Bästa Framtida Kollegor, jag skulle vilja berätta för er om en händelse jag varit med om. Trots att händelser som denna drabbat mig oräkneliga gånger förut, så kan jag inte få den ur huvudet. Därför måste jag berätta om den.
Jag är läkarstuderande och arbetade i somras som undersköterska på en vårdavdelning. Jag och en klasskompis till mig fick båda jobb på samma avdelning, och det var första gången som någon av oss arbetade på ett sjukhus. Vi hade tidigare jämförbara erfarenheter av vårdyrket och hade klarat alla tentor med godkända betyg. Det fanns ingen anledning till att någon av oss skulle vara bättre lämpad än den andra att svara på frågorna som uppkom på jobbet. Ändå var det till min klasskompis som kollegorna vände sig med sina medicinska frågor denna sommar, trots att jag stod precis bredvid.
»Vad tror du om det här EKG:t då?« frågade en sjuksköterska och viftade med en rytmremsa.
Där stod jag, medan rytmremsan räcktes över till min klasskompis bredvid mig. Jag tittade på sjuksköterskan. Jag tittade på min klasskompis. Ingen tittade på mig.
»Får jag också se?« sa jag med irritation i rösten efter att ännu en gång inte blivit tillfrågad.
»Det är bara några SVES«, sa min klasskompis och räckte över rytmremsan till mig. Jag tittade på den, men kunde inte förmå mig att analysera den. Jag bara stod där och försökte återfå luften som på något vis sluppit ur mig. Inom mig stormade plötsligt känslor av frustration, ilska, skam, tvivel, förödmjukelse och besvikelse.
»Jag tar kaffe nu«, var allt jag sa medan jag räckte över remsan till sjuksköterskan igen.
Jag är kvinna. Min klasskompis är man.
Där satt jag, i fikarummets soffa med mitt kaffe. Jag kände mig besviken på mitt sätt att hantera situationen. Varför sa jag inte ifrån? Varför var allt jag kunde säga »Får jag också se«?
Det var där i fikarummets soffa som jag insåg vilken kraft dessa situationer har i sin förminskande effekt. Luften går ur en. Där och då förstod jag på allvar hur det kommer att kännas att tvingas slita mer än mina manliga klasskompisar för att bli tillfrågad och lyssnad på. Jag kommer att tvingas slita mer än mina manliga klasskompisar för att få mina patienters och kollegors förtroende och tilltro till min förmåga. Jag kommer att tvingas slita för att behandlas utifrån min kompetens och inte utifrån mitt kön – till skillnad från mina manliga klasskompisar.
Detta kan tyckas vara en alldaglig händelse, men det är trots allt alldagliga händelser som utgör majoriteten av vardagen. Vid detta tillfälle gav jag upp min naiva tanke om att jag åtminstone skulle ta mig igenom vardagen utan att låta min tilltro till min egen förmåga påverkas av den särbehandling som mitt kön medför. Där och då tvivlade jag nämligen på min egen förmåga och kompetens. Jag lät mig förminskas bredvid min manliga kollega. Därför kan jag inte få denna händelse ur huvudet.
Med denna text vill jag be er, mina framtida kollegor, om att behandla mig, mina framtida kvinnliga kollegor och förstås era nuvarande kvinnliga kollegor utifrån vår kompetens. Jag är rädd för att vi kommer att slita ut oss annars, och ytterligare öka sjukfrånvaron bland unga kvinnliga läkare, eftersom vi gång efter gång måste kravla oss upp från sjukhuskorridorens golv efter att ha blivit överkörda.
Tack på förhand.
