Han sitter hopkrupen i ett hörn med ett ben invikt under sig, Berguven. Kroppen är strömlinjeformad, buskiga ögonbryn och ser ganska loj ut förutom de plirande ögonen som tar in allt som händer omkring honom utan att röra sig. Majestätiskt seglar han runt, hovrande över sitt revir, ingen – och inget – får honom att tappa fattningen.  Det brukar finnas en på alla kliniker, men oftast bara en. De verkar inte trivas i flock.

Jargongen är rak och lättsam, sällan politisk korrekt. »Hoppa upp på skärbrädan, så ska jag hämta en av knivdårarna«, säger han till den vettskrämda damen som snart ska få sin gallblåsa bortopererad. Ett ögonblick står situationen och väger, men de blå ögonen är varma och lugnet de förmedlar tinar upp patienten och avväpnar situationen. Skrattet är befriande och nervositeten lättar mot det bleka innertaket. Berguven undervisar helst inne, han vill själv göra. Men är ändå en utmärkt handledare på ett okonventionellt sätt. Han skapar en trygghet för sina medarbetare och sina adepter. Vingbredden tycks säga: gör ett försök, jag finns här för dig och din patient ifall ni behöver mig.  Det finns en glädje i hans arbete och en stolthet utan arrogans. Det är inte den kliniska skickligheten eller det kliniska kunnandet som särskiljer, andra flyger högre eller snabbare. Det är förmågan att klara upp varje situation som uppkommer – som en medicinens MacGyver.  Ibland med diplomati, alltid med viljekraft.
Jag har ställt till det för mig, och än allvarligare, för min patient: ett enkelt rutiningrepp har förvandlats till en livshotande situation för en tidigare helt frisk man. Lokalbedövningsmedlet som skulle verkat just lokalt har fått systemisk effekt och mannen krampar nu våldsamt. Larmet går och rummet fylls av operationspersonal. Berguven seglar in och när han känner doften av blod och fara lever han upp: överallt tycks han vara med lysande ögon och flinka händer. Han kanske är ämnad även för annat i livet, men detta tycks vara hans kall och ögonblick. Efter några minuter stabiliserar situationen sig och istället för att komma in till operation och sedan gå tillbaka till avdelningen får patienten följa med till intensiven för fortsatt behandling och övervakning. Berguven leder vägen, de fyra sökarna han för dagen bär hänger som ordnar på bröstet.    
Berguvarna är sällsynta och kommande generationer kommer inte att ha den vingbredd de nuvarande fått från att flyga högt och länge, över fält som ännu inte specialiserats. De borde vara fridlysta, i alla fall från att alltför tidigt skickas till något golfreservat. Vem gynnas av ett flygförbud vid 67, bara för att fjädrarna förlorat sin ungdomliga lyster? I en tid då allt fler läkare tycks tappa den kärlek som förde dem till yrket är Berguvens glädje och kapacitet en inspiration och en trygghet. Vi borde värna våra stora rovfåglar oavsett ålder. En inte så ödmjuk önskan, så här i högtidstider, är att få uppleva en liknande arbetsglädje efter ett långt arbetsliv.

När klockan har slagit fem lämnar Berguven sjukhuset och jag ser en man gå ut genom huvudingången. Klädd i golfarens fritidskläder liknar han mer Lille Fridolf än en stålman i blå kläder. Medresenärerna på fyrans buss skulle bara veta vad han ägnat dagen åt.