Ett helt hus fullt av totala kundupplevelser planeras vid Slussen i Stockhom och personal söks, har man sett i annonser i Läkartidningen. Det är ett stort vårdbolag som tänker nytt.
Man kanske skulle söka jobb? Det gäller nog att hålla tungan rätt i mun i så fall, så man inte faller tillbaks i någon gammaldags terminologi och gör bort sig redan på intervjustadiet.
Det finns mycket gott att säja om kunder. »Kunden har alltid rätt«, till exempel. Om patienter finns det inte lika positiva talesätt. Byter man ut patienter mot kunder blir det mer positivt, och sen har man direkt en bättre verksamhet. Kognitivt helt enkelt. Ordet leder tanken, en »win-win«-situation.
Kunder betjänar man. Det låter ju trevligt. Patienter som blir betjänade har man aldrig hört talas om.
Försöker beskriva mitt yrke med den nya vokabulären:
»Jag har åtta kunder på en eftermiddag. Först brukar jag fråga vad de önskar och sen får de klä av sig. Sen betjänar jag dem enligt deras önskemål. Betalningen sker i förskott.«.

Försöker öva mig i att säja det här, för jag är ju en positiv människa som vill ta till mig det nya och inte vara någon bakåtsträvare. Och jag har hört många gånger av bossarna att man måste gilla ligget, förlåt, läget.
När jag tänker på saken måste jag nog erkänna ändå att jag hade svårt med nyspråket redan förra privatiseringsvågen. Det var innan stora bolag ville göra upplevelsehus för olika kroppsdelar, då handlade det fortfarande om vård. Men kunden var i antågande. Jag satte mig emot och sökte mig från distriktsläkaryrket till den kommunala verksamhet som kallas skolhälsovård.
Här behövde man inte ta kunder i munnen, förlåt, jag menar förstås ordet kund i sin mun. Vi talade om elever, föräldrar, lärare, rektorer. Entydiga begrepp, jag förstod vad jag pratade om, det blev liksom inga slippriga missförstånd – ni ser ju själva hur jag annars lätt rör till det.

Sen kom upphandlingen till kommunen. Vår manlige chef pratar oavbrutet om hur våra tjänster köps per timme. Nej, inte hans tjänster, vi medelålders kvinnor i hans stall ska dra in kulorna. Han får procent. Vi står i alla fall under någons beskydd, om det skulle hända nåt – så vi ska nog vara tacksamma. Alternativet skulle ju vara att dra runt på gatorna och försöka sälja sina tjänster helt på egen hand. Då kan man råka ut för alla möjliga oseriösa kunder. Det kanske går när man är ung och intressant, men för oss som är lite till åren blir det ett ovärdigt prutande varje gång, troligtvis.
Den som köper våra tjänster äger vår tid, säjer chefen. Det har väl alltid varit så att man ska vara på sitt arbete under sin arbetstid och göra sitt arbete för att få sin lön, tänker jag då. Men på nya språket heter det att sälja sina tjänster, och att bli ägd.
Om jag försöker hänga med i stället för att vara så motsträvig? Jag ska tacka bossen för beskyddarverksamheten, ja, det ska jag göra. Han kanske kan lägga ett ord för mig, jag vill bi­d­ra till den totala kundupplevelsen i huset vid Slussen. Medan jag ännu har ork för det.