För en tid sedan råkade jag höra en intressant diskussion i ett radioprogram om vad det beror på att ett visst slags musik kan upplevas så starkt och beröra djupare skikt i vårt själsliv. Som exempel nämndes en aria ur Händels oratorium »Messias«: »Jag vet att min förlossare lever«.
Jag tycker själv att Händels »Messias« är himmelsk musik som får mig att känna glädje och förtröstan i en annars många gånger mörk värld. Själv har jag i mer än 50 år varit läkare och mött många olyckliga och sjuka människor. Flera gånger har jag fått uppleva hur livet mot alla odds har segrat över sjukdom och nedbrytande krafter. Det ger hopp, glädje och kraft att fortsätta kämpa vidare.
När jag studerade till läkare i Lund på 1950- och början av 1960-talen hade vi en lärobok i internmedicin, där kapitlet i neurologi var skrivet av den legendariske professorn Erik Ask-Upmark. I sin framställning av stroke nämner han just Händel som ett exempel på att under kan ske, även om det initialt ser mycket illa ut – som i Händels fall med högersidig förlamning och afasi. Händel blev återställd och kunde skriva ett av musikhistoriens största verk: »Messias«. Jag tror att detta under i själva verket var en förutsättning för hans skaparkraft. Jag blev nyfiken på att få veta mer om hur det verkligen gick till när Händel komponerade sitt mästerverk. Mina sagesmän är den österrikiske författaren Stefan Zweig i sin essäbok »Sternstunden der Menschheit« och den brittiske dirigenten sir Malcolm Sargent.
Långfredagen den 13 april 1741 drabbades Händel av en stroke. Höger kroppshalva blev förlamad och han miste talförmågan. Den förr så kraftfulle mannen var helt utslagen, och hans läkare misströstade om att han någonsin skulle kunna bli återställd. Dock beslöt man att ge honom en möjlighet till återhämtning. Han sändes till en kuranstalt i Aachen för att få sjukgymnastikbehandling i bassäng med hett vatten. Händel hade en obändig livsvilja. Han låg i bassängen och tränade i det heta vattnet 8–9 timmar om dagen, och som genom ett under återkom rörelseförmågan och krafterna.
»Ur Hades har jag återvänt«, sa han när han åter träffade sin läkare i London. Med full skaparkraft återtog han sitt komponerande och skrev flera stora verk, bland andra oratorierna »Saul« och »Israel i Egypten«.
Men Händel drabbades åter av svåra motgångar. Det spans-ka kriget bröt ut. Det blev dyrtider i England. Hans musiker och sångare blev sjuka, andra svek honom. Hans publik övergav honom. Fordringsägarna jagade honom. Vännerna övergav honom, och han blev allt dystrare till sinnes. »Var det inte bättre då ena kroppshalvan var förlamad än nu när hela själen känns död?«, klagade han. All skaparkraft var försvunnen. »Varför har Gud låtit mig återuppstå från min sjukdom, när människor åter begraver mig?«, sa den djupt deprimerade mannen.
En kväll kom Händel hem till sin bostad på Brook Street, efter att i flera timmar ha irrat omkring förtvivlad och missmodig på Londons gator. På sitt skrivbord fann han ett paket, och överst låg ett brev från Charles Jennens, diktaren som skrivit texterna till hans oratorier »Saul« och »Israel i Egypten«. Han hade skickat Händel ett nytt diktverk med förhoppning om att det stora musikgeniet ville lyfta verket på sina vingar genom etern till odödlighet.
Den hetsige Händels vredesmod rann till. Ville denne Jennens håna honom, den döende och förlamade? Han tog brevet, knycklade ihop det, kastade det på golvet och trampade på det. Sedan släckte han ljuset och lade sig att sova. Men oron plågade honom. Han slängde sig av och an i sin bädd och steg till slut upp för att se på paketet med diktverket. »Messias« stod det på titelbladet. Han läste vidare: »Comfort me« (trösta mig). En stöt gick igenom hans själ – var det inte ett gudomligt svar på hans förtvivlan, ett änglabud från himmelen? Och knappt hade han läst orden förrän han inom sig hörde musik, toner brusade i hans inre. Portarna öppnades åter för hans genius och skaparkraft. »Thus saith the Lord.« Var det inte sagt till honom och endast till honom?
