I samband med en bredare studie av motståndet mot att acceptera empiriska resultat som talar emot etablerade grundläggande antaganden detaljstuderades Semmelweis resultat och hypoteser [1]. 

Illustration: Mostphotos

Som många känner till undersökte Semmelweis effekterna av handtvätt med klorkalkvatten för läkare och läkarstuderande sedan de lämnat obduktionssalen och innan de påbörjat undersökning av de födande kvinnorna. von Hebra publicerade i sin tidskrift de preliminära resultaten av Semmelweis studie från 1847, där mödradödligheten de första 5 månaderna (utan handtvätt i klorkalkvatten) jämfördes med de sista 7 månaderna (med handtvätt i klorkalkvatten).

Tyvärr presenterade von Hebra ett felaktigt antal förlossningar för tiden före handtvätt: antalet angavs till 912 i februari 1847, men antalet var sannolikt endast 312, då antalet under alla övriga månader samma år var omkring 300. Dessa extra 600 förlossningar gjorde att mödradödligheten felaktigt blev signifikant lägre (5,62 procent) under de första fem månaderna än den skulle ha blivit om man utgått från det korrekta antalet (7,82 procent). 

Det var alltså den felaktiga siffran 5,62 procent som publicerades i von Hebras presentation för de första 5 månaderna (utan handtvätt) och som jämfördes med siffran 3,04 procent för de sista 7 månaderna (med handtvätt). Sannolikt var det också denna siffra som fick klinikchefen professor Klein att bedöma att den något minskade dödligheten berodde på naturliga variationer. 

Anakronistiskt skulle man i dag säga att den relativt beskedliga minskningen representerade slump-varia­tioner, men om man jämför 3,04 procent (56/1 841) med 5,62 procent (120/2 134) så blir P-värdet <0,001 (enligt Fishers exakta test), vilket innebär att Semmelweis forskningshypotes faktiskt fick stöd. 

Den moderna statistiken introducerades dock först i början av 1900-talet, och man kan därför inte förebrå professor Klein för hans intuitiva bedömning.

Förutom det felaktigt uppgivna antalet förlossningar under februari 1847 tillkom flera dödsfall under tiden med handtvätt, det vill säga under årets sista 7 månader. Under denna period avled nämligen kvinnor som smittats av infekterade medpatienter, eftersom läkarna och läkarstudenterna tvättade händerna när de kom till kliniken men inte inför varje enskild undersökning. Detta var anledningen till att mödradödligheten under handtvättsperioden 1847 (med »intern smitta«) blev 3,04 procent – vilket kan jämföras med dödligheten under hela 1848 (med handtvätt också inför varje enskild undersökning) som var 1,27 procent (se Tabell på nästa uppslag).

Med utgångspunkt från observationen att läkarna kunde överföra något från de sjuka kvinnorna till de friska ändrade Semmelweis både sin hypotes och sitt förebyggande program. Hans första hypotes var att läkarna och läkarstudenterna bar med sig »lik­ämnen« på händerna när de kom från obduktionssalen och att detta var orsak till den höga mortaliteten i barnsängs­feber. Nu lade han därför till hypotesen att även »ruttnande partiklar från levande« kunde ­orsaka barnsängsfeber och förordade att handtvätt skulle utföras även inför varje enskild undersökning av en födande kvinna.

Mödradödligheten under 1848, när handtvätt utfördes inför varje enskild undersökning, blev också påtagligt lägre: 1,27 procent. Om man jämför denna siffra med den korrekta dödligheten under januari–maj 1847 (7,82 procent) skulle skillnaden sannolikt ha uppfattats som tillräckligt stor för att även professor Klein skulle ha tolkat skillnaden som en effekt av handtvättprogrammet. Med andra ord menar vi att Semmelweis resultat sannolikt skulle ha accepterats om von Hebra hade utgått från dessa siffror. Även om von Hebras avsikt med publiceringen var god kan man alltså förmoda att han gjorde Semmelweis en björntjänst genom att publicera förhastade resultat baserat på en ofullständig hypotes.

Förutom att Semmelweis empiriska resultat var svåra för samtiden att acceptera, var också hans forskningshypotes kontroversiell. Hans hypotes att »likämnen« och »ruttnande partiklar från levande« var orsaken till den höga dödligheten i barnsängsfeber var obegriplig och betraktades av vissa som »metafysisk spekulation«. Först när det mikrobiologiska paradigmet introducerades av Louis Pasteur och Robert Koch omkring 1876 blev det möjligt att tolka Semmelweis forskningshypotes som något som kunde förklaras i termer av mikroorganismer. 

Om Semmelweis hade varit mer pragmatisk, och avstått från spekulationer om orsaken, skulle hans förebyggande åtgärd sannolikt ha accepterats åtminstone i delar av världen – handtvätt tillämpades faktiskt redan med god effekt i Storbritannien. Semmelweis kunde alltså ha nöjt sig med konstaterandet att den förebyggande åtgärden var effektiv oberoende av orsaken. 

Det kanske ändå är tveksamt om hans kollegor i Wien någonsin skulle ha accepterat resultaten. Detta skulle nämligen också ha inneburit ett erkännande av att det var läkarna som orsakat den förhöjda mödradödligheten, och det är uppenbart svårt att som läkare erkänna att man skadat mer än man gagnat – det finns flera exempel på att det kan dröja en hel generation eller längre innan läkares ödesdigra misstag kan diskuteras och erkännas.