»Vi tänkte köpa blommor«, säger han och räcker fram sin gåva mot läkaren. »Men det var så varmt ute. Så det här är bättre.«

Hon som tar emot är den läkare jag auskulterar hos på en av mina första kliniska placeringar under läkarutbildningen. En vecka på hälsocentral, och så lite klinik har vi gjort att vi inte ens förväntas delta i arbetet, bara titta på för att se hur det kan gå till. Och trots att jag inget måste göra, är jag hela tiden så nervös att jag liksom hoppar till bara jag ens blir tilltalad.

Han som kommer med gåvan är en patient som läkaren har träffat många gånger. Han har lidit av ett svårt alkoholmissbruk, var nära döden, låg inne på behandlingshem. Kommer hit nu med en fru och en bebis och har varit nykter i ett år och upptäckt ett liv han aldrig vågade ana väntade på honom.

Men mest har läkaren hjälpt honom med Försäkringskassan. Hon har stångat sig blodig för hans skull, eller åtminstone »sjukintygat« sig blodig. Tydligen har det rått tveksamheter om huruvida hans arbetsförmåga verkligen varit nedsatt med hundra procent när han var på väg att supa ihjäl sig.

Så han köpte henne en vattenmelon, som tack för hjälpen. Den är tre kilo tung och klotrund. Visst hade han kunnat köpa henne blommor, men det var ju så varmt ute den här dagen. Och i det ögonblicket när han räcker över sin udda gåva till henne, ögonblicket när hon tar emot den, det kommer att dröja sig kvar hos mig. Det blir ett minne som sammanfattar hela den där första, trevande veckan av att skugga någon utan att veta själv.

Hon tar emot den där vattenmelonen med en närvaro som är total. Och i det tar hon också emot hans oändliga tacksamhet. Inte för sin egen skull, utan för att hon känner in hans behov av att få ge den.

I några sekunder ryms ett mänskligt möte som gör mig outsägligt imponerad. 

Jag minns inte mycket medicinskt från den där veckan. Men mötena, de har bitit sig fast. Hon skulle sluta snart, läkaren, flytta till en annan stad. Varenda en av hennes patienter tycktes känna till det. »Hur ska vi någonsin få en lika bra läkare som du«, sa de med den sortens varma förebråelse i rösten som grundar sig i tillgivenhet. Du är ju inte vilken läkare som helst.

Jag var böjd att hålla med.

Imponerat, inspirerad och lite förskräckt studerade jag henne de där dagarna. »Hur ska jag någonsin kunna bli en lika bra läkare som du«, tänkte jag. Hon hade en exceptionell förmåga att möta människor just där de befann sig. Känna in stämningen och plocka fram rätt del av sin egen personlighet för rätt människa. På så sätt kändes hon äkta, alltid sig själv, men varje möte fylldes av en personkemi, så att patienterna lämnade rummet med känslan av att de hade en sådan tur som träffade en läkare som förstod just sådana människor som de.

Jag tänker på henne ibland. På vilket intryck hon gjorde. På vilken förebild man kan bli utan att ens veta om det, bara genom att låta någon annan bevittna ens yrkesskicklighet.

Hon tog med sig den där vattenmelonen till fikarummet, bjöd hela personalgruppen.

Den smakade utsökt.

Perfekt för en sådan varm dag.