»Blodgas?«, säger patienten med en grimas. »Det har de gjort på mig förut, det gjorde förbannat ont. Jag vill att den riktige läkaren gör det.«

»Den riktige läkaren« är bara några år äldre än jag. Han jobbar på en avdelning som lassar på honom mer ansvar än han är redo för. Knappt hinner man ta examen, så ska man handleda någon annan. Det är första gången han träffar patienten. Jag, däremot, gör min andra vecka på en avdelning med så få vårdplatser att det snart finns fler läkarkandidater än patienter. Jag kan denna patient utan och innan eftersom han är den enda jag blivit tilldelad. Varenda journal­anteckning, vartenda förbryllande labbprov.

Min patient, min blodgas att ta.

Om det nu inte vore för denna detalj. Att patienten vill något annat.

»Den riktige läkaren« har ett pressat skratt han brister ut i när han blir stressad. Han pressar fram det nu.

»Ulrika är ju duktig«, säger han. Famlar efter en pondus han inte har. »Det går ju bra det här.«

Jag ser att patienten inte köper det. Vi ser det nog båda två, för »den riktige läkaren« skrattar igen. Sedan säger han åt mig att sticka. Och jag spritar av, siktar, sticker – och det kommer inget blod.

»Där ser du«, sa patienten. »Jag sa ju att en riktig läkare skulle göra det.«

Jag säger ingenting. 

Men när jag går därifrån händer något med mig. Jag blir arg. På pojkvaskern till läkare som knappt tagit en blodgas innan han började jobba. På patienten som jag handlagt i en veckas tid och som ändå tror mer på en främlings kompetens än på min. Men mest är det en oförklarlig ilska. Den är inte i paritet med vad som just har hänt. Den dröjer kvar under dagen, den är som ett mörkt täcke som kramar kring kroppen och inte går att skaka av sig.

Till slut, efter flera timmar, slår det mig: det är ju inte ilska jag känner.

Det är skam.

För att jag, som kan min patient utan och innan – jag, om någon, borde veta. Hur överraskande den här sjukhusvistelsen kom för honom. Hur desperat han längtat hem. Hur många blodgaser som redan tagits. Besvikelsen när värdena aldrig blir bättre. 

Här är skammen över att ha fokuserat så på min egen önskan om kompetens att jag missat min patients önskan att känna sig trygg. Skammen över att ha förväxlat våra roller, glömt bort vem som har rättigheter och vem som har skyldigheter. Han har rätten till en god vård, men ingen skyldighet att erbjuda sina blodkärl till kandidater som betalning. Det spelar ingen roll om jag så vet vartenda prov som tagits på honom eller skrivit varenda konsultremiss. Faktum kvarstår: jag valde att bli student, men han har aldrig valt att bli patient.

Det var ju bara en blodgas. Men skammen, den ger sig inte. För i skammen står blodgasen för något större. En patient bad mig att låta bli att göra något, och jag fortsatte. Det var ju den sortens läkare jag aldrig tänkte att jag skulle bli. Den som glömde bort hur det är att vara den där andra, den som aldrig fick välja.

Så dagen därpå gör jag det enda rätta.

Jag ber patienten om ursäkt.

För det är vad riktiga läkare gör.