Den lilla tyska hyrbilen startar felfritt och börjar, med viss skrytsamhet, rabbla upp alla sina säkerhetssy-stem: ABS – ok, DTC – ok, Airbags – ok. OPC, som jag inte har någon aning om vad det gör, tycks i alla fall också vara ok. När jag lägger in backväxeln börjar flera varningssystem att pipa och lampor blinkar; jag är för nära stolpen fram och bilen bakom, har inget säkerhetsbälte på och handbromsen är i. När jag har kommit ut från garaget vill bilen dessutom varna mig för att det är fyra grader kallt ute och det kan vara halt. Lite senare vid en omkörning på motorvägen påminner bilen mig med ett ettrigt pip att jag överskridit den gällande hastighetsbegränsningen, om så bara för ett ögonblick. Jag har aldrig kört en bättre småbil, men inte heller någon mer irriterande, och ganska snart börjar jag ignorera dess varningar. Det är som att sitta bredvid klassens ordningsman, som har rätt i allt den säger på ett olidligt sätt. Bilen är en riktig liten besserwisser.

I min barndoms semestrar packades jag och min bror in i vår gröna Saab 96 kombi som helt saknade varningssy-stem. Baksätet var fällt och mamma hade lagt in en madrass och våra leksaker därbak. På taket satt en hemmabygd takbox som innehöll familjens hela packning. Vi reste kungligt, även om det var i en skrotbil som snart skulle ge upp och ersättas av en gul tjänstebil från Volvo med säteskuddar och utan lek i bagaget. Resorna genom Europa blev oändligt mycket längre. Men säkerheten blev, och har framför allt blivit, betydligt bättre. Avseende trafik. Men hur har säkerhetsarbetet inom vården utvecklats? Åt två olika håll, är nog svaret. 

Vi har fått till en patientsäkerhetskultur och börjat, så smått, att införa säkerhetsrutiner i vården. Vi har också monterat ned den hierarkiska struktur som tidigare präglade vården och gjorde att en majoritet av personalen inte kunde larma ifall de såg något som var fel eller ovanligt. Just denna aspekt av vården är sannolikt Sverige bäst på i världen. På minussidan har vi fått en hög specialisering och rörlighet, både av patienter och av personal, som har skapat ett vakuum där personligt ansvar bytts ut mot överflödig dokumentation, vilket är både dyrt och farligt. Vården skulle må bra av fler säkerhetssystem av den typen som i dag återfinns i de flesta bilar; system som upplyser och varnar om faror, som kan generera statistik och bidra till utveckling av säkrare metoder. Men de kan inte ersätta det egna ansvaret och den personliga kontakten med patienten.

Som öronbarn besökte jag ofta Sociala husets ÖNH-mottagning i Göteborg. Sjuksköterskorna kom ihåg mitt namn och dr Sanner, som alltid tycktes vara i tjänst, visste mycket men sannolikt inte vad hyrläkare eller »lean« var. Hans journalanteckningar har jag läst och de är föredömligt korta och koncisa. Inga upprepningar, ingen bakgrund eller sociala faktorer: Gosse med recidiverande otit. Insättes på penicillin och planeras för otocentes. Punkt. Mina söner har inte fått åka en meter i bagage-utrymmet på vår bil, än mindre i en Saab 96, men hade när som helst fått vara dr Sanners patienter.

Efter en strålande semester anländer vi till flygplatsen i – vad vi tror är – god tid före avfärd. Det visar sig dock att den tyska hyrbilens klocka varit inställd på vintertid och att incheckningen nu stängt. Allt möjligt har bilen varnat oss för under vår resa, men att ställa om sig till sommartid tycks den ha glömt, och vi har varit så invaggade i säkerhet att vi inte för ett ögonblick misstrott och kontrollerat. Ett långt samtal med en synnerligen korrekt schweizisk flygplatsanställd slutar med att vi tvingas köpa nya flygbiljetter. Under den sex timmar långa väntetiden tills nästa plan går hinner jag fundera på ett av min farfars visdomsord: »Det egna tänkandet har en lysande framtid«.