Genom århundradenas lopp har akademins »lingua franca« skiftat. I dag är det engelska, fram till andra världskriget var det tyska, men under en betydligt längre tid än så dominerades våra västerländska lärosäten av latinet. Med den stora publiken i åtanke skrevs ända in på 1800-talet forskningsrapporter och avhandlingar på latin – skrifter som i takt med att latinet fallit i glömska paradoxalt nog blivit otillgängliga för alla utom ett fåtal. 

Sedan 2014 pågår ett ambitiöst arbete vid Uppsala universitet där ett urval av latinska publikationer översätts till svenska och ges ut på nytt. »Bibliotheca Neolatina Upsaliensis« är namnet på den skriftserie där man tidigare bland annat kunnat läsa Nils Roséns »Hur blir man läkare?« och Anders Celsius »Om existensen av andra världar«. Nu har turen kommit till en avhandling författad av Stockholmsläkaren Petrus Gustaf Tengmalm, försvarad vid Uppsala universitet den 28 maj år 1785 under presidium av professor Adolph Murray.

Avhandlingens titel – »De ruptura cordis« – avslöjar att det handlar om brustet hjärta. Det rör sig närmare bestämt om en fallredogörel­se av hjärtinfarkt med dödlig utgång. En man i 60-årsåldern, högrest och med »mycket kraftfull kroppshydda,« insjuknar i gryningen den 9 oktober i en »våldsam, skarp och tryckande smärta, lokaliserad mitt i bröstet«. Celebritetsläkarna Olof af Acrel och Henric Gahn tillkallas och ordinerar lavemang, åderlåtning, pastiller av pepparmynta och kramplösande medel av olika slag. I tre dagar ligger mannen för döden innan pulsen försvagas så pass att han avlider. 

Efter döden följer obduktion, där ett hål rakt genom hjärtväggen påträffas, och det är iakttagelserna från denna obduktion som Tengmalm sedan redovisar i sin avhandling. För att förstå patofysiologin bakom det brustna hjärtat leds läsaren av Tengmalm via gott och väl ett tjugotal fotnoter till samtida och tidigare skrifter om hjärtsjukdom. Det är bland annat Johann Friedrich Meckels »Memoires de l’Academie de Berlin« från 1755, Johannes Bohnius »De renunciatione vulnerum« från 1711 och förstås William Harveys »Exercitationes anatomicae de motu cordis & sanguinis circulatione« från 1654.

Det som slår en samtida läsare är den mått-
fullhet och resonlighet som kännetecknar Tengmalms tolkningar. Han redogör med naturforskarens balanserade sinnelag både för vad som talar för att hjärtat anfrätts av inflammation dagarna före dödsögonblicket: hjärtats röda färg, uppmjukningen av fibrerna, ruptursårets ovanliga utseende, och vad som talar däremot: avsaknaden av feber, frånvaron av andfåddhet och patientens lugna puls in i det sista. Det visar att den patofysiologiska förståelsen av kroppens sjukdomar, även under en tid då möjligheterna till bot var begränsade och metoderna inte så sällan kontraproduktiva, ändå så smått började klarna.

Latinet var verkligen ett »andra nationellt språk«, som det står i Peter Sjökvists och Krister Östlunds förord till den nya utgåvan av »De ruptura cordis«, och därtill ett internationellt gångbart språk som gav möjlighet att kommunicera med stora delar av den lärda världen. Att skrifterna på detta språk nu väcks till liv och görs tillgängliga för vår egen samtid är en betydelsefull välgärning, inte bara för den historieintresserade utan också för den som har blicken riktad mot framtiden. Den nu översatta, liksom tidigare skrifter i samma serie, leder oss in i det tankegods som kommit att forma Västerlandet och ger oss en glimt av hur det går till när medicinsk kunskapsutveckling tar form. Det är en insikt som förstärks också av professor Lars Rydéns redogörelse för kranskärlssjukdomens idéhistoria i den inledning som föregår själva dissertationen.