Mannen har händerna fulla med plastkassar och muttrar för sig själv när han följer efter mig in på mottagningsrummet. Papperet han räcker fram är dock inte den förväntade hälsodeklarationen, utan ett intyg från en tidigare arbetsgivare. Det är daterat för trettio år sedan.
»Hm, vad är det här då?«
»Det ser du väl!« fräser mannen förnärmat. »Men det var innan Försvarsmaktens agenter tog över alltihop.«
Jag försöker styra över samtalet till morgondagens planerade ingrepp, men innan jag avslutat meningen har mannen lagt en hög med svartvita fotografier framför mig.
»I vittnesbåset! Sådan fräckhet!« Han sitter långt fram på stolssitsen. »Att de tog dem ifrån mig – och sen bryter de sig in för att stjäla något nytt.«
Den här inskrivningen går definitivt inte som jag hade tänkt mig. En snabb titt i gamla journaler, medan patienten pratar vidare om den tjuvaktiga poliskåren, avslöjar att patienten har en känd psykossjukdom. Men nu måste han väl vara sämre än vanligt? Någon operation kan det åtminstone inte bli tal om.
»Var snäll och vänta här, säger jag och reser mig. Du ska få tala med en annan doktor också.«
Under tiden som den hastigt ditringda psykiatriska konsulten bedömer patienten, samråder jag med planerad operatör. Om patienten inte vill ta emot psykiatrins hjälp, vad gör vi då? Ingreppet är inte imperativt och kan gott anstå. Men patienten är angelägen om att få genomgå operationen, och även om han inte beter sig helt adekvat så är han varken hotfull eller våldsam.
Jag ringer klinikens trotjänare till narkosläkare, P, som är känd för att villigt söva allt som rör sig. Vanligtvis, när jag skickar upp dementa patienter med tresiffrig ålder och flersidig medicinlista och frågar honom om de går att söva, brukar han svara att det absolut går att söva dem och förhoppningsvis även att väcka dem. Nu förklarar jag vad det rör sig om i dag.
»Nej tack,« säger P vänligt, som om jag erbjudit honom en kopp te, och jag har tillräckligt stor respekt för hans erfarenhet för att begripa att saken därmed är färdigdiskuterad.
Psykiatern kommer ut ur mottagningsrummet och meddelar oss att patienten lider av en känd schizofreni, befinner sig i sitt habitualtillstånd, vägrar medicinering, men inte är vårdintygsmässig. Tack för remissen och lycka till.
Min kollega och jag tittar på varandra. Nu då?
»Det är ett litet ingrepp,« säger min kollega. »Vi kan göra det i lokalbedövning.«
Det går aldrig, tänker jag, är kollegan från vettet? Men patienten, något irriterad efter extensiv utfrågning, går villigt upp till avdelningen, och vi går hem och hoppas på det bästa.
På cykeln hem tänker jag på min farmor, som dog i förtid i en somatisk åkomma. Jag önskar innerligt att vårdpersonalen gav henne både vänlig och adekvat vård, trots att hon pratade så oavbrutet och intensivt om den döda grannen som spökade för henne utanför fönstret.
Studier visar att individer med psykisk sjukdom får sämre somatisk vård. Det är tragiskt, och samtidigt förstår jag hur det går till. Som all annan sorts diskriminering sker det förstås inte för att vårdpersonal är ondsint, utan för att vi inte förstår oss på det som är annorlunda, det som är obekant. Det skrämmer oss.
Att ta hand om patienter med psykisk sjukdom kräver tid och eftertanke, men inte mer än mannen i rummet intill som har två sorters antikoagulantia och ramlar varje gång han kliver ur sängen. Omsorgen om patienter kommer alltid att behöva vara individanpassad.
Nästa morgon kommer jag till sjukhuset med viss bävan – helt i onödan. Patienten har visat sina medhavda fotografier och intyg för alla på avdelningen, men han har inte ställt till med något egentligt besvär. Vid lunch är han färdigopererad, i lokalbedövning, och skrivs hem.
En lättnadens suck, och samtidigt – skam. Vi lyckades hjälpa honom med hans kroppsliga vårdbehov, men det var sannerligen inte min förtjänst. När något skrämmande och obekant kom i min väg så tänkte jag »det går aldrig« i stället för »hur kan vi lösa det här«?
Nästa gång tänker jag annorlunda.
