Det är ett så tråkigt arbete att man kan avundas Sisyfos. Och som med de flesta tråkiga arbetsuppgifter så finns det ingen möjlighet att göra ett bra arbete, utan antingen är det acceptabelt eller så är det uselt; ingen har någonsin jublat över en fantastisk pappersbedömning inför elektiv kirurgi. I bakhuvudet viskar dessutom en liten djävul och påminner om att det i den stora stacken av information kan dölja sig något viktigt som missas. Jag sitter i en fönsterlös expedition på Det Stora Sjukhuset och gör preoperativa bedömningar på patienter som jag inte har träffat, eller kommer att träffa. Som underlag har jag patientens egen ifyllda hälsodeklaration, journalsystemet och sjukhusets digitala arkiv. Det finns sällan för lite information att tillgå, och ingen ända på mappar. När journalhögen minskar i storlek och slutet kan anas kommer en läkarsekreterare och hämtar de färdigbedömda journalerna och bygger på högen med tidvattnets förutsägbarhet.
Men vissa journaler hindrar flödet. En patient medicinerar med metotrexat på grund av sin reumatism och ska nu genomgå en rutinoperation. Jag läser igenom hans hälsodeklaration och ska planera för anestesin. Vad göra med morgondosen av metotrexat? Medicinen känns skadlig, både njur- och levertoxisk, framför allt i kombination med preoperativ fasta, och jag vill helst ta bort den. Minnesbilder från kursen i onkologi och hematologi dyker upp; läkemedlet så skadligt att läkaren skulle ha dubbla handskar på sig och det nästan lyste om den brandgula vätskan, biverkningarna i Fass får inte plats på en A4-sida – medicinen måste bort.
Sjukhuset har ingen riktlinje att gå efter och det finns ingen till hands att fråga. En sökning på Google ger 2,1 miljoner träffar och om tidigare läkargenerationers största problem var anskaffandet av information, så kommer kommande generationers bli att sålla kunskap från information. På topp tio hamnar en rekommendation från Landstinget i Kalmar där man rekommenderar sina patienter att fortsätta att ta medicinen som vanligt inför operation. Här borde naturligtvis letandet sluta och lugnet återställas; en expertgrupp har granskat och kommit fram till en rekommendation, och bättre stöd är svårt att finna för dagen. Men en känsla av osäkerhet har slagit rot och länssjukhuset i Kalmar får förlåta, men jag fortsätter sökandet. Nästa träff är från Johns Hopkins som även de uppmanar sina patienter att fortsätta att ta medicinen. Det är obstinat och fullständigt irrationellt, men intuitivt vill jag fortfarande sätta ut medicinen. Ett av världens mest renommerade sjukhus, och ett aningen mindre renommerat går emot en helt subjektiv och ogrundad magkänsla och min bedömning borde vara självskriven, men det är den inte.
»Du ska alltid lita på din magkänsla«, säger en av överläkarna till mig med stor säkerhet när jag återberättar historien: »De gånger jag gått emot min magkänsla har det gått illa«, fortsätter doktorn som händelsevis är just från Kalmar och uppenbarligen har dragit en helt annan slutsats än jag.
Vi bär alla med oss bilder och föreställningar om vår verklighet som skapas av vår historia. Dessa bilder från vår erfarenhet blandar sig i vår bedömning och vårt beslutsfattande, men är långt ifrån statistiskt signifikanta eftersom vår erfarenhetsbank är alltför liten. Men inte desto mindre präglar de oss. Då det gäller relationer accepterar vi att våra beslut färgas, och präglas, av känslor och upplevelser – men då vi ska vara professionella glömmer vi att vi alltjämt styrs av våra emotioner, fast nu helt omedvetet. Det enda försvaret är att kapitulera och medge att trots evidensbaserad medicin, PM och kvalitetsregister, så är vi beredda att fatta ett avgörande beslut på basen av något så vagt och odefinierbart som magkänsla. Min magkänsla i dag är helt klart inte att lita på och metotrexatet blir kvar. Hjärna – Mage: 1–0.
