På planet utbryter tumult och oro, flygvärdinnorna springer om varandra. Syrgastuber hävs ut från ett skåp längst bak. Två rader bakom mig sitter en kraftigt solbränd man som hyperventilerar och svettas ymnigt. Jag meddelar en av flygvärdinnorna som rusar förbi att jag är »Doctor«. Det kanske beror på min sommarutstyrsel eller mina mörkmuskiga kinder, men flygvärdinnan tittar på mig och frågar för säkerhets skull: i medicin?

Syrgasen till tack eller inte, men det verkar lugna ned sig något. Efter ytterligare några minuters orolig flygning blir jag dock ändå ombedd att titta till medresenären. Mannen känner sig bättre men beskriver svettningar och skakningar efter det att han gick ombord. Hans fru håller ett stort glas rött framför sig och själv håller han lika hårt i syrgasmasken. Tidigare frisk, inga mediciner, inga allergier, aldrig varit med om något liknande förut. Det är svårt, och lite genant, att ta en anamnes bland medpassagerarna som illa döljer att de lyssnar på varje ord som sägs. 

Jag försöker att hålla samtalet så kort som möjligt. Samtidigt vill jag försäkra mig. Mannen har druckit i stort sett under hela sin semester, bara en vit dag har han givit sin kropp under den månadslånga vistelsen i Sydostasien. Senast drack han vodka tidigt på morgonen, men den är nu lika borta som sommarvärmen och receptorerna skriker ut sitt missnöje. Mannen är helt klart abstinent. Fast patienter har ju en obehaglig tendens att kunna lida av flera saker.  Att ordinera mer vodka känns svårt i nuläget, han mår fruktansvärt dåligt, men pulsen är under hundra och risken för delirium eller kramper låg. Syrgasen plockas bort och lugnande samtal inleds och det verkar hjälpa, i alla fall mot den yttre oron. Ibland blir det lätt att avvakta, helt enkelt därför att det inte finns någon annan möjlighet.

Men snart dyker en annan möjlighet upp från längst fram i planet: för första gången i mitt liv blir jag tillfrågad av flygkaptenen. Han undrar ifall vi kan fortsätta eller ifall han ska landa på någon närmare destination. Ansvaret svindlar; får verkligen jag bestämma? Och lika fort blir medaljens baksida synlig: med bestämmande följer också ansvar. Ett ansvar jag är osäker på ifall jag vill ha just där och då. Flygets förhållningssätt till just alkohol är för övrigt minst sagt komplicerat. Det finns nog få andra industrier där man först kör en säkerhetsgenomgång för att fem minuter senare påbörja alkoholservering. När vi slutligen landar vid vår ordinarie des­tination tackar den påtagligt lättade flygvärdinnan mig och räcker över en tax-free-­påse fylld med kanske det sista jag då har lust med.

Flygindustrin har varit en av pionjärerna inom säkerhetsarbete, och det tycks inte gå att hålla en presentation om patientsäkerhet utan att visa minst en powerpoint-bild på ett flygplan som lyfter, eller en pilot som tittar in i kameran med fast blick. Det är då märkligt, för att inte säga anmärkningsvärt, att flyget lämnar frågan om läkare ombord helt åt slumpen. Trots allt är medicinska akutfall ombord på flygplan ingen ovanlig situation; 44 000 sker årligen. Vi borde ha ett system för detta. Om Taxi Stockholm kan tillhandahålla en terapeut, kostnadsfritt, i Stockholms innerstad, borde väl SAS kunna identifiera tillgängliga läkare innan planet lyft? Exakt hur detta sy­stem ska se ut vet jag inte. Men det måste vara bättre att fastställa kompetenser och fördela ansvar när man så att säga står stadigt på marken än då det är kris och man svävar högt i det blå.

PS. Läs Christian Åkermarks utmärkta artikel i Läkartidningen nr 42/2014 »Läkarhjälp vid nödsituationer – viktigt att veta vad som gäller«.