Börje Ejrup var först i världen med läkemedel för klinisk rökavvänjning

Efterkrigstiden, särskilt 1950-talet, var en gynnsam tid för Sverige, som sluppit krigets fasor. Den medicinska utvecklingen blev alltmer teknologisk: i Sverige utvecklade Nils Alwall 1947 en fungerande konstgjord njure, och 1950 kunde Gunnar Engström patentera sin revolutionerande respirator. Ivar Seldinger blev först med modern kateteriseringsteknik 1952, och 1958 kunde Rune Elmqvist visa världens första implanterbara pacemaker. 

De nya teknikerna öppnade möjligheter att våga sig på fler och större ingrepp, och kirurger som Clarence Crafoord och Herbert Olivecrona blev ryktbara och internationellt kända. Nya mätmetoder växte fram, och en ökad incidens av hjärtinfarkter blev ett prioriterat forskningsfält. Vid denna tid verkade det inte finnas någon gräns för vad medicinsk forskning kunde dia­gnostisera och bota. 

Gustav Nylin etablerade kardiologin som specialitet, placerade det nya Söder­sjukhuset vid forskningsfronten och lockade forskare som Börje Ejrup till sitt laboratorium. 

Börje Ejrup, född 1910 i Stockholm, fick sin legitimation 1941 och hade redan visat intresse för kärlforskning. Hos Gustav Nylin fick Ejrup möjlighet att utveckla en mätmetod för puls och blodtryck i perifera kärl, som 1948 publicerades i avhandlingen »Tonoscillography after exercise – a method for early diagnosis of arterio­sclerosis in the leg arteries«. Ejrup fann att tobaksrökning verkade vara en särskilt betydande riskfaktor, värd att lägga på minnet i en tid då drygt hälften av alla män och en av fem kvinnor rökte. Ejrup noterade också att hans patienter ofta hade försökt sluta röka och misslyckats, och han drog slutsatsen att tobaksrökning ger ett starkt beroende, sannolikt av nikotinet i tobaken.

Till Gustav Nylins intresseområden hörde forskning om reumatiska hjärtsjukdomar. Hjärtförstoring var vanlig hos dessa patienter med deras läckande hjärtklaffar, och Nylin hade utvecklat tekniker för att mäta hjärtstorlek med hjälp av röntgen. Men metoden krävde tillgång till sjukhusets resurser, och Nylin och Ejrup letade efter metoder för enklare och snabbare diagnostik. Försök hade gjorts av andra med olika substanser för intravenös tillförsel som vid förstorat hjärta kunde tänkas ge mätbar fördröjning av något slags mätbart svar. Nylin och Ejrup undersökte lobelin, en substans nära besläktad med nikotin, som hade getts intravenöst av obstetriker för stimulering av andningen hos nyfödda barn med apné. Hos friska vuxna kunde man både se och höra en djup inandning cirka 12 se­kunder efter injektion, medan det dröjde 18–25 sekunder hos personer med förstorat hjärta. 

I en liten försöksserie testades metoden, och Ejrup lade märke till att flera storrökare klagade på att de tappat rök­lusten under försöket. Upplysningen inspirerade till en pilotstudie med 10 frivilliga rökare på Karolinska sjuk­huset, dit Börje Ejrup flyttat. I 10 dagar fick deltagarna dagliga injektioner med lobelin samt avvänjningsråd. Åtta blev rökfria, och en av de rökfria blev så entusiastisk att han skrev ett brev till Expressen, och den 30:e november 1955 fyllde Börje Ejrups ansikte hela första­sidan på tidningen. 

I mitten på 1950-talet hade de första försiktiga rapporterna om ett samband mellan rökning och lungcancer sipprat ut utan att väcka större uppmärksamhet. Sambandet mellan rökning och lungemfysem var någorlunda väl etablerat, men förutom Buergers sjukdom var inte myc­ket känt om rökningens effekter på kärlen. Trots detta fanns det många rökare som önskade sluta och ville ha hjälp. 

Den första försöksverksamheten med en rökavvänjningsmottagning öppnades på Norrtulls sjukhus tidigt 1956 med en behandling likt den som beskrivs ovan. Efter en första uppföljning beslöt Nationalföreningen mot tobakens skadeverkningar att stödja verksamheten. 1959 fanns sex kliniker etablerade i Stockholm, finansierade av patientavgifter (125 kronor). Börje Ejrup deltog som oavlönad övervakare av klinikerna. Varje klinik sköttes av två sjuksköterskor som gav injektioner och råd och dokumenterade utfallet. Fler än 10 000 patienter behandlades på klinikerna, som var öppna 08.00–17.00 fem dagar i veckan. Börje Ejrup besökte varje vecka klinikerna och kunde rapportera 65 och 44 procents rökfrihet efter 3 respektive 6 månader. Resultaten var jämförbara med dagens. I flera artiklar i Läkartidningen åren 1955–59 beskrev Ejrup sin metod och kort- och långtidsresultat.

Lobelin hade getts oralt till några patienter redan 1936 av J L Dorsey, som noterat att röklusten minskat. Försöket ledde inte till någon organiserad avvänjningsverksamhet. I Storbritannien skrev Lennox Johnson kritiskt mot den allmänt förekommande rökningen på sjukhus och sanatorier. Johnson gjorde flera experiment på sig själv och kolleger för att förstå rökningens och nikotinets effekter, men kunde aldrig få till stånd någon etablerad patientverksamhet. Ändå gjorde han senare anspråk på att ha varit först med behandling. Börje Ejrups »förstfödslorätt« till klinisk rökavvänjning med stöd av läkemedel har utförligt belagts av Mark Elam.  

