Josef Rossi föds 1774 i Stockholm. Han studerar kirurgi i Stockholm, Uppsala och Berlin samt medicin i Jena. Medicin och kirurgi är fortfarande skilda discipliner. Han återvänder till Stockholm och arbetar först som fattigläkare, men övertalas mot sin vilja att bli livkirurg vid hovet 1805. Han deltar i kriget i Pommern 1805–1806, och efter kriget utnämns han till livmedikus hos Gustav IV Adolf.

Det är en turbulent tid i svensk historia. 1809 avsätts Gustav IV Adolf i en statskupp efter att ha förlorat hela Finland i ett impopulärt krig. Karl XIII tar över kronan, men han saknar söner, vilket äventyrar tronföljden. Man löser problemet genom att Karl XIII adopterar den 40-årige dansken Fredrik Kristian August, som blir kronprins. Han tar namnet Karl August. Danskar vid namn Kristian har nämligen dåligt anseende i Sverige sedan Kristian II:s tid (mer känd under öknamnet Kristian Tyrann). 

Karl August har ansvarat för ledningen av Norge och av allt att döma varit en god och populär ledare. Han blir snart populär även i Sverige, med ett undantag: adeln föraktar honom och går endast motvilligt med på att godkänna honom som tronföljare. Han anses inte tillräckligt aristokratisk.

Rossi utses till den nye kronprinsens livmedikus. Relationen mellan de två kan beskrivas som kylig. Karl August misstror läkare och försvårar Rossis arbete genom att undanhålla honom uppgifter om sitt hälsotillstånd och vägra behandlingar. Kronprinsen ser sig själv som frisk och stark, trots att han av och till lider av bröstbeklämning, hemorrojder, förstoppning, blodkongestioner, tryckningar i underlivet, svindel, tyngd i huvudet, diarréer, kräkningar och elak smak i munnen. Han har tidigare drabbats av en lindrig ­stroke, och hans läkare i Norge har varit orolig att det ska ske igen. Han är storrökare.

I slutet av maj 1810 reser kronprinsen till Skåne för att inspektera en husarexercis på Kvidinge hed, slätten nedanför Söderåsens norra sluttning. Rossi följer med. På morgonen den 28 maj, den sista dagen i hans liv, beskriver vittnen kronprinsen som »frisk vid muntert och gladt lynne«. Framme på Kvidinge hed informerar kronprinsen husarernas befälhavare överste Cederström att han endast är där för att observera. Karl August följer övningarna till häst, men under full galopp faller han plötsligt till marken. Flera officerare skyndar till platsen och finner kronprinsen »på marken utsträckt, utan sansning, nära död«. Man försöker väcka honom genom att frottera honom med vatten och brännvin. 

Rossi ansluter snart. Kronprinsen är medvetslös, med snarkande andning och långsam puls. Rossi inser att situationen är allvarlig och behandlar med kräkmedel och åderlåtning, men inget hjälper – Karl Augusts andning blir alltmer oregelbunden och en halvtimme efter fallet från hästen saknas livstecken. Man lägger honom på ett schabrak av tigerhud, täcker honom med filtar och för honom till den närliggande prästgården, där Rossi försöker en sista desperat åtgärd: lavemang. Vid det här laget är dock prinsen oåterkalleligt död. Vi kan i dag ha vissa medicins­ka synpunkter på behandling av akut medvetslöshet med åderlåtning och kräkmedel, men i början av 1800-talet var detta helt enligt konstens regler. Rossis redogörelse för sina åtgärder publiceras senare i bland annat Upsala Tidning. Kans­ke är Rossi orolig att få skulden för kronprinsens död och vill med sin redogörelse visa att han gjort allt i sin makt. Det ska visa sig att han har goda skäl till oro.

