Ända sedan jag var ung medicine kandidat har jag tyckt om att baka. Framför allt matbröd. Det var från början helt improviserat och resultaten var väl inte helt lyckade men jag fick tillräcklig uppskattning för att fortsätta. En period bakade jag t o m professionellt, om uttrycket tillåts. Med hjälp av min minimala gasugn levererade jag varje vecka degiga filmjölkslimpor med bikarbonat som jäsmedel till en liten vegetarisk livsmedelsaffär som doftade rökelse.

Kära kollega, det är inte bara patienterna som blivit mer krävande med tiden. Sedan dess har jag bakat många olika brödsorter med betydligt bättre resultat. När jag blev trött på mitt gamla bröd, tog jag ofta ett intressant recept, åstadkom något nytt, men sedan satte förfallet in. Jag tyckte alltid att jag skulle modifiera receptet lite, med resultatet att det till slut i alla fall blev mitt gamla standardbröd. En illustration av det vetenskapliga fenomenet drift to the mean. Eller av att låta den beprövade erfarenheten ta över helt.

En god anledning till att pressa sig fram till disputation är alla presenter man får. Mina arbetskamrater som kände till mitt bakintresse gav mig en »avancerad kurs i surdegsbakning«. Jag skulle få tillbringa två dagar hos en mästerbagare vid ett välrenommerat bageri. Utmärkt, äntligen skulle jag få lära mig på riktigt. Visst hade jag länge tyckt att bröd bakat med surdeg når en nivå högre men jag hade aldrig prövat på det själv.

Nu skulle jag och de andra i gruppen – några var i begrepp att starta bageriverksamhet i mindre skala – få vistas i ett riktigt bageri, med degmaskiner, ugnar och stora säckar med mjöl. Förväntningarna kunde bara jämföras med anspänningen och ivern som du nog känner igen från första gången du fick träda in i en operationssal. Det här var ingen nybörjarkurs så av teori fick en halv dag räcka. Alltså fick jag klart för mig hur en riktig bagare gör.

Mästerbagaren spände blicken i oss och upprepade: viktigt är att ha en elektronisk våg, vätska och mjöl vägs, per gram, volym duger inte. Bra termometrar behövs för att mäta temperaturen i både luft och bröd. Timer måste man ha för olika moment, ibland kan det vara fråga om sekunder. Här fanns den skarpa gränsen mellan proffs och hemmabagare. Viktigt är också att föra loggbok; teori, hypoteser, experiment, falsifiering.

Sedan fick vi börja sätta våra degar, fem stycken av olika slag. Jag tog rygg på mästerbagaren som gick runt och förklarade.

Degen ska undersökas med alla sinnen. Inspektion; hur jäser den? Bubblar den och i så fall hur? Palpation; hur känns det när man drar med handen som en kratta igenom den? Auskultation; hur låter den när man stöter karet, hur doftar och smakar den; friskt? Kärvt? Ja, du känner igen metoderna från den första kliniska undervisningen.

Men det var något som störde mig. Och det var inte att bagaren stirrade in i en dator i stället för i patientens ögon, jag menar degen. Nej han gick och muttrade saker för sig själv medan att han prövade och värderade degarna. Plötsligt tog han en skopa nyponmjöl, eller var det kornmalt, och slängde i ett degkar. Så hojtade han, »kan nån öppna fönstret där borta!« och tog två nävar skurna fikon och kastade i ett annat tråg. Märkligt, som alla barn har jag lärt mig av min mamma att stänga dörrar och fönster, för »här står degen och jäser«, och sa han inte alldeles nyss att bra bröd handlar om noggrannhet?

Lite senare, när de goda bröden var fördelade och uppätna kom gemensamma nämnare mellan bakning och medicin för mig.

Ännu mer än varje bröd, är varje människa unik. När vi lär oss medicin måste vi precis som bagarlärlingen vara pedantiskt noggranna, följa checklistor, lägga våra kantiga raster över den levande människan. Vi måste efterfråga vad evidensen säger, den allmängiltiga kunskapen, för den aktuella diagnosen eller gruppen av fenomen. Men observera, detta är bara det första nödvändiga steget.

Precis som mästerbagaren som aldrig skulle bortse från sina sinnesintryck vid bedömning av en deg, gör läkaren sitt kliniska status. Därefter sker en tyst jämförelse med alla tidigare patienter hon undersökt. I kliniken kommer du att träffa på situationer där den erfarna läkaren eller sjuksköterskan slår ut med händerna åt din fråga hur de kan veta det ena eller andra (att det luktar en särskild sjukdom, att en patient dör alldeles snart). »Klinisk intuition«. Nej det är inte trams. De kloka besluten fattas när vi använder så stor del av nervsystemet som möjligt, med input från alla sinnen, vår lagrade erfarenhet inklusive emotionerna, logisk slutledningsförmåga, och syntesen av allt detta.

Med tiden kommer din beprövade erfarenhet av många skilda individer, ditt inhämtade kliniska kunnande, att göra det nödvändigt att ta mycken evidens »med en nypa salt«. Så bygg upp din erfarenhetskunskap, värdera evidensen. Var skeptisk till modets nycker, även då de är officiellt sanktionerade. Fatta självständiga beslut. Plötsligt en dag kommer du att stå och förklara för en kandidat vad läkekonst är. Och att vägen till nöjda patienter och gott bröd har många likheter.