Jag håller en tio centimeter lång nål mot kvinnans hals, så av fullt naturliga skäl blir det jag som pratar mest. Men innan nålen kom fram hade vi ett intressant samtal om åldrande, eller mer specifikt om vad som blir bättre med åren. Kvinnan är i behov av en central venkateter för att kunna få i sig näring och mediciner.  Det görs under lokalbedövningen och samtalet är för bådas vår skull. För mig är det ett rutiningrepp och samtalet är det som gör det intressant. För patienten är det en ny upplevelse; skrämmande och säkert obehaglig. Samtalet är kanske den bästa ångestdämparen som finns, även för en narkosläkare, i alla fall den med minst biverkningar.

Länge höll jag förnuftet som den främs­ta kandidaten; att livets surt förvärvade erfarenheter åtminstone skulle föra med sig ett ökat förstånd. Men när jag nu närmar mig livets statistiska medelålder ser jag dessvärre inga tecken till det. Och i ärlighetens namn ser jag inte många tecken bland människorna omkring mig heller. 

Patienten, som är en pensionerad gymnasielärare, tar upp tålamod som den egenskap som hon tycker faktiskt har blivit bättre med åren. Jag är inte övertygad. Som ung och oövervinnelig, med hela livet framför sig, skjuter man upp saker. Utbilda mig? Det hinner jag göra sen. Gifta mig? Nej, nej, än finns det tid för nya upplevelser och erfarenheter.  Och all den väntan som man får utstå i barn- och ungdomen: väntan på glass, på föräldrarnas uppmärksamhet, på en ny cykel, på en kyss. När man har allting framför sig kan man vara nonchalant med tiden. Fast på ålderns höst – när man än väljer att definiera att den infinner sig – kanske det just inte finns så mycket tid kvar, och man har inte alls något tålamod. 

I en studie som nyligen gjordes visade det sig att äldre personer var de som tidigast tröttnade på att vänta i telefonköer. Kroppen åldras väl och adekvat på de flesta. En del åldras fort, andra långsamt, men alla kroppar åldras. Med själen är det annorlunda. Den tycks åldras dåligt, hänger liksom inte med och ligger ofta både ett och två decennier efter kroppen.

Jag avslutar inläggningen av venkatetern och kvinnan går tillbaka till sin vårdavdelning, men förtroligheten från samtalet hänger kvar och i tanken återkommer jag till frågan: vad blir bättre med åren?

Några timmar senare är jag på intensiven och träffar där en ung patient som genomgått en mindre operation, men som har förlorat oväntat mycket blod och därför vårdas på intensiven. Situationen är nu stabil och han kommer att kunna skrivas ut om några timmar. Han blir märkbart berörd, för i hans tankevärd kunde inget gå fel, och att han svävade i verklig fara var inte något som han kunnat föreställa sig före operationen.

Efter samtalet med den unge mannen slår det mig tydligt: förväntningar blir man bättre på. Efter ett långt liv lär man sig att ha rimliga förväntningar. Här finns det något för vården att ta fasta på och det är att skapa och bearbeta dessa förväntningar. Ibland är det lätt och tacksamt. Vem vill inte kunna säga till en patient att ingreppet är enkelt, med få risker och att patienten kan förvänta sig fullständig återhämtning?

Men för det mesta är det inte så. Det finns förväntade komplikationer, det gör ont, ibland ordentligt ont, och allt som oftast blir resultatet inte lika bra som naturen en gång skapat oss. 

När den 85-åriga svårt hjärtsjuka kvinnan söker på akuten för andnöd, vilka är hennes förväntningar? Vilka är hennes läkares? 

Förväntningar och farhågor borde både läkare och patienter prata mer om. Det är betydligt större sannolikhet att förväntningarna besannas om de uttalas.