Mitt bibliotek, som mest omfattar populärlitteratur, är under avveckling. En gradualavhandling, tryckt i Uppsala 1940, hör till de böcker jag längst ska behålla. Omständigheterna kring förvärvet av den fick, när det begav sig, en avgörande betydelse för mig.

Det hände sig vid tiden för min assistenttjänstgöring i kirurgi att jag sökte syrsättning i C W Scheeles och min hemstad Köping. Efter ett halvdussin år vid Karolinska institutet närmade sig målgång på Serafimerlasarettet med påföljande legitimering. Vid det laget hade jag ännu ingen specialistutbildning i sikte, och yrkesvalet som sådant var heller inte mitt eget. Eftersom familjens herrar varit jurister i flera generationer hade jag oreflekterat förutsatt att jag skulle slå in på samma bana som de. Inför gymnasiestudierna kom det därför som en överraskning när pappa häradshövdingen, som en gång tvingats skrinlägga sina planer på att läsa medicin, förklarade att jag måste ta ett helt och hållet självständigt beslut beträffande min framtida försörjning och att jag definitivt skulle bli läkare. Så var det beslutat, så fick det bli.

Jag blev placerad på mottagningen. De uppgifter jag tilldelades var kompetensanpassade, enklare ingrepp och rutinkontroller. Vid behov ställde den fasta personalen eller någon av de mer erfarna kollegerna upp med såväl råd som handfasta dåd. Allt flöt friktionsfritt.

Det var under så kallad obekväm arbetstid som Det Stora Problemet anmälde sig.

Assistanskåren – min backup – utgjordes av två veteraner, som bytte av varandra med en veckas mellanrum.

Om biträdande överläkaren Hullberg stod på schemat kunde man andas ut. Han var tålig och tillmötesgående och det hör till historien att jag en sen kväll strax före mitt Waterloo, medan han de facto var off duty, överutnyttjat hans hjälpsamhet genom att i ett brydsamt läge väcka honom och be om bistånd – en nödlösning som jag genast insåg omöjligen gick att tillgripa vid ytterligare ett tillfälle, hur kritisk situationen än var.

Med klinikchefen Redell förhöll det sig annorledes. Redan vid min installation fick jag veta att honom besvärade man inte, även om det formellt var hans skyldighet att vara tillgänglig för konsultationer eller aktiva insatser om något höll på att gå över styr. Man gjorde det bara inte, det var uteslutet. Vad konsekvensen skulle bli om man bröt mot denna oskrivna men tydligt uttalade regel specificerades inte. Handlade det om ett raserianfall? En satanisk bestraffning? En omedelbar förvisning till någon dyster plats öster om Västmanland?

Och där befann jag mig alltså som primärjour vid operationsbordet denna julinatt 1965, i full steril ornat men totalt ställd och förstummad. Framför mig en sövd fyraåring och till höger i hennes buk ett uppskuret hål som ideligen fyllts med blod hur jag än försökt stoppa det vitala – potentiellt letala – flödet.

Det var inte diagnostiken som fallerat. Illamåendet, febern, den typiskt lokaliserade palpationsömheten  – allt pekade i en enda riktning. Felet var mitt, jag som trott mig behärska tekniken efter att på egen hand tagit ett antal appendiciter – appar, som gängse jargong tillhöll oss att kalla dem. (I dag står samma förkortning för diverse nedladdade faciliteter i folks mobiler – tiderna förändras, ord får ny innebörd.)

Jag hade råkat åstadkomma ett läckage och tvingats inse min oförmåga att få bukt med det. Med högra pekfingertoppen tryckt mot botten av kaviteten sammanfattade jag min belägenhet:

Patienten måste till varje pris och omedelbart räddas. Jag kunde det inte och var samtidigt förhindrad att tillkalla behövlig expertis. Vad göra?

Med hjärtat i halsgropen tog jag till orda:

– Vem är det som… ?

– Redell, besvarade syster Britt min egentligen ganska onödiga fråga.

Varpå jag, knäsvag och kallsvettig och efter ett par evighetslånga sekunder, gav henne den lika givna som förlösande uppmaningen – att ringa honom. Det fick bära eller brista.

