Det är en stumfilm, allt som saknas är livepianisten. Och kanske är det tveksamt om någon skulle vilja göra en film där handlingen är inläggningen av en suprapubiskateter.

»Han hör lite dåligt«, sa sjuksköterskan om vår patient när vi kom för att träffa honom på avdelningen, urologjouren och jag. Det var inte sant. Han hör inte dåligt, han är nästan döv. Den enda gången han hör vad man säger är om man sätter munnen intill hans öra och skriker för allt vad man är värd.

Tyvärr är det svårt att göra det samtidigt som man för in en kateter till blåsan genom buken på någon. Så vi skriver lappar tillsammans, jag och min handledare, medan vi väntar på att patienten ska rullas ned till mottagningen där katetern ska sättas. Och även om jag en dag skulle glömma allt jag lärde mig på urologiplaceringen, kommer jag alltid att minnas de steg som ingår när man sätter en suprapubiskateter. Om man har suttit tillsammans och formulerat patientinformation i versaler på A4, då präntas informationen in i hjärnan. Framförallt som det blir min uppgift att hålla upp lapparna för vår patient. Det är ett märkligt ansvarstyngt uppdrag. Jag är den som står för hans trygghet. Som ska hjälpa honom att känna sig lika säker på vad vi gör med honom som om han kunnat höra vad vi sa.

»DET SKA INTE GÖRA ONT. SÄG TILL OM DET GÖR ONT, DÅ FÅR DU MER BEDÖVNING«, står det på en av lapparna. Den jag håller upp precis innan vi lägger ett snitt i huden.

Han läser, nickar, urologjouren lägger ett snitt. Patienten grimaserar, säger att det gör ont. Vi lägger mer bedövning. Processen upprepas några gånger.  Bedövningen tar, men inte tillräckligt. Genom att skrika i hans öra och lyssna till hans svar får vi fram att han vill låta oss fortsätta ändå. 

Det finns ingen lapp som tröstar när det gör ont, men jag har en hand. De sätter en kateter i hans urinblåsa och han kramar min hand, och jag kramar den tillbaka.

När allt man behöver är någon som håller en i handen, fungerar stumfilm utmärkt.

»Du var duktig«, vrålar sköterskan in i hans öra när allting väl är över.

Vår patient skakar på huvudet.

»Nej«, säger han, »det var ni som var duktiga.«

Med tanke på att vi just blivit tvungna att skära i någons hud utan adekvat bedövning, tror jag ingen av oss känner sig särskilt duktig. Men återigen blir det så tydligt: patienter kan acceptera att helt sanslösa saker händer med deras kroppar. Bara det finns någon där som anstränger sig för att förklara varför det händer. Och som bemöter deras smärta, deras oro, med respekt.

Då slutar filmen lyckligt.