Det är en kö som sträcker sig flera hundra meter fram till sjukhuset. Det har stasat bakåt och även den alternativa vägen runt Karolinska universitetssjukhuset är blockerad. 

Bilar, bussar och lastbilar bildar ett pärlhalsband och ingen kommer fram. Duggregnet till trots har jag valt att cykla och kan nu passera hela kön och ser frustrationen genom vindrutorna som ett Norénskt drama utspritt över hundratals bilar. Förarna och passagerarna ser ut som om tidstjuvarna tagit dem. Förvånansvärt få tycks ha resignerat i ett inre lugn, utan det är en påtaglig frustration som råder i den magnifika konvojen. 

Väl inne bakom glasportarna i huvudentrén råder en förrädisk stillhet. Förrädisk därför att här borde bubbla av aktivitet, men operationssalarna gapar tomma – operatörerna sitter svettiga i sina bilar och trummar med tummarna på ratten utanför sjukhuset och kan varken åka fram eller tillbaka.

Det är en enda trafikbom till ett parkeringsgarage som är orsaken. Ingen vet varför, i alla fall ingen där och då. Den har helt enkelt slutat att fungera, och när den låser sig i stängt läge bildas det fort köer utanför, särskilt mellan klockan sju och åtta på morgonen då de flesta i personalen börjar arbeta. Belastningen på garaget är stor just då. Sveriges största sjukhus och en av Stockholms största arbetsgivare är helt blockerat till följd av att en bom bestämt sig för att nu får det vara nog.

Det är lätt att tappa humöret, vilket de flesta i de stillstående bilarna säkert gjort, och förbanna det kommersiella parkeringsbolaget som driver verksamheten, vilket de flesta säkert också gjort. Även patienterna hindras naturligtvis att komma fram till sjukhuset. Mycket hade de förväntat sig av dagen, men knappast att bli stående några hundra meter från destinationen. Det tar nästan en timme att få trafiken att flyta, och sjukhuset börjar snurra snabbare igen, men det tar sin goda tid innan musiken är i full gång.

»Så här får det verkligen inte gå till«, hörs så ofta när det handlar om just vården. Denna slagsäck för allt och alla. Det är lätt att kritisera vården och att illustrera kritiken med det ena eller andra absurda fallet; jag gör det själv ofta. Betydligt svårare är det att finna konstruktiva lösningar och, faktiskt, ödmjukhet. För oavsett vilket system som är allmänrådande så har det brister och begränsningar. Det är kanske inte lätt, men i alla fall överskådligt att organisera en enhet. Men en enhet som ska samarbeta med ett hundratal andra kring en tjänst som bara är delvis standardiserad, och kring en individ som är alltigenom unik, är naturligtvis mycket svårare, för att inte säga omöjlig. 

Ett idealiskt sjukvårdssystem är en utopi, precis som ett idealiskt statsskick. För att göra illa värre är vi dessutom ett litet folk, utspridda över ett stort land. I det stora sjukhusets värld finns det tusentals saker som kan gå fel, men det är något – eller oftast någon – som förhindrar det.

Tanken på bommen återkommer när jag senare på dagen går genom en av de långa kulvertarna som löper under sjukhuset. Det är som att befinna sig på en gigantisk, men åldrad, rymdstation. Överallt kablar, rör, installationer, hissar, luckor. Och människor. Dygnets alla timmar, alla dagar om året sjuder sjukhuset. Ibland mer högintensivt, ibland dovt, men där finns alltid liv och rörelse. Det är inte sant att pengar aldrig sover för det är vården som aldrig, aldrig slutar. Bommarna till trots.