Bara i Sverige lär det under åren ha funnits 16 olika metoder [2]. I drygt 25 år har det anfäktats att denna justering är onödig, kanske till och med vilseledande [3-8], men ändå lever Paynes idé kvar. 

Varför?

De som känner mig vet att jag läste medicin i Oxford och gjorde min specialistutbildning i England, fast jag disputerade i Göteborg. Jag arbetade aldrig för Payne, men träffade honom ett par gånger då jag arbetade i London. Han var alltid trevlig, hygglig och hjälpsam. En fin föreläsare. En omtyckt kollega, med andra ord. Dylika har ju ofta ett inflytande bortom sig själva.

Därtill måste ju artikeln vara korrekt, enär den publicerades i BMJ, eller hur? På den tiden hade sjukvården i England fortfarande ett stort genomslag i det forna imperiet, vilket också kan förklara genomslaget världen runt. Det hjälpte nog också att Paynes enkla formel lämpade sig för huvudräkning. 

En gång besökte jag Payne i Leeds. Han var chef för labbet på St James’s sjukhus – kallat Jimmy’s – och jag besökte även Leeds General Infirmary, kallat LGI, där en studiekollega arbetade. (I Leeds verkade också barnläkaren Smithells, som beskrev länken mellan brist på folat och ryggmärgsbråck [9], men honom träffade jag aldrig.) 

På den tiden fanns det ett otal sjukhus i Leeds, en stad av samma storlek som Göteborg. De två största var LGI i centrum och Jimmy’s på utkanten i de fattiga områdena. 

LGI är hög viktoriansk arkitektur, värt en omväg. Det var det fina sjukhuset, medan Jimmy’s var ett fattighus som vuxit till sig. 

I mitten av 1990-talet skulle man rationalisera. Då Jimmy’s hade mycket mark skulle det byggas ut och LGI skrotas. Men LGI-läkarna kämpade. I dag är både LGI och Jimmy’s stora sjukhus. Det blev inga slantar för sjukvården från den eftertraktade LGI-tomten.

Illustration: Mostphotos

Leeds, där Payne och Smithells arbetade, är känt för många olika saker – men i England kanske mest för cricketmatchen 1981 mellan England och Australien. Landskamperna mellan dessa två länder kallas Askorna (»the Ashes«) och man talar om att behålla Askorna och att ta med sig Askorna hem. De sex landskamperna 1981 kallas ofta »Botham’s Ashes«, då det var Ian Bothams suveräna spel, framför allt i matchen i just Leeds, som var höjdpunkten. Den satte tonen för serien.

Ian Botham var en suverän cricketspelare och var duktig med både slagträ och boll. Han var också en »större än livet«-personlighet. Många ser honom som ett exempel på att den som syndar mycket blir mycket förlåten. Han uppförde sig dock oborstat vid flera tillfällen och föll i onåd. Men en dag hade han varit på ett sjukhus på grund av en skadad tå och gick vilse och hamnade bland barn utan hår. Han frågade en sköterska vad detta berodde på. »De har leukemi«, svarade hon. Då beslöt sig Botham för att skaka fram pengar för leukemiforskning. Han gick från nordligaste Skottland till sydligaste England, med ett extra varv i London bland bankerna och försäkringsbolagen. 

Sammanlagt blev det 12 vandringar, bland annat en med elefanter över Alperna, och drygt

Foto: Mostphotos

20 miljoner pund (cirka 250 miljoner kronor) insamlade. Först blev han adlad, sir Ian, och nu är han baron Botham för sina insatser för cricket och välgörenhet. Från paria till baron.

Mästerkocken Gordon Ramsay är en annan som skakat fram stora summor för sjukvården – 2 miljoner pund (ca 25 miljoner kronor) för ryggmärgsbråck i Skottland – detta föranlett av ett slumpartat möte med en rullstolsburen kvinna som deltog i samma maratonlopp. Nyligen var Gordon Ramsay med om en allvarlig cykelolycka och tackade sin hjälm för att han klarade sig. 

Vad gäller kalcium kan väl sägas att så länge både de ojusterade och justerade värdena finns i provsvaret kan PAL välja själv efter gällande kliniska riktlinjer, men det verkliga hoppet vore att införa joniserat kalcium som rutin eller i alla fall som bekräftelse vid stark misstanke om behandlingsbar sjukdom.