Amoula har nött ner tre professorer. I hennes journal finns frustrerade anteckningar från universitetets mest kvalificerade representanter som alla vittnar om att denna kvinna just inte förstår någonting. Det står »uppenbart att informationsbehovet är mycket stort«, »verkar ha bristande insikt« samt »dålig compliance«. Från journalen vet jag att hon kommer från ett annat land, har en stark tro och har fött många barn. Jag är nyfiken på henne. Vet hon vad hon varit med om? Förstår hon vad hon har för sjukdom?

När hon kommer till avdelningen är mitt första intryck att hon ser ut som ett skrämt djur. Hon ser äldre ut än jag hade förväntat mig, och ett av hennes tonårsbarn väntar tillsammans med henne på tolken. Hon ser knappt upp när jag talar med henne utan gör sig upptagen med att tvinna ett hörn av sin tunika.

När tolken har kommit börjar vi vårt samtal. Det är mest jag som pratar, hon svarar enstavigt och ibland söker hon hjälp ifrån barnet på stolen. Via samspelet dem emellan kan jag gissa att en del frågor är obegripliga för henne. När jag frågar om vilken sjukdom hon har uppfattat att hon har får barnet påminna henne om att det var »en knöl i armen«. Frånsett just den frågan berör vi inte sjukdomar och vård över huvud taget. I stället ber jag henne berätta om sitt liv.

Hon berättar om första barnets födelse, andra barnet, tredje barnet. »En rikedom«, säger jag, och för första gången ler hon. Fjärde, femte, sjätte, sjunde barnet. Hur de minsta leker, hur den äldste presterar i skolan. Själv gick hon inte i skolan, och när jag frågar om hon kan läsa och skriva får jag en halvt ursäktande gest till svar. I stället vill hon prata om sina förhoppningar om att få ännu fler barn, trots att kroppen är trött. Jag, som sällan berättar om mig själv i patientsamtal, delger henne att jag bara har två barn. Hon ler stort och vänligt; balansen mellan oss har skiftat. När vi har pratat i trekvart rundar jag av. Efterspelet, när jag skriver under tolkens uppdragsspecifikation, är obetalbart. Han har översatt ett långt samtal om barns lek och kvinnors liv och han förstår ingenting.

Men det visar sig vara väl investerad tid, därefter går det lätt. Amoula (som egentligen heter någonting annat) går med på de undersökningar och behandlingar jag föreslår. Det svåraste blir att förklara att man inte får bli gravid under cancerbehandling. Jag förklarar att om man ändå blir det kan barnet bli väldigt sjukt och till och med dö. Hon blir tveksam, behöver betänketid. Tyvärr blir den inte särskilt lång.

På hennes första MRT hittar vi ett återfall. Hon och hennes man kommer för att få detta besked och när tolken översätter det jag säger blir hon förtvivlad. Maken vrider sina händer och upprepar gång på gång att de får lita till Gud. När de ska gå och vi reser oss omfamnar Amoula mig. Vi står så länge, hon vill inte släppa taget. Tolken vänder diskret bort blicken.

Det kommer en period när hon kommer till mottagningen ofta med olika symtom. Hon har värk, den far genom kroppen. Det bränner i bröstkorgen, hon mår illa, har svårt att äta. Hon frågar om cancern är överallt. Jag förklarar för henne att det är omöjligt, att det hon känner beror på sorg och oro. Hon nickar, håller med. »Min kropp gråter« säger hon på svenska, och jag blir mållös över hennes träffsäkerhet.

Hon blir opererad igen, radikalt. Jag hälsar på henne på ortopeden, stämningen är hoppfull. Hon omges av ett hav av barn och kroppen gråter inte längre. Vi pratar om att hon kommer att gå på kontroller hos mig i tio år.

Ibland är det en ynnest att få vara läkare.