Lars G Burman skrev i Läkartidningen (nr 38–39/2024) ett intressant och viktigt brev om Addisons sjukdom. Han refererade till kunskaper som förmedlats på 1960-talet av docent Björn Sjögren med medarbetare på endokrionologisektionen på Sahlgrenska, bland annat om förekomsten av hyperpigmenterade fåror på handflatorna, som han noterat hos en ovanligt trött kvinna i 30–40-årsåldern. Denna observation påminde Lars G Burman om att ett sådant fynd kunde ses vid Mb Addison. Detta var alltså ingen slump, utan resultatet av en minnesgod ung kollegas hågkomster från kursen i medicin och de praktiska kunskaper Björn Sjögren förmedlat.
Senare studentårgångar har kunnat få dessa kunskaper ur läroboken »Internmedicin«, utgiven 2002 på Liber, av Kjell Asplund m fl (sidan 496 i avsnittet »Addison« i Tommy Olssons kapitel »Binjurarnas sjukdomar«). Diagnosen var korrekt, och insatt behandling räddade patientens liv. Detta hade troligen inte kunnat ordnas via AI, som troligen krävt en helkroppsfotografering för notering av eventuella färgförändringar på handflatornas fåror etcetera. Det bör noteras att cirka 9 av 10 patienter med Addisons sjukdom har någon form av hyperpigmentering.
Detta fall får mig att tänka på en av mina »Addison-patienter«, som i slutet av 1980-talet via primärvården sökt Östra sjukhusets kirurgmottagning. Patienten träffade där den framlidna internisten Aud Kristensson-Aas, som tillkallats som konsult angående denne trötte medelålders affärsman, som hade lätta bukbesvär och en lätt ASAT-stegring. Hon noterade hyponatremi och misstänkte i första hand Addisons sjukdom, vilket också kunde bekräftas.
Patienten blev helt återställd efter adekvat behandling. Leverutredningen var blank. Han kunde återgå i tidigare arbete efter att under en tid, på grund av extrem trötthet, ha omplacerats av närmaste chef till ett lager eftersom man funderat över alkoholproblem.
Min patient och jag fick god kontakt, och vid ett senare besök hos mig dristade han sig till att ställa en »ovidkommande« fråga, det vill säga om jag kunde förklara något som han tänkt på i efterhand. Han berättade att han före insatt behandling noterat att det enda som kunde lindra hans trötthet var intag av ansjovis, och framför allt ansjovisspad. Kanske skulle denna enkla uppgift om ett ökat saltbehov ha kunna leda primärläkaren på rätt spår? Förklaringen måste ha varit att patienten kände salthunger, ett vanligt symtom hos ungefär var femte patient med Addisons sjukdom. Efter korrekt behandling försvann detta saltbehov, och patienten kunde sedan leva ett normalt liv utan överdrivet intag av vare sig ansjovis eller alkohol.
Uppgiften om min patients salthunger kunde ha tidigarelagt diagnosen. Anamnesen kunde ha väckt denna misstanke om primärvårdsläkaren ställt frågan »Kan du göra något som lindrar din trötthet?« i stället för att försöka avslöja en eventuell överkonsumtion av alkohol, som bara grundades på trötthet, nedsatt arbetsförmåga, diffusa bukbesvär och en lätt transaminasstegring. Även i detta fall tror jag att diagnosen skulle ha missats av AI.
Vikten av en öppen och bred anamnes plus gedigen kroppsundersökning kan inte nog betonas. Detta kan leda en kunnig läkare rätt i diagnostiken av vissa livshotande tillstånd såsom Addisons sjukdom och får inte tillskrivas slumpen.
