En arbetsvecka går jag till jobbet däckad av virus. Det är höst och kollegorna har varit sjukskrivna i omgångar. Den enhet jag arbetar på är så liten att den inte tål att två läkare är sjukskrivna samtidigt, så jag äter ibuprofen och försöker hålla mig borta från patienter. Tack vare kapabla underläkare kan jag arbeta »bakom kulisserna« men jag är fullständigt slut när jag kommer hem om kvällarna.

Efter middagen faller jag ner i soffan bredvid den tioårige sonen och tittar på veterinärprogram. Det finns hur många som helst. Nästan varje kväll i veckan kan man se husdjur, vilda djur, djurparksdjur, påkörda kråkor som hämtas av viltvårdare. Oftast visas veterinärens vardag upp: katten Misse ska vaccineras. Hunden Leila har ett besvärligt eksem. Tioåringen har listat ut vilken bakgrundsmusik som hör ihop med respektive åtgärd – när dova toner mullrar sorgset vänder han sig mot mig och säger »Mamma, nu blir det avlivning«.

Varför tittar jag på detta? Det är väl så att den ofrånkomliga jämförelsen med läkaryrket väcker intresse. Sedan tänker jag på det juridiska efterspel som präglat motsvarande serier där människor filmats i vårdmiljöer. Vi värnar hårt sekretess och individens rätt till integritet i medicinska sammanhang och är livrädda att visa upp patienter i en situation där de är utlämnade och sårbara. I djurens värld verkar det dock vara okontroversiellt. Både djur och djurägare filmas på ett, emellanåt, ganska naket sätt och det verkar inte leda till samma upprördhet som när det gäller människor i sjukvård.

En förtvivlad man ringer någon form av jourtelefon därför att hans husdjur har skadat sig. Mannen gråter ohämmat när hans gnagare förs in på veterinärkliniken och man får veta att han haft detta djur i över tio år. Medan gråt och snor rinner berättar han om djuret och hur det beter sig, vilken mat det älskar och hur det brukar hälsa när mannen kommer hem om dagarna. Sett med doktorns blick så kan slutsatser dras och det är inte ens säkert att man behöver en klinisk blick för att göra samma bedömning som jag.

Vad händer? In kommer en kvinnlig veterinär. Med kvittrig röst pratar hon på medan hon undersöker djuret och jag tycker att hon nästintill pratar babyspråk med den stora ledsna mannen. När det är dags för domen säger hon att antingen så kan den skadade kroppsdelen opereras bort eller så är det »dags att tänka på chinchillahimlen«. Dov, mullrande musik, närgångna bilder på en gråtande man. Sedan får man se hela avlivningsprocessen när veterinären pratar animerat om vilka sprutor som ges och varför (»den här stora ger jag rätt in i magen«) medan mannen är i en helt annan värld och konsumeras av sorgen över sitt djur.

Jag blir ofantligt provocerad. Kan nästan inte sova den kvällen. Alla ledsna människor vars händer jag hållit under 20 år som läkare passerar revy. Jag tänker på det som är medfött och det som är förvärvat. Medfött tror jag det är att kunna tolerera människors känslor, även när de är extrema. Har man svårt för det så kommer man nog automatiskt att välja en specialitet där känsloyttringar är sparsamma. Vad man förvärvar under år av arbete är insikten om när man ska hålla tyst och säga så litet som möjligt. Sitta still. Uthärda. Ge den ledsna människan utrymme medan man själv tar så litet plats det bara går.

I flera dagar tänker jag på chinchillahimlen. På brytpunktssamtal, på respekt och omtanke. På förmåga att läsa människor och uppfatta viktiga signaler. Och hur märkligt det är att så litet sägs under kommunikationskurser om värdet av att faktiskt säga inget alls.