Det var en gång en sjukhusklinik som inte kunde rekrytera underläkare. Problemet diskuterades på ett morgonmöte, så länge att ronden blev försenad. Det var ett mysterium, påstod en överläkare. Ja, rent obegripligt, hävdade en annan. Underläkarna nickade med, men framförde inga egna synpunkter. Kanske borde man ta in en psykolog, föreslog en tredje överläkare, någon som kunde analysera arbetsplatsen och förklara varför ingen ville arbeta här. 

Underläkarna vid mötesbordet smuttade på sitt kaffe och nickade med och vågade fortfarande inte yppa en enda egen åsikt. Och längs väggen – som ambitiösa men förskrämda flugor – satt en rad med läkarkandidater. De läste sin nionde termin. Om några månader skulle de gå ut på sitt första underläkarvikariat, om ett år skulle de ta examen. De hade ingen plats vid mötesbordet – och definitivt ingen plats i diskussionerna.

Kanske hade man kunnat spara in kostnaden ­för psykologen genom att fråga dem det faktiskt gällde.

Man lär sig många saker som läkarkandidat. Saker som aldrig kommer på en tenta. Arbetsplatspsykologi är en av dem. Det gör något med en att i tre års tid lotsas mellan kliniker. Att alltid vara ny, att alltid kunna minst, att aldrig stanna längre tid än en månad. Gör något med en att ständigt vara klämd mellan olika gruppers intressen. Bland läkarna är man lägst i hierarkin – för man kan ju egentligen ingenting. Men inför övriga yrkesgrupper på avdelningen får man stå ansvarig för läkargruppens beslut, goda som dåliga. Vid vissa tidpunkter är man ju det närmsta man kan komma en läkare på avdelningen, så fort ronden är över. Att stå pall för den pressen kan knäcka den bästa lika hårt som vilket tentaplugg som helst. Men man lär sig att känna av arbetsgrupper, arbetsplatser, man lär sig vad som sitter i väggarna.

Och om det är något jag har insett efter alla dessa kliniker som seglat förbi under åren så är det detta: precis som en kedja inte är starkare än den svagaste länken är en arbetsplats inte bättre än hur man behandlar dem som står längst ned i hierarkin. 

På kliniker där man tar hand om sina kandidater är man oftast vänligare mot sina patienter. Om vi ses som besvärliga ses patienterna ofta likadant. Och när vi blir färdiga läkare har vi, till skillnad från våra patienter, ett verkligt val. 

Till de kliniker som behandlar oss illa återvänder vi aldrig. Men det gäller också omvänt: vi minns de där små gesterna. Vi minns fem minuter extra för att förklara en röntgenbild. Vi minns att bli bjudna på kaffe. Vi minns handledarna som lär sig våra namn.

Det är inte lätt att vara läkare. Det finns alltid något man borde ha gjort mer, och bättre. Det finns alltid resurser som drogs ned, besökstider som blev kortare, och kandidater som blev fler. Och ständigt ska man vara något slags representant – för sjukvården, för sin yrkesgrupp, för sin specialitet och klinik. Men faktum är att ingen rekryteringskampanj slår kraften hos en kliniker som brinner för sitt yrke, och för att lära ut det.

Orka vara den läkaren.