När jag skrev min avhandling så kom ett av mina arbeten att handla om ensamhet. Om hur en patients utsatthet och bristande sociala nätverk kan påverka cancerbehandling. Min hypotes var att doktorn omedvetet blir mer återhållsam med cytostatika när patienten är ensam eftersom det är svårare att klara av toxisk behandling på egen hand. När jag träffar Hilding tänker jag på den artikeln.

Hilding har varit snickare. Han är charmig, extrovert och mycket ensam. När frugan dog så rasade allt. De hade levt i symbios, och när hon försvann fanns inget annat kvar. Inga barn, inga vänner. Hilding lider av tystnaden, att ingen skojar med honom. Våra sköterskor försöker kompensera: när han kommer till mottagningen så bjuder de på kaffe, pratar och skämtar. Kramar delas ut när han ska gå. Av förklarliga skäl är det veckans, eller kanske månadens, höjdpunkt att få visa upp sina tumörer på onkologmottagningen.

Cancerbehandlingen i sig går inte särskilt bra. All standardbehandling är prövad, sjukdomen motståndskraftig. Någon kollega provar experimentella cytostatika och då håller det på att gå riktigt illa. Hilding tappar all ork, ramlar hemma. Han ömsar hud som en reptil och tappar alla sina naglar. Efter flera dagar i ett förvirrat tillstånd lyckas han ta en taxi till en hudklinik där han söker hjälp. Hudläkarna ringer oss och beskriver att Hilding är intorkad, elektrolytmässigt derangerad, förvirrad och, delvis, hudlös. Han blir inlagd för att få hjälp med biverkningarna.

När han och jag ses igen föreslår jag att vi ska lägga ner behandlingarna och låta cancern vara. »Vi kan hjälpa dig med alla besvärliga symtom«, säger jag, »men vi rår inte på själva cancern, och du höll nästan på att dö av biverkningarna.« Hilding håller med. Vi planerar för palliativa kontroller. Innan han går får han kaffe och kramar.

Sedan kommer en ganska bra tid. När biverkningarna lagt sig mår han skapligt, orkar besöka en bowling­bana där han spelat tidigare i livet. Han är för svag för att spela men han får sig en pratstund med personalen som jobbar där. När han kommer till mig så pratar vi om bowling och om döden. Hilding är rädd för hur det ska gå för honom, hur slutet ska bli. Jag berättar att man kan få komma till ett hospice om man inte vill vara ensam, och den tanken gillar han. Han börjar göra grundlig research, ringer runt till flera palliativa enheter och ber att få komma på studiebesök. När han kommer åter till mottagningen berättar han för mig vilken han fastnat för. Jag lovar att skriva remiss dit när det blir dags.

Sedan blir han sämre. Illamåendet är plågsamt. Smärtan i bröstkorgen trycker och bränner. Hilding är mycket renlig och lider av att han inte orkar städa som han gjort förut. Biståndsbedömare finns inte i hans vokabulär och han vet inte vart han ska vända sig för att få hjälp. I stället spar han krafterna till det allra viktigaste: toaletten. »Den måste vara glänsande ren. För vem vill kräkas i en ofräsch toalett?«. När han inte hinner sträckan mellan sängen och toaletten så kräks han i en balja han placerat ut längs vägen.

Sista gången vi ses så skriver jag den där remissen. Jag smickrar kollegorna på hospicet med berättelsen om hur de är särskilt utvalda av Hilding. Jag ber om prioritering med tanke på hans sociala situation. Sedan kramas vi. Denna gång är han för sjuk för kaffe. Systrarna följer honom hela vägen ut från mottagningen och ner i taxin.