Bortglömda människoöden från Lunds hospital och asyl

Maria Svensson är bara åtta år när hennes mamma dör i barnsäng. Hon blir ensam med sin pappa Olof, som några år senare gifter om sig med Kerstin. Tillsammans får de fem barn. När Maria är 23 år gammal dör också hennes pappa. Hon flyttar så småningom till Göteborg och sedan vidare till Stockholm på olika adresser och försörjer sig bland annat som piga. Efter ett par års kringflackande flyttar hon hem till Malmö, hjälper sin styvmamma Kerstin med alla barnen och tar jobb som piga. Redan under sin skoltid bedöms Maria vara lite annorlunda, och efter hemkomsten till Malmö börjar hon visa tecken på psykisk ohälsa. 35 år gammal skrivs hon in på en mindre anstalt för sinnessjuka kvinnor. Där blir hon kvar i fyra år, och där träffar hon en läkare som beskriver henne som »misstänksam« och att hon hör röster. Maria själv anser sig vara frisk och vill åka hem. I stället förs hon över till Lunds asyl. Året är 1916.

Maria Svensson är en av personerna som Lars H Gustafsson berättar om i sin bok »Sankt Lars hospitalskyrkogård«. Boken­ är tänkt som en upprättelse för de män­niskor som bodde på Lunds asyl, att berätta deras historia och om hospitals­kyrkogården, där många patienter till slut hamnade. 

Allt började för över tio år sedan, då Lars H Gustafsson var ute på en av sina promenader med hunden söder om Sankt Lars sjukhusområde och av en slump hamnade på en övergiven plats.

– Jag tänkte: »Vad är det här?« Allt var igenväxt, det gick inte att se vad det var för något.

Detta »något« visade sig vara en kyrkogård som lämnats åt sitt öde när landstinget sålt marken till en privat aktör. Området tilläts förfalla och blev igenväxt. 

I dag, när Lars H Gustafsson visar runt på kyrkogården, vilar ett slags fint lugn över området. Marken har röjts, gräset är slaget och några enstaka besökare strosar omkring. Trots att mellan 1 600 och 1 700 människor ligger begravda här finns bara nio gravstenar. Fler är de »järntulpaner« som finns nedstuckna i marken. Lite sneda och rostiga står de på rad, med inristade nummer, troligtvis patienternas journalnummer. Men de allra flesta som vilar här har varken sten eller annan markering. Den första patienten gravsattes 1895 och den sista 1951, och alla hade vårdats på Lunds hospital och asyl, ett av de statliga mentalsjukhusen. På asylen hamnade de som troligtvis inte skulle komma att bli utskrivna. 

Lars H Gustafsson berättar att området sköttes av vårdarna på hospitalet fram till någon gång på 1960-talet. Det var i den vevan som landstingen tog över den psykiatriska vården från staten och de stora mentalsjukhusen avvecklades, liksom psykiatrin på Sankt Lars-området. 1998 sålde så dåvarande Malmöhus läns landsting hela området till ett fastighetsbolag. Redan då var kyrkogården vanskött och igenvuxen, men en viss upprustning skedde inför försäljningen. Alla järntulpaner togs då upp, och olyckligtvis noterades inte var de hade stått. Marken såldes så småningom vidare till ett annat fastighetsbolag och fick fortsätta att förfalla. I en granskningsrapport från Riksantikvarieämbetet från 2003 benämns platsen som »ödekyrkogård«. 

2011 engagerade sig prästen Anna Alebo i platsen. Hon beskrev då kyrkogården som en skamfläck för hela Skåne och försökte få Lunds pastorat att ta över skötseln från fastighetsbolaget. Lars H Gustafsson beskriver henne som en viktig inspirationskälla när han, efter upptäckten på sin hundpromenad, började engagera sig i kyrkogården. Efter förhandlingar med fastighetsbolaget har pastoratet sedan 2022 ansvaret för skötseln av kyrkogården, trots att den ligger kvar på privat mark. Nu är området på god väg att bli en värdigare plats, och vårdas i dag som ängsmark. För den biologiska mångfaldens skull ligger en del fallna träd kvar på marken.

Att marken fick förfalla tror Lars H Gustafsson kan bero på två faktorer.

– Sankt Lars kyrkogård skiljer sig från andra hospitalskyrkogårdar på två sätt: avståndet till sjukhusområdet är större, nästan två kilometer, och så ligger ingen personal begravd här, som på andra hospitalskyrkogårdar.

I över tio år har han jobbat med det som nu har blivit en bok om kyrkogården, och det har blivit många timmar i regionarkivet. Han har via olika källor försökt ta reda på vilka som ligger begravda på kyrkogården och var de är gravsatta.

– Vi vet var 87 procent av dem som avled på hospitalet är begravda under den tid kyrkogården var i bruk, men inte de övriga 13 procenten. Det beror på att gravboken och gravkartor från de tidigare åren har försvunnit. Vi har letat överallt, men de är borta. Det är synd, för det betyder mycket för anhöriga att veta.

För det finns anhöriga som besöker gravplatsen. En av dem som faktiskt har en gravsten är Karolina Borg. Hon lades in i oktober 1926 som »sinnessjuk« och dog sex år senare, 57 år gammal, i »hjärtinfarkt + stroke«. Karolina fick tio barn, och hennes grav sköts nu om av någon eller några av hennes ättlingar.

