Om man tar bussen från Jerusalem till Betlehem och väljer linjen som går via Beit Jala så finner man ett par hundra meter från bussens ändhållplats Betlehemsregionens statliga sjukhus, Hussein ibn Talals sjukhus, ett modernt sjukhus med ett 30-tal läkare, över 90 sjuksköterskor och flera operationssalar. Sjukhuset drivs av den palestinska myndigheten. Men inte så många vet att detta sjukhus en gång grundades av organisationen Svenska Jerusalemsföreningen. Sjukhuset, som i år fyller 103 år, har utvidgats och renoverats i flera omgångar. I början av 1980-talet byggdes det ut till den storlek det har i dag, och år 2003–2005 gjordes en omfattande renovering av den ursprungliga sjukhusbyggnaden. Men hur började det?
Den förste svenske läkaren i Betlehem, Gustaf Ribbing, var född 1862. Familjen var adlig och fadern var godsägare på Ulfnäs i Småland. Gustaf var mycket musikalisk och började tidigt spela fiol. Efter studentexamen 1879 i Jönköping började han studera juridik, men så småningom kom han fram till att han ville ägna sig åt något där han kunde hjälpa andra människor, och så började han studera medicin.
Hans beslut var inte så välkommet hos föräldrarna. På den tiden hade läkaryrket inte särskilt hög status och var inte lämpligt för en adelsman. Föräldrarna tog handen ifrån honom och han fick betala sina studier själv, vilket han gjorde genom att bland annat arbeta som musiklärare på en flickskola. Det var där han träffade Elsa, en av hans elever, som senare blev hans fru. Med Elsa hade han inte bara musiken, utan också den kristna tron gemensamt. De förlovade sig år 1888 då Gustav var 25 år och Elsa bara 17. Elva år senare, när Gustaf var medicine doktor, öppnade han en ögonklinik i Örebro.
Svenska Jerusalemsföreningen grundades år 1900, efter att Visbybiskopen Henning Gezelius von Scheele besökt Jerusalem i samband med invigningen av den nya lutherska kyrkan Erlöserkirche. Biskopen noterade de dåliga förhållanden lokalbefolkningen levde under, och föreningen grundades därför med syftet att stödja befolkningen med utbildning och sjukvård. En av de första åtgärderna var att skicka en läkare till Betlehem. Det blev Gustaf Ribbing, som år 1902 ansökte om tjänsten.
På den tiden var Palestina en del av det Osmanska riket. Därför krävdes en turkisk läkarexamen, som dessutom skulle avläggas på franska. År 1903 reste Gustaf tillsammans med hustrun Elsa och deras två små barn till Paris för att förbättra sin franska och samtidigt lära sig mera om kirurgi och ögonsjukdomar, vilka vid den tiden var mycket utbredda i Palestina. Ett år senare reste Gustaf ensam till Konstantinopel för att avlägga sin turkiska läkarexamen, och därefter kunde han omsider förenas med familjen i Betlehem.
Tyska Jerusalemsällskapet hade ordnat med ett boende i utkanten av Betlehem. Det var ett enkelt hem med tre små rum och utan bekvämligheter för Gustaf, Elsa och de två barnen. På nedervåningen fanns en liten sjukstuga och ett apotek. De kom dit på vintern då landskapet var grått och torrt och huset kallt och fuktigt.
Nyheten om läkaren spreds i området, och snart samlades mängder av patienter: besöksantalet på kliniken steg, och han behandlade under sju månader år 1904 hela 7 360 patienter, utförde 122 operationer och gjorde 555 besök hos patienter i Betlehem med omnejd. Gustaf behandlade bland annat ett tvåårigt blåblekt barn som led av difteri och stora andningssvårigheter. Strupen öppnades och ett silverrör sattes in. Plötsligt fick pojken färgen tillbaka och tillfrisknade så småningom. Men förhållandena på den lilla sjukstugan var mycket svåra och platsbristen stor. Några sjuka fick ligga på golvet eller inhysta i källaren bland damm och packmaterial.
Landets seder kunde ibland göra Gustafs arbete komplicerat. Att ha en man närvarande vid en förlossning var otänkbart, men ändå kunde han tillkallas vid svåra förlossningar. Vid ett sådant tillfälle försökte man först slita ut honom ur rummet, men när han sedan lyckats rädda barnet öste man välsignelser över honom.