Rossi befinner sig nu i en besvärlig situation. Plötsliga dödsfall hos kungligheter brukar väcka misstänksamhet, en utmärkt grogrund för rykten om onaturliga dödsorsaker och lönnmord. En livmedikus är den självklara syndabocken. Obduktion av kronprinsen skulle kunna fastställa dödsorsaken och fria Rossi från anklagelser, men den kan bara befallas av kungen i Stockholm. Kronprinsens kropp är kvar på prästgården, där det naturliga sönderfallet går fort och riskerar att göra obduktionen osäker om den inte utförs snarast. Rossi har inte tid att vänta på instruktioner från Stockholm. 

När kung Karl XIII i Stockholm nås av nyheten om dödsfallet beordrar han livmedikus Pontin och professor Berzelius att omedelbart resa till Skåne och obducera kronprinsen. Berzelius är kemist, troligen utvald för att kunna påvisa eller utesluta en eventuell förgiftning. Men när de anländer till Kvidinge finner de att obduktionen redan är klar, utförd av Rossi med en medicine licentiat som assistent, i närvaro av tre tillresta professorer från Lund. Från början vill Rossi inte vara den som utför själva obduktionen, men han övertalas av Lundaprofessorerna. Kanske anar de att obduktionen kan bli kontroversiell och vill inte hållas ansvariga. Det fullständiga obduktionsprotokollet offentliggörs i Inrikes Tidningar: man har gått grundligt till väga, med en omfattande invärtes och utvärtes undersökning av kroppen. Man finner bland annat blödningar under hjärnhinnorna och i hjärnans hålrum samt att lillhjärnan är blodsprängd. Man ägnar särskilt intresse åt några risgrynsstora föremål man finner i magsäcken och lägger dem på glöd för att se om de reagerar på något för giftiga substanser karakteristiskt sätt (det gör de inte). Slutsatsen blir att dödsorsaken är apoplexi, det vill säga stroke. 

Collegium Medicum i Stockholm riktar senare viss kritik mot Rossi, bland annat för att inte ha vidtagit åtgärder för att bevara kroppen bättre, så att en kunnig kemist hunnit anlända för att med avan­cerade metoder leta efter tecken till förgiftning. På det hela taget godkänner man dock obduktionen och håller med om slutsatserna om dödsorsaken. Nu skulle man kunna tro att Rossi kan andas ut, men historien slutar inte här. Ett rykte om att kronprinsen blivit förgiftad har redan hunnit spridas över landet. När kronprinsens liktåg anländer till Stockholm för begravningen överfaller en folkmassa riks­marskalk Axel von Fersen. Han är enligt ryktet ansvarig för giftmordet. von Fersen misshandlas brutalt till döds. Massan törstar även efter Rossis blod, men han undkommer genom tillfälligheter. 

Rossis svårigheter är ännu inte över. Pontin och Berzelius författar en insi­nuant skrivelse med besk kritik mot honom. Collegium Medicum ändrar nu åsikt och anser att Rossis handlingar inte bara är klandervärda, utan även brottsliga. Rossi ställs inför rätta, och den 20 juli förkunnas domen: förlust av ämbetet och landsflykt. 

Domen måste betraktas som ett justitiemord, och Collegium Medicum är genom sitt handlande i högsta grad medskyldiga. Landsflyktsdomen upp­hävs av kungen, men Rossi väljer ändå att gå i exil. Han reser till Mecklenburg, där han arbetar som läkare resten av sitt liv. Han dör 1854 i fattigdom, 80 år gammal.

Efter sin död får Rossi en sorts upprättelse i Axel Johan Amnéus avhandling från 1866, som metodiskt går genom händelseförloppet kring obduktionen och den orättvisa behandlingen av Rossi. Då har man för länge sedan ersatt Karl August med en ny kronprins, en fransman vid namn Bernadotte, vete­ran från Napoleons armé och furste av Ponte Corvo i Italien. Även han ska dö i en stroke, men i hög ålder och med tronföljden som bekant säkrad.