– Jag har pratat med hennes dotterdotterdotter. Hon är riktigt glad över upprustningen av kyrkogården, säger Lars H Gustafsson vid hennes gravsten.

Valet att berätta om människorna som är begravda på kyrkogården krävde en del eftertanke hos Lars H Gustafsson, både vad gäller sekretess och integritet. Han har följt den 70-åriga journalsekretessen, men utöver den har han ställts inför svåra etiska avvägningar med tanke på det som skrivits i journaler. Vissa formuleringar tvekade han att ta med, några som känns ytterst tveksamma i dag, men han menar att de säger en del om hur man tidigare såg på psykisk ohälsa – och att det är en fråga om upprättelse och försoning att minnas och att inte glömma bort.

– Hela idén med kyrkogården har ju varit ett slags avidentifiering. Man ville gömma undan dessa människor och deras sjukdomar. De flesta hade haft ett spännande liv innan de hamnade på asylen, men man brydde sig inte om att ta reda på vad de hade varit med om. Det har blivit ett mantra hos mig att alla människor har lika rätt till en livsberättelse. Man drog en slöja över dem för att glömma, men man kan tänka tvärtom – att deras liv är värda att lyftas fram likaväl som alla andras. Jag tror på den kollektiva berättel­sen, och då behövs allas röster för att vi ska förstå oss själva.

Han tycker att det skulle vara intressant att forska mer om männis­kornas öden innan de kom till asylen.

– Det finns flera exempel på människor som utvandrat till Amerika och sedan kom till­baka – vad hade hänt då? Och det finns så många kvinnoöden, och barn som saknat stöd. 

Några människor som Lars H Gustafsson också lyfter fram i boken är de som kallas »de obefintliga«. De hade ofta bott länge på asylen, och när så hospitalspredikanten skulle leta reda på hemförsamlingen gick han bet. 

– Det gick inte att hitta några anhöriga, eller så ville ingen veta av dem. De fanns inte ens bokförda i det man trodde var deras hemförsamlingar. De människorna har berört mig mycket. 

Både hos hospitalspredikanterna och andra som arbetade på Lunds hospital och asyl har Lars H Gustafsson i sina efterforskningar sett tecken på omtanke om patienterna. Han nämner som exempel en patient som får portvin när man inte har något annat att ta till, eller när en hospitalspredikant på ett empatiskt sätt hjälper en far att få hem sin son, som först begravts på sjukhusets begravningsplats, så att han i stället kan gravsättas hemma.

– Det har varit lätt att hitta noteringar och journalanteckningar som andas värme och omsorg, och många hade det säkert sämre i sina tidigare liv än när de bodde här. Att bara svartmåla den gamla hospitalsvården ställer jag inte upp på.

Det ligger också personliga motiv bakom Lars H Gustafssons engagemang för människorna som levde på asylen. Både hans lillasyster Anna-Karin och hans bästa vän Dick tog livet av sig, och båda två var vid tillfällena inlagda på psykiatrisk klinik. Både Dick och Anna-Karin har han skrivit om i olika böcker. 

– De är också en del i den kollektiva försoningsprocessen, att ge människor en berättelse när allt har tystnat. 

Lars H Gustafsson blir ofta igenkänd när han promenerar på kyrkogården. Det hjälper till att han har spelat in små ljudfiler som besökare kan lyssna på när de strövar omkring. Hans röst hörs från en mobiltelefon där två kvinnor står vid en skylt. »Går det bra nu med ljudfilen?«, frågar han.

– Jag har varit här så mycket. Det är trevligt att de går runt och lyssnar så här. Det har varit roligt att läsa in dessa berättelser – på andra kyrkogårdar finns liknande inspelningar, men då brukar de handla om stora betydelsefulla män med stora gravstenar.

Är upprustningen av platsen klar nu?

– Järntulpanerna ska putsas, och så finns det planer på en samlingsplats där man kan sitta, det behövs. Det är ganska många som kommer hit, som släktforskare och skolklasser.

Det händer att det kommer förfrågningar från allmänheten om önskan att bli begravd på platsen, men det är inte aktuellt. Eventuellt anlägger man en minneslund, men några jordbegravningar kan det inte bli tal om eftersom man inte vet var det ligger människor begravda.

Men hur gick det då för Maria Svensson? Hon stannar på asylen under många år och har hela tiden kontakt med sin familj. 61 år gammal dör hon, av cancer i bukhålan. Då har hon varit på asylen i 21 år. 

Just Maria Svensson har Lars H Gustafsson skrivit mycket om i sin bok och han känner lite extra för henne.

– Många patienter fick aldrig eller sällan besök, men det fick Maria, och varje gång styvmodern Kerstin kommer på besök är Maria väldigt trevlig. Jag undrar hur sjuk hon egentligen var. Jag skulle gärna träffa Maria Svenssons syskonbarnbarn, men jag har inte lyckats spåra någon av dem.

Tycker du att de som vilar här har fått upprättelse nu?

– Ja, jag tänker så, men det kanske är önsketänkande. Skulle Maria vilja att jag berättade om henne? Jo, jag tror det, men jag vet ju inte. Men någonstans tror jag att hon skulle ha velat visa att »jag har också haft ett liv«.