Livet var svårt för läkarfamiljen, och inte minst barnen drabbades av många sjukdomar som mässling, kolera och malaria. Gustaf själv drabbades av en lunginflammation som han nätt och jämnt överlevde.
År 1907 byggdes en villa för doktor Ribbing och hans familj, en byggnad som också innehöll en klinik, vilken öppnades 1908. På kliniken var det möjligt att ta in ett mindre antal patienter. Det fanns totalt elva bäddar, men behovet av ett riktigt sjukhus var stort. Enligt Gustaf Ribbing borde man satsa på ett sjukhus med 50 eller helst 65 vårdplatser och en poliklinik, även om allt omöjligt kunde genomföras på en gång.
Efterfrågan på Gustaf Ribbings tjänster var stor. Han hade till sin hjälp några svenska kvinnor: Helfrid Jönsson, som började som kock men med tiden blev alltmer engagerad i vården, samt Hilma Andersson, Gretha Boustedt och Ruth Berthelius. Alla var dock inte där samtidigt. Dessutom fanns också en inhemsk sjuksköterska. På kliniken kunde upp till 200 patienter behandlas på en dag, från klockan 6 på morgonen och framåt. De vanligaste sjukdomarna var ögonsjukdomar, framför allt trakom, men även tuberkulos och malaria. Det kunde också vara andra åkommor, som att en blodigel hade fastnat i halsen på grund av slarvigt drickande av källvatten.
År 1911 reste Gustaf och familjen hem till Sverige för ett års återhämtning, under vilket han arbetade på ett sjukhus i Kristianstad. I februari 1913 återvände han till Betlehem, men de flesta i familjen stannade i Sverige. Endast hembiträdet Tilda och lille sonen Hans följde med.
Den 6 november 1913 påbörjades så bygget av sjukhuset. Nedläggningen av grundstenen var en pompös historia. Ett antal flaggstänger lånades samman, där den svenska och turkiska flaggan hissades. Ett hornmusikband från den svensk-amerikanska kolonin deltog och kunde med finska rytteriets marsch välkomna den turkiska paschan (Osmanska rikets guvernör), som anlände från Jerusalem. Med var förstås också den svenske generalkonsuln Gustaf Dalman, som på många sätt varit behjälplig i förhandlingarna med turkarna. Konsul Dalman hälsades välkommen på franska och svenska, och sedan talade Gustaf Ribbing till var och en av de församlade grupperna på deras eget språk: arabiska, tyska, engelska och svenska. De arabiska pastorerna från Betlehem och Beit Jala talade, liksom den tyske pastorn. Ceremonin avslutades med att den svenska psalmen »Oss välsigna och bevara« sjöngs. Sedan blev det te hemma hos doktor Ribbing.
År 1914 skulle Gustaf göra ett kort besök i Sverige, men resan tillbaka fick avbrytas redan i Malmö – första världskriget hade brutit ut. Kvar i Betlehem var sonen Hans och Tilda, vilka med knapp nöd lyckades fly och ta sig hem.
När kriget kom ockuperades Betlehem först av turkiska trupper, som stal mycket byggnadsmaterial, och sedan av britterna. De senare använde det halvfärdiga sjukhuset som bostad, men gick hårt åt inredningen. De byggde små eldstäder och eldade med virket som var avsett för färdigställandet av byggnaden. I vissa rum hade de sina hästar, som gjorde skada genom att gnaga på dörrkarmarna.
Efter kriget restaurerades sjukhuset successivt, och efter att ha haft ett par utländska läkare under kortare perioder anställde man en svensk läkare, Rickard Larsson. Klockan 8 på morgonen den 10 juli 1922 kunde polikliniken öppna. En enkel invigning hölls i närvaro av några av arbetarna, personalen och ett par patienter. Den arabiske pastorn Abbud talade och avslutade med bön och välsignelse. På eftermiddagen var det tebjudning i närvaro av den brittiske guvernören, den svenske konsuln Lewis Larsson (en av de personer från Nås i Sverige, som anslöt sig till den amerikanska kolonin) och några till. Ett par månader senare kunde de första patienterna läggas in. Men Gustaf Ribbing fick aldrig se sitt sjukhus färdigt. Han dog i spanska sjukan den 11 oktober 1918.
