Jag var och lyssnade på en disputation i radiologi. Imponerande. Doktoranden, glad och stilig, välkomnade sina gäster på tre olika språk. Avhandlingen var kliniskt relevant och välutförd. Opponenten var respektfull och nyfiken och bjöd publiken på en pedagogisk stund av högsta kvalitet. Snittarna var goda, stämningen på topp. Efteråt tänkte jag hur smidigt det är att viss röntgenforskning kan utföras på fantomer. Fantomen, en konstgjord kropp i gjuten plast, tackar alltid ja till studiedeltagande och tar ingen skada av vårt laborerande. Tåligt lägger sig fantomen på britsen och låter sig strålas så länge forskningsintresset finns. För om det är något en radiolog vet så är det att mer strålning ger mer information. Frågan är: till vilken nytta?
Senare på lungröntgenrond lyssnar jag förtvivlad till följande meningsutbyte. En av våra bästa kliniker presenterar sin patient. Engagerad och vass, hon är känd för att kämpa för sina patienter i alla lägen. Det rör sig om en lungförändring med potential att utvecklas till cancer men som i nuläget inte uppfyller kriterier varken för operation eller täta kontroller.
– När den här sortens förändring – fast större – tas bort på operation så är det alltid cancer, säger hon.
– Håller med, säger radiologen, om den är större.
– Röntgenkontroll om tre månader, ordinerar hon.
– Enligt den internationella Fleischner-klassifikationen ska den röntgas först om ett år, kontrar radiologen.
– Vi hade en patient där vi väntade ett år, han kom tillbaka med en stor tumör och metastaser och dog. Vi säger tre månader.
Två kolleger, två verkligheter. En duktig doktor med en döende patient i minnet står mot en torr radiologisk klassifikation. Emotionellt laddade anekdoter väger tungt även i någonting så sakligt som uppföljning av små prickar i lungorna. Själv måste jag försöka minnas smaken på disputationens snittar för att påminna mig om vetenskapens värde. Det är klart att vi kan röntga igen om tre månader – någon gång kommer man att rädda en patient – men åtgärden tar resurser från andra undersökningar. Ibland känns det bättre att minska tiden till nästa kontroll men priset för sjukvård som helhet blir till slut stor då samma sak händer med nästa patient, och nästa, och nästa. Senare den sommaren drabbades samma lungläkares patienter av utfallet av uppföljningsmanin: det fanns inte tillräckligt med röntgensköterskor semestertid för att utföra både rutin-DT-kontroller och de tidskrävande DT-ledda lungpunktioner som är nödvändiga för utredning av förändringar med starkt misstänkt tumörutseende. Punktionerna ställdes in. Cancerdiagnoser fördröjdes.
Som läkare är vi alla vetenskapsmän men visst är det mycket lättare att hårdra vetenskap när det gäller en fantom än att göra det när det gäller patienter av kött och blod. Bakom den kliniska frontlinjen ser dock konsultspecialiteter som radiologer ett enormt patientflöde, vilket ger ett annat perspektiv på prioriteringar inom sjukvården. Men våra evidensbaserade råd står sig ibland slätt mot hjärtskärande vittnesmål från sjukhusgolvet.
