Ran Bronstein ger intryck av att vara en man som vet vad han talar om. Han är ingenjör och har den där exaktheten i såväl handslag som ton som vissa ingenjörer besitter.  Han är vd för företaget Simbionix, och vi träffas i hans kontor som är beläget i Airport City utanför Tel Aviv, en före detta öken som nu bubblar av entreprenörskap och informationsteknologi. Precis som resten av Mellanöstern blandas här en mängd olika kulturer och traditioner: här finns IT-företag, militär, spel och, naturligtvis, sjukvård. Simbionix utvecklar programvara för »virtual reality«-simulering av operationer, det vill säga avancerade program för att öva sig på operationsmetoder i simulatormiljö.

Ran Bronstein uppskattar att marknaden i nuläget skulle behöva 20 000–30 000 simuleringssystem världen över bara för att täcka dagens behov inom sjukvården. Som alla jämför han med flygindustrin där man har simulerat i över trettio år.  Han berättar om den revolution som branschen genomgått, och om den som komma skall. Genom simulering kan man nu öva sig, inte bara på den allmänna operationsmetoden eller på specifika moment. Bronsteins företag har tagit fram en modell för att öva sig på individuella patienter som ska genomgå operationer. Patientens egna röntgenbilder matas in i ett dataprogram, och kirurgen kan därefter bekanta sig med fallet och pröva olika angreppspunkter, allt i en simulerad miljö. När operationen sedan sker i verkligheten uppkommer en igenkänningseffekt.

Några veckor tidigare var jag med på en operation som åtgärdade en njurtumör som vuxit över vena cava, den stora hålvenen. Tre kirurger och två operationssjuksköterskor stod i såret. Venösa blödningar är fruktade, och vi övervakade och kontrollerade patienten fullständigt, vi monitorerade och kategoriserade allt som gick, så det var slangar och apparater överallt. Men varken jag eller någon annan i teamet hade ägnat ens fem minuter åt eller lagt ner ens fem kronor på att faktiskt öva. Tillsammans hade vi naturligtvis åtskilliga decennier av samlad erfarenhet, men inför just detta fall var vi alla nya. Kanske ännu märkligare var att vi inte alls pratat ihop oss, annat än den obligatoriska »time-outen«. Enligt checklistan hade detta team aldrig tidigare varit samlat, och skulle aldrig samlas igen. Vi räknade kallt med att de komplikationer som skulle kunna uppstå, dem skulle vi tackla under resans gång.

I Ran Bronsteins framtid förbereder sig kirurger, narkos- och operationspersonal på operationer. Om det är ett komplicerat fall, så tar man reda på det i förväg och förbereder sig därefter. Någon kommer säkert att invända och säga att det blir för dyrt, men då har man inte räknat på hur mycket felen kostar. Både i direkta merkostnader för vården och framför allt i priset som patienten får betala.

Genom att bemästra de vanligaste situationerna förbereder vi oss för det ovanliga. Genom att öva hela scenarion upptäcks detaljer under övning; hur fungerar märkningen av läkemedel i akuta situationer? Vad får de hängande sladdarna från taket för inverkan när man ska flytta patienten fort? Vad som inte är oförutsägbart är just behovet av att öva. Och vi ägnar en försvinnande liten del av vår tid inom vården åt att öva.

Ett tänkbart scenario är att kraven kommer att komma från tillsynsmyndigheter: du får helt enkelt inte operera på riktiga patienter innan du övat och blivit examinerad i simulatormiljö. För varje ny operationstyp du vill göra måste du först få behörighet, precis som piloter som certifieras i simulator för varje flygplanstyp. Ett annat scenario är att kraven kommer att komma från patienterna, som kommer att efterfråga och kräva att deras operation ska ha gjorts i simulator först innan någon sätter en riktig skalpell i magen på dem. Det är spännande tider.