. Råmaterialet, bukspottkörtlar från svin, kom från Enskede slakthus och utökades senare med leveranser från Malmö slakthus. Insulin Sal, som produkten hette, fick snabb spridning då den var injektionsklar, billigare än Leos och hållbar i tre månader. Standardisering av insulinet utfördes av John Sjöqvist, professor i kemi och farmaci vid institutionen för kemi på KI. Senare övertogs standardiseringen av Einar Hammarstens extraamanuens Erik Jorpes vid samma institution, och Jorpes livslånga intresse för insulinet väcktes. En anledning till hans intresse för bukspottkörtelns innehåll var Hammarstens forskning kring körtelns nukleinsyror, vilket blev ämnet för Erik Jorpes disputation 1928. 

Insulinet blev en dålig affär för Sveriges apotekares kooperativa förening, och tillverkningen hotades av nedläggning. Apotekaren Otto Bjurling, ägare till Apoteksvarucentralen Vitrum, erbjöd sig då att ta över verksamheten.

Växande utbud

Under vintern 1925 var Erik Jorpes även konsult åt Astra, som avsåg att tillverka eget insulin. Uppdraget gällde även i detta fall standardisering, och han lyckades göra ett tio gånger renare preparat med en egenutvecklad metod. På våren kom en amerikansk professor till institutionen för att föreläsa om insulin. Erik Jorpes stormpluggade engelska för att kunna förstå allt som sades. Året därpå publicerade han själv fyra artiklar om insulin, bland annat i Biochemische Zeitschrift, Berlin, tillsammans med Hans von Euler, som erhöll Nobelpris 1929 för kartläggningen av jäsningsprocessen. 

Hjälpen åt Astra fortsatte under året, men han konstaterade att »insulinmakarna« inte kom vidare utan hans medverkan. Något preparat på marknaden kom inte ut, och i förteckningen över alla farmaceutiska specialiteter i landet 1927, Apotekens specialitetsregister, finns endast Insulin Sal, Leos insulin (under namnet Insulin Novo) samt ett insulin från Pharmacia Köpenhamn. Inte heller i Astras prislistor från tiden finns något insulin. Två år senare finns i specialitetsregistret, förutom nämnda företag, ytterligare tre företag som säljer insulin.

Erik Jorpes var KI:s andre Rockefellerstipendiat och tillbringade åren 1928–29 i USA för forskning om bukspottkörtelns nukleinsyror och om kolhydrat­kemi. Det senare utgjorde basen för hans efterföljande arbeten på ett renare heparin tillsammans med Sune Bergström, som tilldelades Nobelpris 1982. 

Under vistelsen i USA passade Erik Jorpes på att besöka insulinets upptäckare Banting och McLeod i Toronto och lära sig mer om insulinframställning.

När han i mars 1929 återvände till Sverige tog han kontakt med Otto Bjurling angående insulintillverkning enligt Toronto­metoden i stället för den engels­ka. Bjurling finansierade omgående en resa till Toronto för Jorpes och sin son, apotekare Gösta Bjurling. De stannade i två veckor och beställde även den tekniska utrustning som krävdes för tillverkningen. På hemvägen passade Erik Jorpes dessutom på att stanna i London i syfte att besöka insulintillverkare i staden. 

Torontogruppen hade tagit patent på framställningen av insulin för att förhind­ra andra att patentera metoden. Gruppen lät sedan olika producenter tillverka insulin på licens utan kostnad.

1930 kunde produktionen starta, sedan avtal med ett antal slakterier träffats om leverans av bukspottkörtlar. Råvaruförsörjningen var länge ett problem, varför Erik Jorpes tog kontakt med norska valfångstföretag. Valar har nämligen stora bukspottkörtlar. 

Årsskiftet 1932/33 genomförde Gösta Bjurling och Erik Jorpes ännu en resa tillsammans till Tyskland och Italien i syfte att upphandla modernare apparatur. Upprustningen av företagets maskinpark ledde till ökad produktivitet, lägre priser och att Sverige under andra världskriget blev självförsörjande på insulin. Framgången för insulinet vilade även på Ivar Bangs förenklade blod­sockertest från början av seklet, som ersatte de tidigare komplicerade urinsockermätningarna. Bang var professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid Lunds universitet. I början av 1920-talet var dagskostnaden för insulin i dagens penningvärde cirka 130 kr. I dag är insulinet gratis för de som har diabetes.

Nyare antidiabetika

1950 utvecklades NPH-insulin (neutral protamin Hagedorn). Det var en vidareutveckling från 1936, då Hans Christian Hagedorn upptäckte att en tillsats av protamin förlänger effekten av insulin, vilket gav ett utglesat behov av injektioner. Nästa milstolpe i insulinets historia var 1983, då rekombinant framställt insulin, Humulin, kom ut på den svenska marknaden. 

För diabetes typ 2 kom metformin på den svenska marknaden 1996. Läkemedlet är en så kallad biguanid. Guaniders blodsockersänkande effekt upptäcktes redan 1918, då de isolerades från ärtväxten Galega officinalis, getruta. Substansens blodsockersänkande effekt återupptäcktes på 1940-talet, men först på 1950-talet provades den mot diabetes. 2018 togs ett stort kliv i behandlingen av typ 2-diabetes då EMA godkände Ozempic, en så kallad GLP-1-analog (glukagonlik peptid 1),  ett kropps­eget hormon med effekter på blodsocker och aptit. Läkemedlet doseras en gång i veckan.