Medan vi väntade svor jag en dyr och helig ed. Kom bara flickan därifrån med livhanken i behåll lovade jag mig själv att aldrig mer – aldrig någonsin – röra en skalpell eller iföra mig munskydd och latexhandskar.

Att jag så småningom skulle söka professionell nödhamn inom psykiatrin, med alla dess speciella svårigheter och utmaningar, hade jag då inte den ringaste susning om. När mina dagars upphov fick höra det avrådde han mig skarpt. »Akta dig«, varnade han, »man kan bli sån.« Vi hade svaga nerver i släkten. Kombinationen av arv och miljö skulle mycket väl kunna…

Den tillkallade anlände efter ungefär en kvart, sköt mig åt sidan och löste det hela i en handvändning  – en deus ex machina, fast på beställning.

– Sy ihop, väste han åt mig och försvann.

Sedan det på morgonen meddelats att docenten önskade träffa mig finner jag dörren till hans expedition öppen. Han är en reslig, pensionsnära man med rykte om sig att vara religiös, i varje fall skulle han ha varit verksam vid en missionsstation i Afrika. I samband med våra tidigare möten har han uppträtt vänligt och tilltalat mig med du. Nu betraktar han mig allvarsamt och, till min förvåning, en smula generat.

På väggen hänger en assegaj av den typ varmed man lämpligen genomborrar misshagliga underläkarvikarier.

– Du ringde mig vid tvåtiden, påpekar han.

Att förneka faktum vore direkt korkat. Jag nickar och ska just inleda en längre, noga inövad ursäkt, när han åter yttrar sig.

– Det är lustigt, säger han. Jag har legat i beredskap under halva min tid här i Köping utan att någon anlitat mig. Ingen har kontaktat mig, inte en enda gång. Och i natt var det faktiskt riktigt trevligt att vara till lite nytta.

Tiotusentals onödigt nyktra timmar i avvaktan på en eventuell blixtutryckning med bil, tänkte jag efteråt. Och inför varje sänggående en kontroll av att telefonförbindelsen…

– När jag kom hem, fortsätter han, tyckte min hustru att jag föreföll ovanligt uppsluppen. Vem låg bakom detta, undrade hon. Den nyfikenheten kan vi kanske råda bot på om du har lust att komma till oss på middag. Vad sägs?

Nå, vilka lärdomar fanns att dra av det inträffade? Att jag diskvalificerat mig från att anträda den väg min räddare i nöden representerade, ett slags via Appia om man så vill, och fick acceptera den som oframkomlig – en återvändsgränd, en blindtarm? Javisst, men också att tillvaron inte sällan är förunderlig och oförutsägbar, att två synbarligen oförenliga personer plötsligt kan hamna i ömsesidig tacksamhetsskuld och att ett ursprungligen ogrundat antagande om en person, kanske vem som helst, lätt slår rot och cementeras som vanföreställning.

Vad min far tyckte var i allmänhet det rätta. Den blomsterbukett som jag på hans inrådan förärade värdinnan blev, som utlovat, väl mottagen. Jag hade underrättat honom om invitationen till paret Redell men försiktigtvis inte i detalj avslöjat bakgrunden till den. Varför oroa honom med att jag nyligen blivit frälst från ondo efter att dessförinnan så när och permanent ha skandaliserat mig och därmed i viss mån även de mina? Han fick gärna tro att jag i stället upptäckts som en naturbegåvning inom ett gebit där jag på sistone måste ha bländat min omgivning med enastående teoretiska kunskaper, gott omdöme och dittills oanade fingerfärdigheter, och att kalaset avsåg att kickstarta en lysande karriär.

Aftonen tillbringades under angenäma former. Vad vi åt eller pratade om har jag glömt, däremot inte det prydligt inslagna paket som låg vid min tallrik i matsalen. Det innehöll en häftad publikation – sedan dess ömt vårdad men skam till sägandes ouppsprättad – som var resultatet av min välgörares forskarmödor inför doktorsdisputationen i Uppsala 1940, mitt födelseår. Titeln löd »Operative anastomoses between biliary and gastro-intestinal tracts«. På försättsbladet stod en dedikation i mitt namn från författaren, Gunnar Redell.

Närhelst mina blickar faller på gåvan känner jag mig fortfarande, ännu efter snart ett halvt sekel, till lika delar förlägen och stolt.