Som ett gäng buspojkar står de vid det infekterade bensåret. Långa och muskulösa buspojkar, med böjda nackar och stora ögon, fascinerade över vad de lyckats åstadkomma. Tänk vad som kan hända när man leker operation tillsammans. Det är nästan lika intressant som barndomens smällare i myrstackar.

Jag står också med blicken ned i såret, fast nacken är inte lika böjd för jag är två decimeter kortare än alla de andra. Vill också vara en del av det där pojkgänget av kirurger, vill så gärna visa att jag kan. Det är min andra vecka på kirurgen och jag är hopplöst fumlig i händerna, men hjärnan är det inget fel på. Bedöma sår, det kan jag.

Någonstans, i andra änden av sängen, långt ifrån vårt sår, finns en patient. Han är orienterad gånger ungefär ingenting och ligger med täcket undandraget, hela kroppen blottad fast vi bara vill titta på hans ben. Han är en synnerligen sjuk man, vår patient. Såret är, så att säga, hans minsta problem.

Bredvid mig står en kandidatkollega. Hon fascinerades nog inte av smällare i myrstackar när hon var liten och hon är inte så imponerad av sårinfektioner nu när hon är större heller. Hon vänder blicken mot huvudändan istället. Frågar patienten om han inte fryser, vill han inte ha en filt? Och när han nickar, när hon sträcker sig fram och lägger över honom den blåvita landstingsfilten, då skäms jag. Jag skäms, och tänker att nu tror kirurgerna att vi bara är två blödiga tjejer som inte kan fokusera på det viktiga. Som bryr oss om bekvämlighet när vi borde titta på såret.

Sedan skäms jag ännu mer, när jag inser vad jag egentligen tänker.

Skäms, och ställs inför frågan vad den här utbildningen egentligen gör med mig.

Det blir en händelse som kommer att följa mig länge, sannolikt längre än vad vår patient kommer att överleva. Jag skäms inte för att jag själv inte kom på tanken att lägga över patienten filten. Jag är övertygad om att mina framtida patienter gagnas av att jag korrekt lär mig att bedöma en sårinfektion. Och även om en bättre patientkontakt hade varit att föredra, har jag även förståelse för kirurgerna. Det må vara suboptimalt, men alla kompetenser återfinns sällan hos en och samma individ, och ett alternativ i form av en kirurg som minns filten men skippar såret är knappast önskvärt.

Det som stör mig är skammen. Rangordnandet, ett slags nedvärderande av omvårdnaden. Som om det mänskliga och omvårdande är en svaghet, en bugg i programmet, istället för en kompetens. Det borde vara självklart att istället känna tacksamhet över att någon kan sköta den rollen när man själv inte är kapabel, när man är upptagen med det medicinska.

Det gick bra för vår patient, den här gången. Åtminstone med den där sårinfektionen; hans övriga grundssjukdomar garanterar fler sjukhusvistelser inom en snar framtid.

Då hoppas jag att han blir väl omstoppad. Och att den som stoppar om honom möts av en välförtjänt respekt.