Nu är hon 120 år, tidningen du håller i handen eller telefonen eller ser framför dig på skärmen. Men det var faktiskt redan i december 1903 som ett första provnummer gavs ut. Där deklareras att Allmänna svenska läkarföreningen, när den för första gången samlades till möte i maj, »uttalade … sig  enhälligt för behovet och önskvärdheten av ett eget medicinskt organ för föreningen«. Programförklaringen löd: »Tidningens första uppgift skall blifva att behandla spörsmål rörande de svenska läkarnes sociala, vetenskapliga och ekonomiska intressen samt deras ställning till allmänheten och till hvarand­ra«. Vidare skrevs högtidligt: »Samhället torde icke kunna undvara läkarkårens på vetenskap och praktisk erfarenhet grundade uttalanden i en mängd af de sociala frågor, som stå på dagordningen.«

Tidningen ansågs dock vara ett risk­företag, och föreningen ville inte ta ansvar för det ekonomiska. I stället fick 175 läkare teckna andelar för 50 kronor styck. Kapitalet landade på 16 150 kronor, och ett bolag kunde bildas 1903. Först den 1 januari 1911 överlät bolaget tidningen till föreningen/förbundet.

Till redaktör valdes läkaren Knut Kjellberg, även känd som folkbildare och politiker. Han redigerade Läkartidningen från start till sin död 1921, men redan andra året insåg man att arbetet var för betungande för bara en person, och en biträdande redaktör anställdes 1905.

Men 1904 sammanställde alltså redaktör dr Knut Kjellberg det första numret av Allmänna Svenska Läkartidningen. Tidningen skulle vara organ för Allmänna svenska läkarföreningen (som 1919 ändrade namn till Sveriges läkarförbund; i samklang med detta kom tidningen att heta enbart Svenska Läkartidningen), ges ut varje vecka med ett tryckark i 16-sidigt format och nå alla svenska läkare. Priset för en helårsprenumeration sattes till 10 kronor.

Att dyka ned i Läkartidningens arkiv innehållande alla årgångar av tidningen från 1904 och framåt är en spännande upplevelse. Under rubriken »Nyheter för dagen« erbjuds i den första årgången blandad information om exempelvis hur många patienter som väntar på en sanatorieplats, om hyllningen av professor Clason på hans 75-årsdag, att Hälsovårdsnämnden i Stockholm ska delta i den första internationella kongressen för bostadshygien i Paris samt att C A Ljunggren har återtagit sin ansökan till lasarettsläkartjänsten i Jönköping. 

I varje nummer finns också en tabell med rubriken »Öfversikt af sammandragen af epidemirapporter« med rapporterade fall av nervfeber, scharlakansfeber, difteri och rödsot i städer och på landsbygd. Epidemi­översikter var ett stående inslag i tidningen, liksom uppmärksammandet av aktuella Nobelpris och forskning om nya medicinska upptäckter, men det fanns även plats för ämnen som lämpliga ytterkläder vid sanatorier. Stort utrymme gavs till stora folksjukdomar som tbc, barnförlamning och influensa.

Redan från början fanns annonser på omslagssidorna, till exempel för »Ronneby Arsenikvatten« (!), sanatorier som erbjöd »ren stärkande fjälluft« och elekt­riska ljusbad. Kurbad och liknande var vanliga i början av 1900-talet då det farmaceutiska utbudet var skralt. Annonserna erbjöd också bromsalter, kinin, kloroform och kodein, men även kokain och starköl, en dryck som var förbjuden att sälja i Sverige mellan 1922 och 1955 men kunde fås via läkar­recept på apotek. 

I Läkartidningen nr 39/1959 finns en 4-sidig annons för Neurosedyn med annonstexten »Sammanfattningsvis kan sägas om Neurosedyn, att den unika kombinationen av extremt låg toxicitet och god sedativ och hypnotisk effekt gör Neurosedyn till ett läkemedel med ovanligt bred säkerhetsmarginal«. Vilka biverkningar som dessvärre följde är väl känt. 

Läkemedelsannonserna i Läkartidningen genom åren följer annars stora medicinska genombrott, som »Wellcome Insulin« (LT 1924), lanseringen av det första p-pillret på marknaden Anovlar (1966) och Valium (1967). 