Ejrup betydde mycket då det gällde frågan om beroende. Han såg starka likheter med alkoholism och menade att rökare var offer för »nikotinism« och i behov av behandling för att inte utveckla eller förvärra sjukdomar. Baserat på iakttagelser av återfallen identifierade Ejrup alkoholister och kvinnor som sårbara, och också tonårsrökare, som han menade borde prioriteras. Hans insikter om nikotin som en beroendeskapande drog, som kunde behandlas med en annan drog plus råd och stöd, skulle först med den amerikanska Surgeon general-rapporten 1988 bli definitivt fastslagen. 

Börje Ejrup föreläste flitigt både för allmänheten och för kollegor, och tillsammans med journalisten Börje Heed skrev han boken »Konsten att sluta röka«, som publicerades 1959. Boken beskrev metoden och hur den upplevdes av en storrökare (Heed). 

Behandlingen spreds snabbt, och redan samma år användes metoden av ett 50-tal läkare i Sverige. Klinikerna i Stockholm blev snabbt kända utanför Sverige. Amerikansk, brittisk och kanadensisk press skrev om behandlingen, och BBC sände ett filmat reportage från Stockholm. 

Mottagandet bland allmänhet och medier var mer positivt än bland kollegorna. Man måste komma ihåg att tobaksrökningen bland läkare var lika frekvent som hos andra, även bland lungläkare. Vid den här tiden rökte mer än hälften av de manliga läkarna, rökning på sjukhusen var vanlig och inte heller sjukhusbäddarna var helt rökfria. Rökande läkare hade svårt att skilja de egna rökvanorna från rökningen som en hälsofråga och kunde möta Ejrup med öppen fientlighet. Tobaksindustrin odlade sina kontakter med pressen, som öppnade sina spalter närhelst antirökningsartiklar måste bestridas. Richard Dolls och Bradford Hills preliminära rapport från en prospektiv studie på 34 000 brittiska läkare, publicerad 1954 i BMJ, visade en brant ökning av dödligheten i lungcancer för rökare. Den informationen hade svårt att tränga fram, och motståndet från rökande tongivande läkare och statistiker var antingen tystnad eller öppet avvisande. 

Åren med tobaksklinikerna hade varit intensiva, och kärlforskningen hade fått stå tillbaka. Därför välkomnade Ejrup 1960 ett erbjudande att gästforska hos Irving S Wright på Bellevue Hospital, Cornell University i New York under ett år. Ryktet om hans rökavvänjningsforskning hade inte gått obemärkt förbi. Kort efter hans ankomst till USA blev han inbjuden av American Cancer Society att föreläsa i La Jolla, Kalifornien. Föreläsningen blev mycket uppskattad och startade ett intresse för klinisk rökavvänjning i USA. Något senare, återigen via American Cancer Society, uppmuntrades han att starta rökavvänjning i New York. Så kom det sig att Börje Ejrup, som nu fått ännu ett gästforskar­anslag och lyc­kats väl med sin kärlforskning, beslöt att stanna i USA. 

Trots finansiellt stöd och positiva omdömen lyckades emellertid rökavvänjningsklinikerna inte nå samma nivå som i Stockholm. Korta öppettider och bemanningsproblem var några faktorer som ledde till att verksamheten fick läggas ned efter ett par år. 

Efter en karriär i kärlforskning blev Börje Ejrup erbjuden ett partnerskap i en läkarpraktik på Long Island som han kunde förena med en affiliering till Cornell­universitetet och dess North Shore Hospital. Därmed lämnade Ejrup sin praktiska avvänjningsverksamhet, men blev ofta inbjuden att föreläsa om sina svenska erfarenheter.

Psykiatern Ture Arvidsson blev den som övertog ansvaret för klinikerna i Stockholm. Arvidsson var intresserad av hypnos och drev utvecklingen i den riktningen. Klinikerna togs över av Stockholms läns landsting och stängdes, medan Arvidssons mottagning för hypnos av rökare överlevde till 1985. 

År 1987 öppnades rökavvänjningskliniken på Huddinge sjukhus på initiativ av överläkare Lars Gösta Wiman. Man tillämpade från och med nu etablerade metoder med nikotinläkemedel i kombination med kognitiv beteendeterapi, vilket i princip överensstämmer med Börje Ejrups modell. Moderna läkemedel och förfinade metoder har gett en starkt evidensgrundad behandling.

Efter att ha verkat som praktiker i New York i närmare 30 år lämnade Börje Ejrup sin mottagning och flyttade till Tucson, Arizona. Det varma klimatet och familje­skäl bidrog. 

Årliga besök i Stockholms skärgård på det gamla sommarvistet hörde till ordningen, då barn och barnbarn kunde samlas. 

Jag hade förmånen att få träffa Börje Ejrup och hans hustru 1995 vid ett av hans sommarbesök i Sverige. Läkare mot tobak utnämnde honom vid det tillfället till hedersledamot i föreningen, vilket han satte stort värde på. Till min och min frus glädje blev vi bjudna på Börje Ejrups 100-årsdag 2010 hos dottern Gunnel Collste med maken Lars och många släktingar och vänner. 100-åringen själv höll stående i dryga timmen ett härligt tal till gästerna och glömde ingen. Glad och hedrad fick jag fyra år senare en inbjudan till Börjes 105-årsdag i Tucson. Efter lång tvekan svarade jag att jag måste avstå. Strax därpå kom beskedet att Börje Ejrup hade somnat in på verandan till sitt hus, och nu med en inbjudan att komma till hans begravning. Begravningen i Tucson var välbesökt av släkt och vänner från när och fjärran, men utan mig. 

En stor forskare, nytänkare och vän lämnade oss som en av de sista i raden av en enastående generation av svenska läkare.