Johan Jacob Döbelius (Originalmålning: Helsingborgs museum)

Johan Jacob Döbelius, född i Ros­tock 29 mars 1674, hade stude­rat medicin vid universiteten i Rostock och Köpenhamn [1]. Efter ett par kringflackande år i Polen och Tyskland äntrade han hösten 1696 ett engelskt skepp i hamnen i Wismar med destination England. Skeppet drogs med av höststormen och tvingades söka nödhamn i Göteborg. Här blev han kvar, och här fanns stort behov av läkare. I maj 1697 utsågs han till stadsläkare i Göteborg. 

Men Döbelius blev inte kvar länge på västkusten utan utsågs redan 1699 till provinsialläkare i Skåne, där han under sina resor fick höra talas om Ramlösas hälsobringande vatten. På Karl XII:s 25-årsdag, den 17 juni 1707, öppnade han så Ramlösa brunn för allmänheten [2]. 

Den nu erkände läkaren Döbelius utnämndes den 14 mars 1710 till professor i Lund. Samma vår påbörjade han arbetet med en märklig läkarbok, vars manu­skript alldeles nyligen återfunnits i ett arkiv i Berlin och digitaliserats av medi­cinhistoriska institutionen på universitetssjukhuset Charité. Det är en handskrift på nära 600 sidor med titeln »Nötiger Unterricht derer kranckheiten menschlichen Leibes« (Nödvändig undervisning om människokroppens sjukdomar), skriven på tyska med en del passager på latin [3]. 

Efter en allmän inledning beskriver Döbelius olika symtom och sjukdomar inom de kirurgiska disciplinerna kardiologi, gastroenterologi och pneumologi och hur de bör behandlas. Han avhandlar teman som melankoli, heshet, förstoppning, syfilis, hematuri och gulsot. Sammantaget ger manuskriptet en god bild av Döbelius praktik som läkare.

I Lund verkade Döbelius i 33 år med flera förtroendeuppdrag inom universitetet, bland annat som rektor. I Lund mötte
han återigen pesten, som i hans barndom hade ryckt bort båda hans föräldrar. År 1711 utgav han en skrift om pestmedel, där han bland annat föreslår att man bör hålla osund luft ifrån sig: »Ju mera man sig ifrån en obekant människas umgänge kan avhålla, ju säkrare är det för hälsan. Ett glas vin eller dubbelt öl att dricka mer än som man är vand, skadar intet i sådan tid.« 

Döbelius föreslog vidare inrättandet av en sjukstuga och engagerade sig för studenternas underhåll, och för insamlade medel gjorde han inköp av böcker till universitetsbiblioteket, en samling som i dag går under namnet Biblio­theca Döbeliana [4]. För sina bedrifter adlades han von Döbeln den 21 januari 1717.

Omslag till Döbelius verk »Nötiger Unterricht derer kranckheiten menschlichen Leibes«.

Som ensam medicinprofessor utövade Döbelius stort inflytande på den medicinska utbildningen. Ibland beskrivs han närmast som en envåldshärskare vid den medicinska fakulteten. Han byggde upp fakultetens instrumentsamling, anskaffade anatomiska preparat och inrättade en anatomisk teater på andra våningen i universitetsbyggnaden. 

Vid invigningen den 25 maj 1736 förevisade Döbelius i den glänsande amfitea­tern hjärtat, svalget, mjältens struktur, tjocktarmens mynning och kroppens ben, såsom »Gud den allsmäktige och allgode, om vilkens allmakt, vishet och godhet själva inälvorna tala, förläne lycka och välsignelse i allt.«

Flera av hans elever kom själva att bli namnkunniga medicinare och naturforskare. Kilian Stobaeus disputerade för Döbelius 1720 och kom sedermera själv att bli professor i Lund, först i naturalhistoria och fysik och sedan i historia. 

En annan är kemisten och mineralogen Johan Gottschalk Wallerius, som 1733 under Döbelius försvarade en fysiologisk avhandling om näringsintag, lymfa, blodomlopp och magvätska. Wallerius blev senare Sveriges förste professor i kemi i Uppsala.

Nils Retzius, som kom att verka som provinsialläkare i Kristianstad, skrev 1737 en av de mer originella avhandlingarna under Döbelius, om vampyrer, där han motbevisade deras existens på rent rationella grunder. 

Med undantag av manuskriptet »Nötiger Unterricht« verkar Döbelius inte ha lagt ned särskilt mycket energi på att skriva och forska. Desto mer gav han sig in med liv och lust i akademiska strider. Han intrigerade mot sina kollegor, till och med mot sina egna elever, däribland uppkomlingen Stobaeus som han försökte förhind­ra att få anställning vid universitetet. 

I samband med byggandet av anatomiska teatern reagerade Döbelius starkt på sin kollega Gustaf Harmens försök att få hålla anatomisk dissek­tion. I universitetskonsistoriets protokoll står det att »Herr professor von Döbeln påstod att i protokollet måtte observeras att herr professor Harmens i vret mod slagit emot honom i bordet. […] Varemot herr professor Harmens betygar att han icke i vrede slagit i bordet, utan allenast att stödja sig, då han från sätet uppstod.«

De sista åren av sitt liv skrev ­Döbelius på en historik över Lunds universitet, som utgavs i tre delar 1740–42. Läkaren och adelsmannen von Döbeln avled slutligen den 14 januari 1743 i Lund av en förkylning och efterlämnade en ansenlig förmögenhet. 

Döbelius eftermäle är kluvet. Inga större medicinska upptäckter kan knytas till honom, inga väl tummade medicinska verk har han skrivit. Han fick dock ett par fina utmärkelser, invaldes som ledamot i Kungl Veten­skapssocieteten i Uppsala och i kejserliga tyska Leopoldina i Halle. Nog betydde han en hel del för universitetets uppbyggnad efter det nordiska kriget, men inget som blev riktigt bestående förutom den samling böcker som i dag står i universitetsbibliotekets magasin.

Det klaraste eftermälet är trots allt det porlande brunnsvattnet.