De sista sidorna, tidigare kal­lade »bakvagnen«, har funnits med sedan Läkartidningens födelse. När tidningen grundades bestämdes nämligen att läkarnas sociala liv skulle skildras, såsom födelsedagar och giftermål. Under »offentliga underrättelser« listades lediga tjänster och vikariat. Det var åtråvärda notiser att läsa, speciellt under 1930-talet, men även en bit in på mitten av förra seklet, då arbetslöshet fortfarande rådde bland läkare. Dessutom fanns detaljerade uppgifter om vilka läkare som sökt olika tjänster, vilka som fått jobb – och vilka som fått avsked. Så småningom bantades delen med vilka som hade sökt de olika jobben, eftersom många ville vara anonyma. Offentliga underrättelser innehöll också uppgifter om nya utfärdade legitimationer samt avlidna kollegor.

Inslag av humaniora har alltid haft sin givna plats i Läkartidningen. Bokrecensioner fanns med från början, och under åren har det florerat populära vinjetter som »Medicinhistorisk paus«, »Medicinhistorisk konstpaus«, »Konsthistorisk paus« samt »Mannen (senare »Männen och kvinnorna«) bakom syndromet«. 

Debatten har varit viktig i Läkartidningen, då som nu. Men trots att anslaget från 1904 var att »Tidningen står öppen för uppsatser, uttalanden och diskussioner inom alla områden för läkarnas verksamhet och intresse« har redaktionens ansats varierat genom åren. 

I en ledare från 1927 uppmanades till exempel läkarkåren att behålla en enighet utåt, medan redaktören Gustaf Myhrman, tongivande i redaktionen från 1937 till 1949, välkomnade meningsskiljaktig­heter läkare emellan. 1941 skrev han under rubriken »Några synpunkter på tidningens uppgift«: »En viktig uppgift för Svenska läkartidningen måste vara att föra opposition …« och »den får aldrig slappna; den måste alltid vara beredd, stridslysten och slagfärdig«. Efterföljande utgivare menade dock att läkarna inte utåt fick framstå som splittrade och skriver i en text 1964: »Tidsandan bjuder att en strid skall avblåsas redan innan den brutit ut. Truppernas underhåll kostar för mycket.«

Tidigt, bara några år efter att tidningen grundades bestämdes att anonyma inlägg skulle refuseras, en policy som står sig än i dag. Däremot förekom mellan 1940 och 1965 korta osignerade kommentarer om hur förbundet och tidningen ställde sig i olika aktuella sjukvårds- och läkarfrågor.

1965 förändrades Läkartidningen på många sätt. »Svenska« togs bort från namnet och tidningen blev enbart »Läkartidningen«, publicisten Gunnar A Olin gjordes till chefredaktör och tidningen fick en mer journalistisk inriktning. För omgörningen av tidningen fick han Stora journalistpriset 1966. Ett av syftena med den stora förändringen, som dåvarande förbundsordförande Lars Werkö låg bakom, var att vid sidan av det medicinska innehållet lyfta fram tidningen som ett förbunds- och medlemsorgan. Tidningen fick fler läsare även utanför läkarkåren, och annonsinkomsterna gjorde det möjligt att successivt förstärka redaktionen. Man utarbetade också en redaktionell policy som innebar att tidningen inte skulle vara en specialisttidning; inget skulle tryckas som inte alla läkare skulle förstå och kunna ta till sig. En annan uttalad policy var att tidningen skulle verka som fortbildningsorgan för läkare. Läkartidningen har ännu i dag samma ambition, att vara en medicinskt vetenskaplig och läkarfacklig tidskrift med läkare och medicine studerande som målgrupp och att bidra till kompetensutveckling för kåren. 

I samband med omgörningen började man referentgrans­ka de vetenskapliga artiklarna; en medicinsk redaktör hade tillsatts, referenter anlitades och artiklar kunde refuseras, till många skribenters förtret. Innan dess hände det att författare skickade sina artiklar direkt till tryckeriet! Formatet blev också större, och vissa läkare grymtade över att de inte längre fick ned den tidigare lilla A5-tidningen i läkarrocksfickan. 

I dag går det förstås att få ned Läkartidningen i fickan, om man läser den digitalt. Oavsett format – papper, e-tidning eller webbtidning – lever Läkartidningen vidare. Drygt 900 papperssidor gavs ut det första året av Läkartidningen. Efter ett varierande antal sidor genom åren ger vi nu ut ca 1 200 sidor om året fördelade på 22 papperstidningar, men en stor mängd artiklar publiceras bara på Läkartidningens webbplats – som inte har funnits så länge som 120 år, men dock i 27 år. Hur det blir i framtiden återstår att se. En sak är säker: alla tusentals utgivna papperstidningar av Läkartidningen finns bevarade i vårt arkiv på Villagatan, en guldgruva för den medicinhistoriskt intresserade.