Rasūlullāh, Allāhs Sändebud, sägs ha sagt: »Det perfekta sättet för en att hälsa på är att skaka hand.« Men det gäller helt klart inte i den situation som jag befinner mig i denna dag på mottagningen där jag träffar patienter som ska opereras. Kvinnan virar in sin högerhand i sin hidjab, tittar bort och möter min utsträckta hand som man lyfter en död mus från en musfälla. Hennes motvilja fullkomligt strålar ut. Vad hon tänker vet jag inte, men att hon absolut inte vill skaka hand blir alltigenom tydligt. Ingen av oss har haft intentionen att förolämpa den andre, fast vi har nu båda lyckats göra just det simultant bara genom att hälsa. Det hela är extra märkligt – och besvärligt – för om bara några dagar kommer vi att träffas igen då jag ska söva henne för hennes gallblåseoperation, en situation som är oändligt mycket mer utelämnande än ett kort handslag.

Att skaka hand är mitt sätt att hälsa på mina patienter och jag brukar inte ändra på det utifrån ett utseende eller en klädsel. Var och en tolkar sin religion på sitt sätt och jag kan omöjligt veta när jag sträcker fram min hand hur denna hälsning kommer att tas emot; religion är privat likväl som offentlig och personen definierar delvis själv sina regler. Förbudet mot beröring, eller det tolkade förbudet, är inte på något sätt unikt för islam, utan återfinns även inom judendomen, kristendomen och hinduismen. Många ortodoxa manliga judar kan tänka sig att skaka hand med en främmande kvinna lika lite som de kan tänka sig att äta en ost- och skinksmörgås till lunch. Inom religionerna finns det som sagt även gott om utrymme för tolkningar och lokala sedvänjor, Malmö-imamen Idriz Karaman uttalar sig i Sydsvenskan och säger: »Jag skakar hand. Att inte göra det förnedrar kvinnan«. 

Som med så många problem är detta inget nytt och Penn University har därför tagit fram en fem sidor lång text med praktiska råd i punktform gällande religiös diversitet för hälso- och sjukvårdspersonal. Där finns råd om allt från något så enkelt som fasta till något så svårt som sparandet av amputerade extremiteter. Dokumentet kan, dessvärre, sammanfattas med orden »det beror på«. Man måste helt enkelt fråga patienten eftersom religion är något personligt.

För flera år sedan arbetade jag i ett område där en stor andel av patienterna utgjordes av religiösa kvinnor. De mötte ofta min utsträcka hand med att lägga sin egen hand på bröstet, le och nicka. Jag gjorde då likadant. Det blev respektfullt och trots olika kulturer och sedvänjor möts vi i vad som måste vara varje hälsnings andemening: att signalera välvilja.

Vi lever i ett av världens mest sekulära länder och det kan vara värt att komma ihåg att det är Sverige som avviker från världsnormen – en absolut majoritet av jordens befolkning utgörs av religiöst praktiserande människor. I vårt land där många kulturer nu samsas, är det kanske så att något så enkelt och vardagligt som hur vi hälsar på varandra behöver omdefinieras och anpassas flera gånger på en dag. Själv ser jag inga svårigheter med att hälsa genom att lägga handen på bröstet, bocka eller skaka hand. Om det skulle krävas kan jag nog även tänka mig att niga, även om det skulle kännas både ovant och en smula obekvämt. Vad jag inte vill finna mig i är att min utsträckta hand omtolkas till en förolämpning.