För en seniorprofessor med tid att mata sparvarna i parken erbjuder Läkartidningens arbetsplatsannonser ingen särskilt aktuell läsning. Men när man skummar sidorna på väg till tidningens allra yttersta sida, där man kan se vilka kollegor som har skruvat ner skylten sedan sist, kan man inte undgå att notera vilken dramatisk förändring dessa platsannonser har genomgått. En gång i tiden var detta strikta besked med lönegradsplaceringar, arbetsvillkor och faktisk information. 

Numera är annonserna glättiga försök att förmå kollegor att välja just den eller den tjänsten. Men precis som tidningarnas dagssidor upptas av allt större fotografiytor börjar nu även platsannonserna befolkas med ansikten, vars relevans för faktainnehållet är synnerligen oklar. Söker man en laboratorie­läkare är det inte konstigt att man ser en bild av någon som mikroskoperar, donar med provrör eller pysslar med små barn med eller utan munskydd. Vill man betona bygdens fördelar är det inte orimligt – om än svårförståeligt – att Jokkmokk visar upp en bild av en snygg tjej, som nätt och jämnt lyckats ta sig upp på toppen av ett brant berg, och att Västerviks sjukhus visar ett rött äpple, en hamnvy och en sned tornspira på stadens sjukhus. 

Men allt oftare finns det bilder av glada, unga, friska kollegor eller modeller (?) utan någon egentlig koppling till annonsen. I Ljungby söker man överläkare i neurologi och visar två ungdomar, som knappast har nått denna seniorstatus och dessutom mest ser ut som reklamen för nya glasögon från Synsam. 

Landstinget i Östergötland har ett återkommande huvud i sina platsannonser som visar tre glada ungdomar och längst till höger en något butter herre som tittar åt ett helt annat håll. I bakgrunden syns en rätt överviktig individ i vit rock, vars koppling till tjänsten i bland annat onkologi är svårförståelig. Några sidor längre fram vill samma landsting ha en pediatriker och en kärlkirurg, men nu har man beskurit bilden så att den sura mannen längst till höger har kommit bort. Varför platsade han i onkologannonsen men inte i de två andra? I några fall förefaller det logiskt att man avbildar chefen eller verksamhetsledaren som glatt tittar in från bilden och ger ett förtroendeingivande intryck. Men när Lycksele letar efter en anestesiläkare med möjligheter till helikoptertjänstgöring visar man, halvt skuggat, en bild av en rundnätt man som uppger sig heta Mats, medan kontaktpersonen för annonsen och verksamhetschefen heter Bo.

Blekinge vill ha en överläkare i psykiatri och visar en bild av en solbränd herre i rutig skjorta på en segelbåt. Om det är han som är verksamhetschef går inte att utröna. I Skåne använder man genomgående samma annonshuvud, som visar fem kvinnor i sjukhuskläder, sannolikt på Centrallasarettets tak. Långt i bakgrunden står två dystra civilklädda individer och tittar åt ett annat håll. Blev de utan jobb – eller var de exempel på olämpliga arbetssökande? Är det jämlikheten man vill hylla genom att bara visa kvinnor i vitt? 

Praktikertjänst söker radiologer till Stockholm och visar bilder på två anonyma vitklädda personer i helfigur, vars koppling till verksamheten är fullkomligt oklar. De återkommer starkt beskurna i senare annonser– tog annonsbudgeten slut? I Örebro vill man ha en läkare på arbets- och miljömedicinska kliniken och visar en bild av tre individer i olika former av sjukhuskläder som att döma av fotot sysslar med återupplivning på en babydocka – sannolikt en ovanlig arbetsuppgift på den ifrågavarande kliniken. Företagshälsan Run­sten söker en läkare, eftersom deras doktor går i pension. Var företaget håller till framgår inte av annonsen, som däremot visar ryggen på en kvinna som står invid ett svallande hav i vit t-shirt med utsträckta dorsalflekterade händer. 

Läkarförbundets egna värvningsannonser visar glada ansikten i förgrunden, men om detta är fotomodeller eller kollegor får man ingen uppfattning om; några är oskarpa i bakgrunden och ska väl förmedla någon allmän positiv uppfattning om ungdomligheten i förbundet. 

I Jämtland vill man ha en hudöverläkare och visar följaktligen bilder av en kaffedrickande barfota man med avtagna stövlar bredvid ett vattendrag, en kvinna som har dragit upp en fisk och en ung dam bredvid en crosscykel med ett fjäll i bakgrunden. Fjällande eksem? Gottfries Clinic går allra längst och gör reklam för sin vård av fibromyalgi med en bild av ett tråkigt tomt väntrum. Akademiska sjukhuset i Uppsala brukar visa en bild av en blå och vit helikopter som flyger över Uppsala slott och domkyrkan. Man anar möjligen det gamla och nya sjukhuset i botten av bilden, men vad detta har att göra med att man ska rekrytera tre forskar-ST­-tjänster är oklart. Sahlgrenska vill ha en verksamhetschef inom neurologi och upplysningar lämnas av »Göran«, men bilden visar en glasögonprydd kvinna som rimligtvis inte kan heta så  …

I Jämtland letar man efter en ögonläkare och understryker detta önskemål genom att avbilda en solnedgång som Ragnarök över en fjällsjö, ett omoget hjortron och en dam i nattlinne som sitter bredvid en cykel på en brygga och badar tåspetsarna. När Region Skåne söker en överläkare i psykiatri avbildar man en civilklädd dam som sitter i en kafeteria med en rad oskarpa personer i bakgrunden. Det är rimligt att tro att det kan vara svårt att fokusera på arbetsuppgiften med den annonsen …

Åt detta kan man le, men kanske också förundras. Hur tänker de som sätter in annonserna och vad tror de att de potentiella arbetssökande egentligen vill veta? Trots allt så finns det ju rejäla bilder som visar den aktuella verksamheten, sjukhusentrén eller ansiktet på den namngivna person, som faktiskt hanterar anställningen. Har någon brytt sig om att undersöka huruvida hurtiga glassiga annonser förmår att rekrytera flera kandidater än de som är mera neutralt informativa?