Borta var allt missmod och trötthet, aldrig tidigare hade han känt en sådan kraft och inspiration. Endast den som har lidit mycket vet vad glädje är. Endast den som sett döden i vitögat kan uppleva tillfrisknandets glädje. Texten i oratoriet handlade ju om honom själv: »He was despised.« Händel hade blivit »levande begravd«, men han förtröstade på Gud. »He trusted in God«, och se, han blev inte övergiven av Gud och lämnad i vanmakt: »The Lord gave the word.« Från honom kom ordet, tonerna och nåden och till honom tillbaka måste det gå i en jublande lovsång: »Halleluja, Halleluja, Halleluja.«
När tjänaren nästa morgon smög in satt Händel fortfarande kvar vid sitt skrivbord och skrev. Han svarade knappt på tilltal, och när man kom med mat tog han ett par bitar bröd med vänster hand och fortsatte att skriva med den högra, helt uppslukad av sin inre värld. Han urskilde inte längre dag och natt. Han drogs med i en ström av melodier och toner, ibland steg han upp och gick några steg på golvet bort till cembalon för att spela och sjunga.
Så fortgick det i nära tre veckor, och till slut var allt skrivet, utom det sista ordet »Amen«. Av dessa två korta stavelser byggde Händel en storartad fuga som likt en gotisk katedral steg upp mot himlen och förenade sig med änglakören inför Guds tron.
När den sista noten skrivits föll pennan ur Händels hand. Vacklande och stöttande mot väggen föll han ned i sin säng. Händel sov i nära två dygn. Hans tjänare försökte gång på gång väcka honom till liv, men han bara grymtade och gick inte att väcka. Till slut fattade hans tjänare misstanke om att Händel på nytt hade drabbats av stroke. Han begav sig till dr Jenkins, Händels läkare. Det dröjde flera timmar innan tjänaren kom tillbaka till Brook Street med läkaren, eftersom denne hade en ledig dag och befann sig på Themsens strand och fiskade.
Väl framme möttes de av en Händel som satt vid bordet och lät sig väl smaka. Han hade redan satt i sig en halv Yorkshire-skinka och druckit fyra stop öl. När den store tonsättaren fick se dr Jenkins brast han ut i ett rungande skratt. »Vad är det med er? Vad för slags elixir har ni druckit?«, sa den förvånade läkaren. Händel reste sig långsamt och gick fram till cembalon. Han satte sig och lade fingrarna på tangenterna, och så spelade han – halvt talande, halvt sjungande – på melodin till recitativet »Behold, I tell you a mystery«.
Plötsligt var Händel i en annan värld, mitt i sitt stora verk. Han spelade sista körerna som han bara i drömmen gestaltat. Nu hörde han dem i vaket tillstånd för första gången. »Oh death, where is thy sting.« Han kände sig genomströmmas av jublande glädje över livet och sjöng allt starkare ut sitt jubel i slutackorden i »Amen, Amen, Amen«.
Några månader senare befann sig Händel i Dublin, där hans stora verk »Messias« skulle uruppföras. Några välklädda män knackade på hans dörr och framställde vördsamt en förfrågan om den store tonsättaren skulle kunna tänka sig att skänka intäkterna för den första föreställningen till ett behjärtansvärt ändamål. Gåvan skulle gå till fångarna på de olika fängelserna i stan, men även till de sjuka på Mercer’s Hospital. Naturligtvis gällde denna storartade gåva bara för den första konserten. Händel vände sig om. »Nej«, sa han sakta. »Inga pengar för detta verk. Aldrig vill jag ta emot pengar för det. För jag står i skuld till en annan. Alltid ska verket tillhöra de sjuka och fångarna. För jag har själv varit sjuk och har blivit frisk genom det. Och jag var fånge och det har befriat mig.«
