Den 15 juli 1924 kunde man i Norrländska Socialdemokraten läsa att den första patienten transporterats med det nya »sjuktransportaeroplanet«. Det var fru Vilma Lövgren, »alltför svag för att uthärda järnvägstransport«, som flögs från Sandträsks centralsanatorium till Arvidsjaur, där man landade på vattnet i omedelbar anslutning till patientens hem. Med på färden följde syster Ada från Garnisonssjukhuset i Boden för att sköta sjukvården under transporten. Hon utvaldes noga för uppgiften och ansågs bäst lämpad eftersom hon bara vägde 48 kilo, lättast bland sjuksystrarna, och därmed kunde bidra till att hålla flygplanets startvikt nere. Färden gick utan missöden.
Redan 1922 hade Röda Korset påbörjat ett samarbete med stat och försvarsmakt om ett flygplan för sjuktransport i Norrbottens och Västerbottens län. Röda Korset och staten skulle dela på inköpskostnaden, medan Försvarsmakten skulle ställa personal till förfogande för att bemanna och underhålla flygplanet. Det Brequet-hydroplan som inköptes för ändamålet var till synes väl lämpat, med en täckt kabin för patient och sjukvårdspersonal och förstärkt värmesystem. I realiteten kom det franskbyggda flygplanet att visa sig odugligt i mötet med den norrbottniska vintern. Vid en av de allra första flygningarna, när man i februari 1924 skulle flyga från Boden till Jokkmokks marknad för att demonstrera nymodigheten, slutade flygningen redan efter 20 minuter med brand i motor och vingar och nödlandning på Lule älv. Att det ändå slutade lyckligt får tillskrivas sinnesnärvaron och skickligheten hos ambulansflygets pionjärpilot, sergeant Ferdinand Cornelius.
Fortsatta tekniska problem med Brequet-maskinens franskbyggda Renault-motor gjorde att luftfartsmyndigheten redan 1925 nekade fortsatt tillstånd för flygplanet, och ambulansflyget fick fortsätta sin verksamhet med en inlånad spaningsflygmaskin. Med dess tyskbyggda Maybach-motor ökade tillförlitligheten, och man kunde under 1925 genomföra 26 sjuktransporter. Men bekvämligheten för patienten sjönk betydligt då denne nu fick färdas i en öppen sittbrunn. I maj 1928 kunde prins Carl inviga ett nytt ambulansflygplan av fabrikatet Junkers, ett passagerar- och transportplan med täckt kabin och därmed bättre lämpat för sjuktransporter. Verksamheten bedrevs av 4:e flygkåren (F4) med baser i Östersund och Boden och med inriktning på att försöka förbättra tillgången till vård för otillgängliga områden i inland och fjälltrakter.
Ambulansflyg har tyvärr inte bara räddat människoliv, utan även skördat offer. Den dittills svåraste flygolyckan i Sverige inträffade i oktober 1938, då ambulansflygplanet från Jämtlands flygflottilj i svår dimma flög in i en bergvägg. Samtliga fem ombordvarande omkom: flygföraren furir Sture Gerdin, flygmekanikern korpral Karl Tore Hultman, provinsialläkaren i Gäddede Gösta Englund, dispensärsköterskan Anna Andersson samt patienten fru Sigrid Andersson. Några månader senare, strax innan året 1939 tog sin början, erbjöd sig den tyske generalfältmarskalken Göring att skänka ett nytt ambulansflygplan till Sverige. Den svenska regeringen uttryckte sin erkänsla men tackade vänligt men bestämt nej till erbjudandet. Ett nytt ambulansplan införskaffades i stället genom den svenska statens försorg.
Den här lilla påminnelsen om den primitiva början för ambulansflyget i Sverige kan tyckas avlägsen och föråldrad. Men kanske är det klokt att ibland minnas och hedra våra föregångare, som med sådan vilja och uppoffring gjorde sitt yttersta för att förbättra sjukvården i vårt land.
